Skulle någon bry sig?

Delar det här inlägget igen så här på suicidpreventiva dagen. Till dig som tappat hoppet och inte ser någon utväg. Ge inte upp! ❤️

Jag blev berörd till tårar när jag lyssnade på den här låten för en stund sen. Jag mår bättre, men jag har varit där nere på botten och jag har vänner som är där nu. Låten påminde mig om alla de gånger då jag undrat om någon skulle bry sig ifall jag försvann. Jag har känt mig så otroligt värdelös. Som en börda för alla i min närhet. Som ett hopplöst fall, totalt misslyckad. Trasig på insidan. Ensam. Skamsen. ”Would anyone care? Would anyone cry if I finally stepped off of this ledge tonight? Would anything change, would you all be just fine? ‘Cause I need a reason to not throw the fight. It just might save my life”. De orden hade kunnat vara mina för tre år sedan. Det gör mig ledsen när jag tänker tillbaka. Jag skulle bara vilja krama om den där sjävföraktande, ångestfyllda, skamsna, uppgivna versionen av mig som var så väldigt nära att ge upp och säga att jag bryr mig! Att jag inte alls är värdelös! Att mitt liv betyder så mycket och att jag visst skulle vara saknad om jag inte fanns. Att jag fyller en plats som ingen annan kan fylla. Att jag inte alls är något hopplöst fall. Att jag kan ta tillbaka mitt liv. Tyvärr var det ingen som sa det till mig när jag mådde som sämst. Det var ingen som ens visste om att jag kände så där…

Nu säger jag det till dig!

Du är värdefull! Du är ingen börda för att du mår dåligt. Du är inte dina misslyckanden. Du är inte något hopplöst fall. Den här världen skulle inte vara bättre utan dig. Ingen kan ersätta dig! Ditt liv är värdefullt och kan vända även om det ser nattsvart ut just nu, även om du inte ser någon utväg och inte vet hur du ska orka leva en enda dag till. Ge inte upp! Jag förstår att det kan vara svårt att sätta ord på hur du mår, men du kan väl göra ett försök? Berätta för någon i din närhet att du inte mår bra. Det finns människor som bryr sig. Jag finns också här och du får gärna skriva till mig om du vill. Du är inte ensam! ❤

Would anyone notice 
if tonight I disappeared?
Would anyone chase me
and say the words that I need to hear?  
That I'm no burden
Not so worthless
Bent so much that I just might break
All-consuming
So confusing
The questions that keep me awake

Would anyone care?
Would anyone cry
if I finally stepped off
of this ledge tonight?
Would anything change,
would you all be just fine?
‘Cause I need a reason
to not throw the fight
It just might save my life  

Would anyone want me
if they knew what was inside my head?
Would anyone see me
for the person that I really am?
I won't lie
So hard to hide
I've never felt worthy of love
I would give up
everything I have
just to feel good enough
 
Would anyone care?
Would anyone cry
if I finally stepped off
of this ledge tonight?
Would anything change,
would you all be just fine?
'Cause I need a reason
to not throw the fight
It just might save my life  

If you're dying inside
Sick of being alive
Let me in,
let me share in your pain
From my lungs through the dark
Spoken straight from the heart
Let me give you
a reason to stay  

If you're out there
still lying awake
If you're out there
still wondering

Would anyone care
would anyone cry
if you finally gave up
and turned out the light  

The world would be changed
if you left it behind
You can't be replaced, no,
tonight is the night
You take back your life
Take back your life
Take back your life
Take back your life

Osynlig bro

Min dotter och jag läser en spännande bokserie tillsammans just nu som heter Musse och Helium. Den handlar om två små möss på äventyr i en fantastisk sagovärld där allt kan hända. En dag kommer de fram till ett högt stup med en forsande flod nedanför och tappar hoppet. Hur ska de nu ta sig vidare? Hur ska de kunna hitta Guldosten och rädda djurriket om de måste vända om? Men i alldeles rätt ögonblick kommer en armé av myror förbi och general Fyren-Myren berättar för dem att det finns en osynlig bro över till andra sidan. Helium blir lyrisk över tanken på en magisk bro, medan Musse är mer skeptisk och ber sin syster kasta ut en pinne som alldeles riktigt landar i luften ovanför stupet. Wow, det finns verkligen en osynlig bro där! Mössen och deras guide/vän Molo vågar först inte ta klivet ut över klippkanten. Nej, det är alldeles för riskabelt. Men de kan inte gå tillbaka heller. Inte när de kommit så långt. Om det finns en chans att ta sig vidare måste de ta den. Hur skrämmande det än är att inte se vägen framför sig. Bara den branta klippväggen och den forsande floden långt nedanför.

Lite så är det. Med livet. Inte alltid så där dramatiskt kanske, men lika ovisst många gånger. Och ibland precis lika skrämmande.

