500 spelfria dagar!

En dag i taget har blivit 500 spelfria dagar! Heja mig!

Det trodde jag inte när jag vaknade med en ångestattack dag 1 och allt kändes hopplöst. Eller när jag klev in på mitt första självhjälpsmöte på Spelberoendes förening. Skamsen, uppgiven och tårögd. Jag trodde verkligen att jag var ett hopplöst fall efter alla misslyckade försök att sluta spela. Jag hade craschat igenom så många bottnar och förvärrat situationen så många gånger, att jag tvivlade på att någonsin ta mig upp igen. Jag hade inte ens tagit mig spelfri genom KBT behandlingen några år tidigare. Ingenting fungerade. Det hjälpte inte hur motiverad jag var att sluta. Jag spelade ändå. Jag spelade trots att det sårade mina närmaste. Jag spelade med min lilla dotter i famnen. Jag spelade fast jag inte ville.

Spelet hade blivit en flykt och ett fängelse på samma gång. Jag flydde från min ångest, skam och skuld. Från mig själv. Men kom inte undan. Min hjärna var kidnappad och det var inte längre jag som styrde spakarna. Jag kände mig totalt maktlös och visste inte hur jag skulle ta tillbaka kontrollen. Min spelberoende hjärna intalade mig att det enda sättet var att spela mer. Spela tillbaka allt och betala av skulderna. Då skulle jag bli fri en gång för alla. Det var förstås en lögn, men jag kunde inte stå emot. Det är svårt att förklara för någon som inte har suttit fast i ett missbruk hur man kan bli så manipulerad av sig själv. Hur man kan leva i en sådan effektiv och total förnekelse samtidigt som man på något plan är medveten om att allt håller på att gå förlorat. Att man håller på att spela bort allt som betyder något i livet. Känslan av att gå vilse och inte hitta tillbaka. Tappa bort sig själv och bli någon annan. En hemsk version av sig själv som man inte vill kännas vid. Självföraket sipprar in och lägger sig som en tjock dimma över ens tankar. Driver alltför många till självmord. Inte för att man vill dö egentligen, utan för att man inte orkar leva med sig själv och tror att alla skulle få det bättre om man försvann. Tanken har slagit mig med.

500 spelfria dagar! Det trodde jag inte att jag skulle klara. Men jag vågade göra ett sista försök att sluta spela. Vågade kliva ut ur spelbubblan och möta ångesten och skammen, utan att fly tillbaka. Vågade se min man i ögonen och säga som det var. Att jag spelat ner oss djupare än någonsin den här gången. Jag hade redan spelat bort alla drömmar vi någonsin drömt. Nu hade jag dessutom spelat bort hela vår framtid. Så kändes det. Men vad glad jag är att jag vågade! Att jag vågade lägga korten på bordet. För att ta tillbaka kontrollen var jag tvungen att lämna ifrån mig den. Erkänna att jag var maktlös inför spelberoendet och behövde hjälp att hantera det. Ge upp mina försök att ”fixa situationen”. Lämna ifrån mig ekonomin. Vara ärlig mot mig själv och min omgivning. Kapitulera helt. Det har tagit tid och varit oerhört kämpigt, men idag är jag mig själv igen och spelberoendet har tystnat i mitt huvud. Jag har fått tillbaka sinnesro och kan tänka klart.

För ett tag sedan, när jag firade 150 spelfria dagar, skrev jag ner 150 anledningar att inte spela. De påminner jag mig om idag. Jag har så mycket att vara tacksam för. Så mycket att fortsätta hålla mig spelfri för. En dag i taget har blivit 500 spelfria dagar och det är så jag kommer att fortsätta. En dag i taget.

Annonser

Photos by rollercoaster #2 Varken älvor eller troll…

Här promenerade jag med min mamma och syster i helgen. I skogen. Så härligt! Efter åratal i spelbubblan, frånvarande och vilse i mig själv, kan jag äntligen uppskatta det igen. Att vara i naturen. Bara vara. Andas in den friska luften. Det finns något läkande i det tror jag. Som att andas in nytt liv. Njuta av lugnet, tystnaden, grönskan. Den vackra, levande och ibland trolska skogen.

I helgen såg vi varken älvor, troll, prinsessor eller riddare, som tidigare i somras. Då promenerade vi rakt in i ett lajv (levande rollspel) och stötte på alla möjliga varelser ute i skogen, som vi tyst smög oss förbi. Den här gången var det bara vi. Och skogens alla djur förstås. Även det ett skådespel, om man stannar upp tillräckligt länge för att se det…

Det här är det andra inlägget i min serie där jag lägger upp mina egna foton och tankar kring dem. Lite som en fotodagbok. Jag kommer att fortsätta skriva som vanligt och samtidigt lägga upp bilder lite då och då, både för att jag älskar att fotografera och för att få lite liv i bloggen med kortare inlägg ibland.