Flera gånger har jag stått vid ett stup bildligt talat och undrat hur i hela friden jag ska ta mig över, vid en motgång som känns oöverkomlig, vid en framtid som är så oviss eller ser så mörk ut att jag blir paralyserad.

Att kliva ut ur spelbubblan kändes precis så. Jag hade tappat hoppet. Tappat tron på mig själv. Kände mig som ett hopplöst fall. Hur skulle jag någonsin bli fri? Var det ens värt att försöka igen? Hur mycket jag än försökte föreställa mig det, så kunde jag inte se mig själv lyckas. Jag kunde inte se någon väg över till andra sidan. Tänk om jag hade kunnat kasta ut en pinne över stupet och sett att den inte alls föll ner i avgrunden utan stannade kvar i luften. Att det fanns en väg framåt, även om jag inte kunde se den just då. Istället vände jag tillbaka så många gånger. Klev in i spelbubblan igen. Hellre det än att kliva över osynliga broar, dvs ta ett steg framåt och inte veta vad som skulle hända. Hur det skulle gå med allt. Om jag skulle klara det eller inte. Om min familj skulle stanna kvar. Hur vi skulle ta oss ur den ekonomiska och känslomässiga misär jag spelat in oss i. Hur jag skulle ta mig till andra sidan utan att gå under. Ovissheten. Oron. Ångesten. Rädslan.

Det krävs en hel del mod för att gå vidare i livet när man fastnat inför en svårighet. Våga gå på okänd mark. Särskilt när det känns som att man går balansgång över en avgrund… Men på något sätt tar man sig igenom det. Ett steg i taget. Det gjorde jag och det kan du också. Det finns alltid en väg framåt. Ser du den inte? Ser du ingen lösning på dina problem? Ser du bara de höga bergsväggarna och det dånande vattnet under? Ser det omöjligt ut? Håll ut, det finns en osynlig bro. Det finns en väg igenom det du går igenom just nu. Det är i de svåraste etapperna av resan som många ger upp, men gör inte det. Ta ett steg i taget, lugnt och försiktigt, så kommer du att nå andra sidan.

Jag var själv nära att ge upp. Hade satt mig ner vid klippkanten och lyssnade uppgivet till vattenmassorna som forsade fram där nere. Jag kände mig så liten inför mina svårigheter, inför ovissheten och inte alls modig. Jag övervägde till och med att hoppa. Rakt ner i djupet. Bara strunta i allt. Slippa se besvikelsen i min makes ögon varje gång jag trillade dit igen. Slippa se besvikelsen och självföraktet i mina egna ögon varje gång jag såg mig själv i spegeln. Slippa vakna varje morgon och känna mig så värdelös och misslyckad. Men jag hoppade inte, tack och lov!!

Tänk så mycket jag hade missat om jag gjort det. Jag hade missat magin. Den som Helium var så lyrisk över. Det finns osynliga broar! Inte bokstavligt talat förstås, men livet är fullt av dem. Ställen där vägen plötsligt ser ut att ta slut. Kanske är det en arbetslöshet som gör att vägen suddas ut framför en. Eller en separation. Ensamhet. En craschad ekonomi. Kanske är det en utmattning, en depression, ett missbruk eller någon annan sjukdom som gör att man tappar fotfästet. Kanske är det en närstående som har drabbats. Något händer i livet som gör att vägen rasar ihop och plötsligt står man där med en avgrund framför sig. Och att vända om är inget alternativ. Det går inte att vrida tillbaka klockan hur mycket man än önskar det ibland. Göra saker ogjorda. Gå tillbaka och ta en annan väg, så man slapp hamna här. Vad som har hänt har hänt. Vi är där vi är. Och livet kan kännas grymt orättvist ibland. Men hur mörkt och eländigt det än ser ut just nu, så finns det alltid en väg framåt. Igenom. Det är inte kört.

Men är det skrämmande? Ja, absolut. Ingen av mössen vågade ta första steget vidare, så för att samla mod tog de varandras händer och gick över bron tillsammans. De behövde inte göra det ensamma. Inte jag heller. Och inte du heller.

Vilket stup du än står inför, ge inte upp!

Det finns en väg över till andra sidan, även om du inte kan se den just nu. Du kanske inte tror att du kommer klara det. Du kanske inte tror att du kommer må bra igen. Du kanske inte ens tror att du är värd det. Att du inte är värd att kämpa för, varken för din egen eller för någon annans skull. Men vad som än har hänt på vägen hit, så behöver det inte definiera din framtid. Du är inte dina misslyckanden. Du är inte värdelös. Du är inget hopplöst fall. Du kan börja om här och nu. Du kan resa dig upp. Du kan ta dig över till andra sidan av vad det än är du kämpar med just nu. Men du behöver inte göra det ensam. Om du inte vet var du ska vända dig, börja med att berätta för någon i din närhet. Familj. Vänner. Du kan besöka självhjälpsmöten. Psykolog. Sök hjälp, för den finns där.

När Musse och Helium hade nått sitt stup, så dök en armé av myror upp. När de behövde det som mest. Samma sak hände mig. Typ. Genom självhjälpsmöten på Spelberoendes förening träffade jag ett härligt gäng. Människor som varit i samma sits som jag och kände till vägen. Den som jag själv för mitt liv inte kunde se just då. Som jag hade slutat hoppas på. De visade mig att det fanns en osynlig bro över hopplöshetens avgrund. Att jag visst kunde ta mig vidare i livet. De kunde inte kasta ut någon pinne, inte ge mig några försäkringar om min framtid, ifall jag skulle klara det eller inte, men de gjorde något som hjälpte mig och gav mig mod att ta reda på det, mod att ge mig själv en chans. De pekade i rätt riktning, tog min hand och följde mig på vägen. De gav mig hopp och fick mig att känna mig mindre ensam. Målet med allt jag skriver i den här bloggen, är att göra samma sak för dig. Ge dig hopp och mod att våga gå vidare, även när livet är som tuffast. Vi tar oss igenom det tillsammans. ❤️

Tältpinnar

Nu är vi hemma igen efter att ha tältat några nätter tillsammans med en barndomsvän till mig och hennes familj. Det har varit så kul! Vi sågs som hastigast förra året när de var på genomresa, men det var länge sedan vi hade möjlighet att umgås lite mer.

I år lånade vi ett större tält också med plats för bord och stolar mm. Väldigt lyxigt i jämförelse med vårt lilla tält där vi bara får plats att sova.

Förra gången vi tältade var sommaren 2019. I år var det soligt och fint, men då hade vi otur med vädret och det regnade en hel del, vilket var extra tråkigt med så litet tält att vara i. Vi hade dessutom råkat sätta tältpinnarna för långt in från början (vi är inga superrutinerade friluftsmänniskor), så tältduken var inte tillräckligt spänd. När vi vaknade första morgonen efter en regnig natt var det blött på sidorna inne i tältet där yttertältet legat mot innertältet. Vi fick flytta ut tältpinnarna lite, så blev det bättre.

När jag skulle fundera på ledord för förra året, innan jag visste att en pandemi skulle vända upp och ner på allt, så valde jag ordet tacksamhet och lade även till orden tillförsikt och tro. Sedan kom jag plötsligt att tänka på tältpinnar. Det dök upp så starkt och tydligt i mitt huvud att det fick bli ett fjärde ledord. Jag trodde att det berodde på att jag behövde utmana mig själv mer när jag börjat må så mycket bättre, spänna ut tältduken lite för att göra plats för något nytt, ta tag i saker jag behövde förändra osv. Även flytta ut tältpinnarna för att göra mer plats, finnas där för familj och vänner osv. Inte stänga in mig.

Sedan kom corona. Alla blev instängda.

Mina tältpinnar fick en annan betydelse. Jag förstod att det inte i första hand handlade om att spänna ut tältduken, dvs utmana mig själv, även om jag har gjort det också, utan om att hamra ner dem ordentligt i marken. För det skulle bli ett rejält stormigt och blåsigt år… Det hjälper inte hur mycket jag spänner ut yttertältet, om inte tältpinnarna sitter fast i marken så blåser det ju iväg, innertältet står oskyddat och det regnar in. Om mitt inre svämmar över av allt som händer runt omkring, så kan jag ju inte hjälpa varken mig själv eller andra.

Tacksamhet, tillförsikt och tro blev tältpinnarna som höll mig förankrad i stormen den här gången. Som hjälpte mig att inte låta omständigheterna fylla mitt inre med ångest och oro, så att det svämmade över. Jag gillar det här citatet som jag sett flera gånger det senaste året.

Mitt i 
CORONA
finns
ORON
och mitt i
ORON
finns
RO.

Jag tog dagliga promenader i naturen där jag kunde ta små pauser i vardagen, gå längs vattnet eller sätta mig på en klippa, promenera genom skogen, bara vara, vila, reflektera, fotografera, skriva av mig och be till Gud. Det hjälpte mig att behålla friden i stormen. Efter tio stormiga år i missbruk, så är jag tacksam över att ha landat på en plats där jag kan andas ut. Där jag kan hålla fast vid det jag har. Känna tacksamhet. Som ett av mina favoritcitat säger: ”A heart in search of reasons to be grateful is a magnet of beauty and magic” – Brooke Hampton. Ibland när livet är tungt kan man behöva leta desto mer, men jag vet av erfarenhet att det kan göra stor skillnad om man gör det. Det går alltid att hitta något att vara tacksam för. Känna tillförsikt, dvs. hopp och förtröstan inför framtiden, att allt kommer att ordna sig på något sätt. Och vila i min tro på Gud, som är min klippa och min tillflykt. Mitt ankare i stormen. Jag tror att det är viktigt att ha det. ”Tältpinnar” av något slag. 😊🌿