Photos by rollercoaster #1 Mitt nya liv…

…börjar efter helgen.

Vet ni hur många gånger jag har tänkt så?

Efter helgen ska jag ta tag i mitt liv och min hälsa. Igen. På måndag. Idag däremot sitter jag på ett tåg och fredagsmyser för mig själv på väg till min syster. Med en kall Starbucks latte och en kanelbulle framför mig. Jag kunde förstås ha köpt ett äpple istället. Men det gjorde jag inte. Mitt hälsosamma liv börjar ju på måndag…

Jag tänkte likadant när jag spelade. Jag skulle absolut sluta spela. Fast inte precis just nu. Jag skulle bara vinna en gång till, så att jag kunde ställa allt till rätta. Det gjorde jag inte, åtminstone inte utan att spela upp det igen.

Mitt nya liv har redan börjat. Det blir vad jag gör det till. Idag.

Det här är det första inlägget i en serie där jag lägger ut mina egna foton och tankar kring dem. Lite som en fotodagbok. Jag har alltid gillat att fotografera och följer flera fotobloggar som har inspirerat mig att komma igång med det nu.

Våga vakna ur mardrömmen

Spelberoendet förändrade mig till någon jag inte stod ut med. Jag kände mig hemsk och skamsen. Jag kunde inte se mina närmaste i ögonen. Varför slutade jag inte bara spela? Jag hade ju bestämt mig tusen gånger. Men min viljestyrka räckte inte till. Jag hade tappat kontrollen…

Jag var rädd att förlora allt, men fortsatte ändå att spela. Jag spelade för att ”fixa situationen”. Lurade mig själv att nästa gång skulle jag inte spela upp vinsten, som jag gjort precis alla andra gånger i flera års tid. Logiskt? Nej. Men jag kunde inte tänka klart.

Eller så spelade jag för att fly från ångesten, skuldkänslorna och skammen. I spelbubblan kunde jag glömma mitt miserabla liv för en stund. Alla jag svikit. Inklusive mig själv. I spelbubblan kunde jag intala mig att lösningen på mina problem fanns någonstans där inne.

Men jag gick vilse i mörkret och hittade inte ut… Som en mardröm jag inte kunde vakna upp ur. Tills jag insåg att jag inte ville vakna. Att jag inte vågade. Det var alldeles för smärtsamt. Ångestfyllt. Det var alldeles för riskfyllt. Som om inte mitt spelande var riskfyllt nog. Men i verkligheten riskerade jag så mycket mer än i mardrömmen. Så jag stannade där. I den trygga spelbubblan. Trodde att jag kunde undvika det oundvikliga. Men mitt spelande hade spårat ur och skulle leda till en crasch förr eller senare…

Nästan tio år tog det för mig att våga vakna upp och ta tag i mitt liv på riktigt. Det har jag inte ångrat en sekund! Jag har ångrat allt annat jag gjort så att jag nästan går sönder, men inte att jag vågade ta en sista risk. Risken att misslyckas. Igen. Risken att förlora min familj. I min skam trodde jag att alla skulle överge mig. Jag tyckte inte att jag var värd bättre, så som jag såg ner på mig själv. Men genom att våga erkänna min svaghet och söka hjälp, blev jag starkare. Det blev min räddning!

Om Du lever i en liknande mardröm just nu och inte vågar vakna upp. Om du inte längre spelar för att det är kul eller underhållande, utan för att du inte kan förmå sig själv att sluta. Om du har spelat in dig i ett hörn och dragit på dig en massa skulder. Om du spelar för att fly från ångest eller vinna tillbaka allt du förlorat. Sök hjälp! Berätta sanningen för dina närstående. Det är värt risken alla gånger. Ärlighet befriar – inte storvinsten, så du kan sluta jaga den nu och börja leva i verkligheten. En spelfri dag i taget. Det fixar du. All styrka till dig! Du är inte ensam! ❤️

Det finns hopp!

”Hur hårt du än har fallit. Hur mycket smärta du än har upplevt, så finns det en väg tillbaka.”  – Sebastian Stakset, fd missbrukare

Jag har både läst och hört Sebastians vittnesbörd om hur Jesus har förvandlat hans liv. Från kontinuerliga självmordstankar, missbruk, hat, våld, självförakt och skam till ett liv i frihet, ett liv fullt av kärlek och hopp. Fantastisk resa från mörker till ljus!

Det finns hopp 11 augusti kl 11.03 – Gudstjänsten
En gudstjänst från tältturnén med Sebastian Stakset och Heart of Evangelism på Tjörn med den välkände Per-Erik Hallin vid pianot.
sverigesradio.se

Ärlighet varar fortfarande längst

Den här sommaren har jag känt mig lätt som en fjäder!