Vilka är dina tältpinnar? Ditt ankare. Vad håller du fast vid när det stormar? Vad kan du gå till, för att hämta tillbaka tankarna när de far iväg åt alla håll? Eller när de sjunker som en sten. När oron, ångesten eller skammen vill ta över. Om jag inte hade slagit ner mina tältpinnar ordentligt i marken, letat varje dag efter de där anledningarna att vara tacksam mitt i allt, talat (och skrivit) hopp och tro till mina oroliga tankar, då vet jag inte hur det hade gått det senaste året. Jag ser så många som har tappat fotfästet… Som mår sämre än någonsin. Men det går att finna RO mitt i ORON. Så håll ut. ❤️

Tänk om man tältat i den här miljön! Betydligt mer rofyllt än en fullsatt camping. Men det fick duga. 😊🙏🤣

https://unsplash.com/@daanweijers

#31 En dag i taget

Nu är vi på resande fot igen. Det blev spontant bestämt alldeles innan vi åkte för en liten stund sedan. Inte så lång resa, men två tåg och en liten bilresa blir det den här gången för att hälsa på några vänner som vi inte sett på flera år. Så kul!

Idag är det den sista juli och sista inlägget i min julikalender. Hela 23 inlägg fick jag ihop. Det var mer än jag trodde så här i semestertider. 😎

Härligt att vara igång med att skriva så mycket igen! I början av månaden hann jag skriva ett inlägg varje dag. Men mot slutet när vi var bortresta och hade fullt upp räckte inte tiden till, så jag har hoppat över skrivandet vissa dagar.

Ibland är det så där att dagarna kommer i lugn och ro en i taget. Eller det gör de ju alltid egentligen. Men ibland kommer de liksom långsammare kan det kännas, så att man hinner med. Hinner tänka. Hinner andas. Hinner göra det man vill. Hinner vara närvarande och stanna upp. En spelfri dag i taget.

Men så helt plötsligt börjar dagarna springa iväg, så man får svårt att hänga med. De attackerar med full styrka, så att man blir knockad.

Dagarna går så fort när det blir så där och kanske halkar man efter. Jagar på. Stressar upp sig. Snubblar eller tappar fotfästet. Då är det inte lika lätt att vara närvarande och hinna med allt. Då hinner man knappt med sig själv, ännu mindre allt man skulle vilja göra. Då kanske man känner sig otillräcklig och misslyckad. Men kom ihåg att det kommer lugnare dagar igen. De kommer inte att rusa fram lika snabbt för alltid. Så håll ut och var rädd om dig.

Kanske kan du sakta ner lite igen. Sluta försöka springa ikapp. Vad gör det om du halkar efter? Det är så lätt att ha för höga krav på sig själv. Jag har alltid kämpat med det. Men har blivit bättre på att stanna upp när det blir för mycket och sänka ribban lite. Du kanske inte springer för att komma ikapp, du kanske flyr. Från skuld och skam till exempel. Eller så jagar du lån för att lösa lån, täcka spelskulder osv. Det gjorde mina dagar hemska.

Vad det än är, så är det lika bra att stanna upp. Du kan ändå bara ta en dag i taget. Egentligen. Håll dig spelfri. IDAG. Det räcker. Imorgon är en ny dag och då får du försöka göra om samma sak igen. Om du har misslyckats idag, så får du en ny chans imorgon. Ta varje dag som den kommer. Du behöver bara orka med en dag i taget. Attackerar flera på en gång? Kastar sig livets alla motgångar över dig och knockar dig till marken? Ja, då blir det stormigt. Då blir det tufft. Men du tar dig igenom sådana perioder också. En dag i taget.

Nu är vi sedan länge framme hos våra vänner och den sista juli är redan över. Vi har haft en mysig kväll i deras skärgårdsidyll, fikat, promenerat och suttit uppe till mitt i natten och pratat. Det är så underbart med vänner som man har känt i mer än 20 år. Även om det gått flera år nu sedan vi sågs, känns det som att vi sågs igår. Så tacksam! Wow, tänk om man hade bott så här, kan jag inte låta bli att tänka. Om man kunde sitta vid köksbordet eller på altanen och titta ut över havet och båtarna som åker förbi. Vilken lycka! Då är jag glad att jag har min tacksamhetsbok. Att jag har skrivit i den så flitigt det senaste året hjälper mig i så många situationer. För mig är det stor skillnad nu. Jag har varit helt uppfylld av självömkan tidigare. Jag kan se det när jag läser mina gamla inlägg i bloggen. Känt mig så miserabel och jämfört mig med precis allt och alla. Alla som inte spelat bort sina liv. Det gör jag inte längre. Mycket tack vare min enträgna övning i tacksamhet. Jag kan sitta i mina vänners fantastiska nya hem och samtidigt vara tacksam över mitt eget liv. Min familj. Mitt hem. Den känslan. ❤️

#27-30 Kliva av tåget

Nu är vi hemma igen och tar det lugnt några dagar innan vi åker iväg till en mysig camping nästa vecka som avslutning på semestern. Idag kom några vänner förbi med deras tält som vi ska låna. Ett stort och rymligt tält där vi får plats med bord och stolar mm. Vilken lyx! 😁

Hemresan från familjeveckan var lite smått dramatisk.

Först en liten kris då dottern glömt sin regnbågsfärgade leopard hos farmor och farfar. Sedan en större kris när vi blev kvar på tåget då vi skulle kliva av för att byta tåg vid en viss station. Vi reste oss i tid för att göra oss redo och när tåget saktade in vid perrongen skyndade vi oss till närmsta utgång. Då såg vi att den dörren var ur funktion (vi hade klivit på vagnen genom andra dörren och därför inte lagt märke till det), så vi fick vända i all hast med vår packning och skynda oss genom vagnen till nästa dörr. När vi kom dit stängdes den precis framför näsan på oss och gick inte att öppna. Vi såg tågvärden lite längre bort, så vi ropade på henne medan vi fortsatte in i nästa vagn. Då åkte tåget. Efter drygt 1 minut vid perrongen. Det var visst försenat, så det gick undan…

Min dotter blev alldeles förskräckt först och började gråta så där dramatiskt som bara en övertrött 8-åring kan göra efter tre veckors semester med en massa aktiviteter, sena kvällar och därtill en lång tågresa med flera byten varav vi nu kommit till det sista. ”Åh, neeeej! Huur ska vi nuu komma heeem??????” Tågvärden var hjälpsam och eftersom det gick så få tåg från den stationen vi missat, fick vi åka med till slutdestinationen och ta ett tåg därifrån istället. Resan tog ett par timmar längre, men vi kom hem till slut.

Jag har missat ett och annat tåg i livet. Jag har åkt någon hållplats för långt på bussen eller liknande för att jag slumrat till eller tänkt på annat. Men jag har nog aldrig blivit kvar på ett tåg så där förut vad jag kan minnas, så att jag åkt vidare när jag egentligen skulle ha klivit av för att byta. Åtminstone inte bokstavligt talat.

Men det där med att hoppa på ett tåg och sedan inte kunna kliva av när man vill, det känner jag ju igen… Story of my life, kan man säga. Precis så var det. Så är det med missbruk. Jag klev på ett tåg och blev fast där. Det var inte alls så enkelt att kliva av som man kan tro. Ibland saktade det ner och jag fick en chans att hoppa av. Men jag gick alltid åt fel håll. Till fel dörr.

Jag försökte SPELA mig ur knipan. Den dörren ledde ingenstans. Ur funktion. Jag fick en chans att samla ihop lånen och ordna upp ekonomin. Jag bestämde mig för att sluta spela. Men vad gjorde jag? Jag tog lånet och skulle precis lösa lånen, men så fick jag för mig att spela för en liten del av det bara. Så att jag kunde vinna tillbaka resten av pengarna jag förlorat. Fel dörr. Jag stod där lika snopet varje gång när tåget åkte vidare. När hela lånet var bortspelat och ett till. Vad hände? Jag skulle ju kliva av!

Jag sökte hjälp. Gick en KBT behandling. Tåget saktade in och stannade till ordentligt för första gången på flera år. Jag hade alla chanser i världen att kliva av. Men jag var inte redo. Jag kunde inte släppa taget. Jag stod och tryckte vid min trasiga dörr istället. Jag hade åkt så långt ner i skiten med det här miserabla tåget, vad skulle möta mig på perrongen? Ett berg av skulder. Söndertrasad självkänsla och skadad tillit. Svikna löften. Sårade känslor. Skuldkänslor och skam. Ångest. Skulle jag klara av det? Var jag ens värd att kliva av, så som jag hade ställt till det under den här resan?

Jag tittade ut genom fönstret och kände mig så eländig. Jämförde min resa med andras som såg så mycket lättare ut. De såg inte alls lika eländiga ut som jag. Ibland ångrade jag mig och sprang mot den andra dörren. Jag ville kliva av! Jag var desperat. Jag ville inte vara kvar en enda sekund till på det här tåget. Men då var det för sent… Så kändes det i alla fall. Det hade gått för långt. Jag kunde inte berätta att jag trillat dit igen. Jag kunde inte berätta att jag spelat ner mig djupare än någonsin. Och så nära perrongen också många gånger. När vi hade möjligheten att vända våra liv. Jag kände mig så misslyckad och värdelös. Så jag gick och satte mig igen… Uppgiven. Jag var ett hopplöst fall.