Inte för att det har gått så särskilt bra med mitt viktprojekt. Det är två steg framåt, ett steg bakåt som gäller på den fronten än så länge. Men det går åt rätt håll åtminstone.

Inte för att vår skuldbörda har försvunnit eller ens minskat. Vi har fortfarande Kronofogden som en hök över våra axlar och får leva av smulorna som blir över. Det räcker inte långt. Vi har inte sökt skuldsanering än heller, men ska försöka få det gjort nu under augusti.

Inte för att allting har fallit på plats och gjort livet enklare. Tvärtom. Dagen innan semestern blev min man arbetslös igen efter att ha haft en tillfällig anställning de senaste månaderna, som vi hoppades skulle förlängas. Men nej, tillbaka på ruta ett. Två steg framåt, ett tillbaka. Även där.

Den fjäderlätta känslan kommer av att vi äntligen tagit mod till oss och berättat för min mans familj om mitt spelmissbruk! Berättat hela den miserabla sanningen som vi har undanhållit för dem i alla år. En stor sten föll från våra axlar i den stunden. Den största hittills. Det senaste året har skammen minskat och jag har berättat för allt fler hur det ligger till. Men inte för dem. Det var mycket svårare, just för att min man har farit så illa av mitt missbruk. Jag har varit så orolig över hur de skulle reagera. Hur skulle jag någonsin kunna se dem i ögonen igen, när de fått veta vad jag har ställt till med, hur jag har förstört våra liv och skuldsatt både mig själv och deras son/bror på obestämd framtid och hur vi dessutom har dolt det för dem i så många år? Min skam har förlamat mig och skammen har tyvärr även smittat av sig på min man som blivit medberoende och skuldsatt pga mig. Vi har tänkt berätta många gånger, men inte klarat av det. Nu mår vi mycket bättre, skammen har minskat, jag är spelfri, känner mig starkare och har hittat tillbaka till mig själv. Så den här gången lyckades jag samla tillräckligt mod att berätta sanningen för dem och de tog det bättre än jag kunde önska. De var förstående och stöttande. Den känslan går inte att beskriva. Ärligheten befriar.

Innan vi berättade hade min svärmor föreslagit att vi skulle göra en utflykt under helgen och samtidigt passa på att besöka kyrkan vi gifte oss i för nio år sedan. Vi hade inte varit där sedan dess. Jag log och sa att det var en bra idé, men sedan vände jag bort blicken och tänkte: ”Du skulle bara veta vad jag har att berätta… Det kommer att förändra allt mellan oss. Imorgon kommer du inte längre att vilja åka förbi kyrkan och minnas vårt bröllop. Nej, du kommer att förlora all respekt för mig, efter vad jag har gjort, allt elände jag har ställt till, alla skulder, lögner, när du får veta hur kämpigt vi har haft det pga mig, hur jag har sårat din son mer än någon annan och hur vi har visat upp en fasad för att dölja det i så många år.” Hur ska jag kunna se henne i ögonen efter att de fått veta?

Jag hade svårt att få fram orden först, men när jag väl började berätta var det som att en fördämning brast inom mig och jag öste ur mig allt, varenda miserabel detalj. Ögon tårades, men jag kunde se att reaktionen var en helt annan än jag i min skam förväntat mig. Sorg förstås över hur svårt vi har haft det och en viss oro över hur det ska gå för oss nu med ekonomin och allt. Men förståelse. Medkänsla. Respekt. Vi åkte till kyrkan. Min svärmor insisterade på det ännu mer efter att vi berättat och sade att det nog var bra för oss att åka dit och påminna oss om varför vi gifte oss, varför vi valde varandra då för nio år sedan. Ja, det behövde vi… Det blev väldigt känslomässigt för oss alla. Känslan att krama om min man och vår dotter framme vid altaret i kyrkan där vi lovade att älska varandra i nöd och lust innan allt spårade ur och blev så fel, så annorlunda mot vad vi tänkt oss. Känslan att krama om min svärmor, se henne i ögonen och gråta en tår tillsammans. Oslagbart och befriande.

Lätt som en fjäder

 Ärlighet varar längst
Befriar mig
Skingrar skuggor av självförakt och skam
 
I ärligheten
bor sanningen om mig själv
Den jag är
Inte den jag tror att du ser
Den jag är
Inte den jag visar upp eller låtsas vara
Den du ser

I ärligheten
faller tunga stenar från mina axlar
Fasaden rämnar
Den höga muren av lögner
rasar sten för sten
Släpper in ljuset
Sanningen
 
I ärligheten
dansar min själ som en ballerina
Med lätta steg
I vinden
I friheten
Orden fladdrar som en kjol omkring mig
Allt jag inte vågat säga
Allt jag burit inom mig
Orden lyfter mig så jag flyger fram
Lätt som en fjäder

©rollercoaster, https://spelmissbruk.wordpress.com/2019/08/06/latt-som-en-fjader