Det kändes verkligen som att jag aldrig skulle lyckas kliva av tåget.

Det som såg så lätt ut. Några trappsteg bara. Men det kunde lika gärna ha varit en mörk och djup ravin att ta sig över. De där stegen kändes totalt oöverkomliga. Jag skulle vara kvar på mitt tåg för evigt och det var inte på väg till något trevligt ställe. Slutdestinationen vågade jag inte ens tänka på. Varför klev jag inte bara av??!! Drog i handbromsen. Tog tag i någon som kunde hjälpa mig ut. Vad som helst. Varför satt jag bara där och såg mitt liv rinna ut i sanden??!! Min inre domare var väldigt hård och jag avskydde mig själv för att jag inte satte stopp och klev av.

Livet är en resa. Med olika tåg och passager som skiljer sig åt. Ibland är resan riktigt tuff med hemska passager som känns oändligt långa. Men resten av ditt liv behöver inte vara sådant. Det kommer ljusare tider. Och viktigast av allt, du KAN byta riktning om ditt liv har spårat ur. Om du är på väg åt fel håll, om du har hoppat på ett självdestruktivt tåg som har tagit dig någonstans där du inte vill vara. Om du har försökt kliva av, men inte lyckats. Ge inte upp!! Du är inget hopplöst fall, eftersom det inte finns några sådana! Det finns alltid hopp. Du kan fortfarande vända ditt liv. Med rätt hjälp kommer du att kunna kliva av tåget och kan påbörja en ny resa mot att må bättre igen. Om jag kunde göra det efter tio självdestruktiva år i missbruk, så kan du. Återhämtningen är också tuff med många utmaningar på vägen, men du klarar det. Du är värdefull och starkare än du tror. Och du är inte ensam. ❤️

#22-26 Familjevecka ❤️

Juli är inte över än och inte min julikalender heller. 😎 Har halkat efter lite, men vad gör det? Jag har semester och tar dagen som den kommer. Ibland händer det mycket och då hinner jag inte skriva eller dela något här.

Vi är hos mina svärföräldrar och umgås med hela familjen. Vi badar och grillar och spelar kubb. Fikar och paddlar och åker runt till olika fina ställen. Häromdagen åt vi lunch med den här fantastiska utsikten. Så vackert och rofyllt. ☀️🌿

Vilken enorm skillnad från familjeveckan för tre år sedan. Jag skrev blogginlägget ”Förtrollad familjevecka” Då hade vi nyligen craschat. Jag var helt uppfylld av skuldkänslor, skam och ångest. Vi hade inte vågat berätta om mitt missbruk för någon i min makes familj. Breven från Kronofogden hade börjat trilla in. Vi kände oss så modlösa och utmattade efter allt. Framtiden såg hopplös ut. Vi var inte närvarande. Vi gjorde oss så osynliga vi kunde. Vi var där, men samtidigt inte. Familjen såg att vi var dämpade, men vi höll allt inom oss.

Det var knäckande att se min man så deprimerad och veta hur förtvivlad han kände sig på insidan med sina föräldrar och syskon omkring sig, utan att kunna berätta för dem att hela hans liv hade rasat samman. Att han mådde sämre än någonsin. Att hans äktenskap var trasigt. Att hans självkänsla var krossad. Att hans ekonomi var totalförstörd och att han var skuldsatt hos Kronofogden på obestämd framtid pga mitt missbruk och hans medberoende. Alla bränder han släckt.

Min skam hade blivit hans skam. Den hade smittat av sig.

Vi hade kämpat själva i så många år, utan att be om hjälp. Nu hade jag precis börjat min spelfria resa, men vi var inte redo att släppa in dem ännu…

Idag njuter vi av att vara här! 😀

Vi är närvarande. Vi känner ingen stress över ekonomin. Skuldberget är kvar, men med skuldsaneringen kan vi se toppen på det nu och det gör stor skillnad. Vi har hittat tillbaka till oss själva och till varandra. Vi har tagit oss upp ur träsket jag spelade ner oss i. Skammen och skuldkänslorna har försvunnit. Vi är öppna och har berättat sanningen för våra närmaste. Min man som har varit arbetslös länge, har fortfarande en viss ångest men den har minskat mycket på sistone. Själv känner jag ingen ångest längre. Jag känner mig lugn och rofylld på insidan, även om det fortfarande stormar en hel del runt oss. Både i våra egna liv och i andras, som står oss nära. Vi är här och nu. Vi mår bättre. Vi är inte osynliga. Vi ler inga falska leenden. Vi har roligt på riktigt under den här veckan. Så skönt!

En dag i taget har vi tagit oss upp från botten dit vi är nu i livet och så mycket har förändrats till det bättre. Igår kväll när vi förberedde middagen, sa min svägerska spontant att det syns så tydligt att vi mår bättre. Vi har inte pratat någonting om det, men de märker det ändå. Hon tyckte att det var så härligt att se och de övriga stämde in. Det syns både på er enskilt och i samspelet mellan er, tyckte de. Så kul att höra! Tacksam över att vi inte gav upp när det var som tuffast. Idag är vi ett levande bevis på att det går att vända livet åt rätt håll igen, efter att det spårat ur totalt. Så om du är på botten just nu och har tappat allt hopp för framtiden. Ge inte upp! Det kan fortfarande vända och bli bra igen. Kanske inte precis som vi tänkt oss, men det kan bli bra ändå. ❤️

Ta hand om er och tack för att ni läste. 😊🙏🌿

#21 Några laster måste man väl få ha?!

Jag har totalt förätit mig på vattenmelon! 🤣 Älskar melon och äter mängder just nu. Spelar ingen roll vilken sort, alla är goda. Men det har blivit väldigt mycket vattenmelon på sistone och honungsmelon och… Ja, det är ju bättre än att föräta sig på glass, tänker jag. Dessvärre är jag på god väg att göra det med!! Jag har nog ätit mer glass de senaste veckorna än hela året innan dess. Nu på semestern finns det ju oändligt många perfekta tillfällen för glassätande. Och tårta! Det har blivit både jordgubbstårta och häromdagen bakade dottern den här tårtan med hallon. Och nu är jag hos svärföräldrarna, där vi lär få ännu mer godsaker. Dottern har redan lovat att baka en tårta när vi är här. Hjälp, var ska detta semesterfrossande sluta? 🤣

Men några laster måste man väl få ha?!

Så skrev någon till mig på Twitter för ett tag sedan. Och visst får man det. Det har vi alla. Ingen är perfekt. Man får ha hur många laster man vill. Men man får vara beredd att betala för dem och leva med konsekvenserna… Spelandet är den last som kostat mig och hela min familj absolut mest. Det var verkligen inte värt det.

Att äta alldeles på tok för mycket glass eller tårta är däremot en last jag kan leva med. Åtminstone nu under semestern. 😀 Men i höst tänker jag ta nya tag och äta nyttigare igen. Inte för att jag måste det för att tycka om mig själv, utan för att jag vill vara frisk och pigg. Under våren gick jag faktiskt ner 13 kg. Äntligen har jag tagit tag i min hälsa! Den här sommaren förändrar inte det. Det är inte hela världen om jag går upp några kg under semestern. Jag kämpar på igen sedan, slår inte på mig själv och ger inte upp. Jag kör den självsnälla metoden den här gången. Min inre domare har haft tillräckligt att säga till om förut. När det gällde allt. Jag var inte värd någonting. Jag kunde inte se mig i spegeln, eftersom jag avskydde mig själv på så många plan. Jag hade inte bara spelat mig totalt ruinerad, jag hade spelat mig överviktig och allmänt miserabel. Jag brydde mig inte om min hälsa alls. Jag hade tappat kontrollen och gjorde mig själv besviken hela tiden. Så många misslyckande försök att sluta spela, misslyckade försök att gå ner i vikt, misslyckade försök att rädda ekonomin. Hela jag var ett stort misslyckande…

Charlie Mackesy

Jag känner igen mig i det här citatet. Inte för att jag äter så överdrivet mycket tårta, förutom just nu då. 🤣 Men det påminner om alla svikna löften jag gett min man… ”Älskling, jag har skaffat ett samlingslån som löser våra ekonomiska problem! Från och med nu kommer jag inte att spela upp en enda krona till! Men oj då, jag spelade visst upp hela samlingslånet… Men banken beviljade ett nytt! Förresten, så spelade jag upp det med… Nu är vi mer skuldsatta än någonsin och det har inte löst ett enda av våra problem, tvärtom.”

I början av spelfriheten, när jag ganska snabbt började må bättre, körde jag på i högsta fart och tänkte ta tag i allt på en gång. Spelet, skulderna, vikten, matvanorna, motionen. Allt jag kunde komma på som jag behövde förändra. Det var i den vevan jag fick den där kommentaren om att några laster måste man väl få ha. Någon tyckte väl att jag tog i för mycket och det gjorde jag! Jag var inte redo att ta tag i mer än själva spelandet just då. Jag rusade på som om jag kunde förändra hela mitt liv på en gång, men fick snart sakta in igen och inse att det är babysteps som gäller. En sak i taget.

Nu har jag fått tillräcklig distans till spelandet, vi har fått skuldsanering och ekonomin är knaper men stabil, jag mår bättre på insidan och har blivit av med skammen och skulden som hängde över mig, så nu har jag energi över till att ta tag i nästa sak. Vilket är vikten i mitt fall. Förut var spelet min största last. Det kostade mig alldeles på tok för mycket. Nu när jag är spelfri så ligger maten närmast till hands. Jag kan överdriva och stoppa i mig alldeles för mycket, men nu är jag inte längre beredd att betala priset för det. Jag vill gå ner i vikt för att hålla mig frisk och bli piggare så att jag orkar mer.

Vilka laster kan du leva med och vilka har du fått nog av? Är det någon last som kostar för mycket, som får för stora konsekvenser? Du kanske riskerar att förlora allt, precis som jag gjorde med spelet eller riskerar din hälsa på olika sätt. Du kanske sårar dina närmaste osv. Gör något åt det! Men en sak i taget… ❤️💪

#20 Summer vibes! ☀️

Havet alltså, vad underbart det är! Skärgård med mysiga öar. Sol och bad, klippor och sand mellan tårna. Finns det något härligare? Så kul att byta sjö mot hav ibland, även om vi har fantastisk natur på hemmaplan också. Åker alldeles för sällan till kusten. Allt blir lite krångligare utan bil, även om vi ju är vana vid det här laget. Men nu har vi besök av familj och tillgång till bil några dagar, så då passar vi på att åka runt lite. Så härligt! 😀

Idag hinner jag inte skriva så mycket, men jag bjuder på några somriga bilder av fantastiska västkusten så länge. Vi har besökt flera olika platser och njutit av många vackra vyer. Imorgon åker vi vidare österut. Underbart med semester! 😊💙🙏🌿

#19 Ibland tänker jag för mycket

Häromdagen såg vi en ekorre när vi satt vid en bänk och fikade. Den var så nyfiken och orädd att den kom alldeles nära, men vi lyckades inte få någon bra bild på den. Den höll sig bredvid oss en stund, men var så väldigt snabb där den hoppade runt att bilderna blev alldeles suddiga. Det fick mig att tänka på den här ekorren som jag fotade för ett tag sen. Visst är den söt!

Den satt stilla tillräckligt länge för att jag skulle kunna fota den och jag hade en bättre kamera med mig då också.

Jag brukar promenera mycket nuförtiden med kameran till hands, som ni vet ifall ni har följt min blogg på sistone. Ofta stannar jag till och sätter mig en stund på någon favoritplats vid sjön där jag kan se ut över vattnet och lyssna till vågorna. Ber en bön till Gud. Eller skriver lite i min dagbok/tacksamhetsbok. Det hjälper mig att stilla tankarna.

Ofta är de som den där ekorren vi såg, som hoppade så där snabbt runt bordet att vi inte hann fota den. Men tänk er om det varit tusen ekorrar istället, så snurrigt det hade blivit!! Då hade vi inte ens försökt att fota en. Troligtvis hade jag tagit fram kameran ändå bara för att fånga det absurda i att ha så många ekorrar hoppande omkring sig. 🤣 Men vi hade knappast fått någon klar bild av var och en. Jag får ingen klarhet i mina tankar heller när de blir för många och beter sig så där hoppigt. Då blir de suddiga. När jag tänker på precis allt samtidigt. Framåt och bakåt och här och nu. I en enda röra. Bra tankar. Dåliga tankar. Oroliga tankar. Lugna tankar. Glada tankar. Ledsna tankar. Hoppfulla tankar. Katastroftankar. Vad som helst kan dyka upp. Inte så konstigt att det blir snurrigt i huvudet.

Då är det så skönt att hitta en plats där man kan stilla tankarna och fokusera lite. Tänka på en sak i taget. Vara här och nu. Skriva av mig sånt som stressar mig. Reda ut tankarna lite. Så att inte de bästa tankarna försvinner i mängden. De hoppfulla tankarna till exempel. 😊 Ja, det är mycket som är kämpigt, MEN vi tar oss igenom det. Vi har klarat oss så här långt. Vi har blivit starkare på vägen. Eller de tacksamma tankarna, som hjälper mig att se det jag har och njuta av livet där jag är nu medan jag är på väg dit jag ska, vart det nu är. Vi får se.

Mitt bästa tips är att sätta ord på tankarna. Då blir de genast lite tydligare och det är lättare att upptäcka vilka tankar som tar över så att du kan jobba på att byta ut dem om det behövs.

Ta hand om er och kom ihåg hur värdefulla ni är! ❤️

#18 Är gräset grönare någon annanstans?

Jag önskar att jag hade lite grönare fingrar. 🌿

Jag önskar att de var lite längre också, haha. 🤣 Långa pianofingrar som når oktaver och större ackord bättre på pianot. Nu når jag visserligen tillräckligt bra ändå med mina små händer och med mycket övning går det ännu bättre. Men gröna är de verkligen inte och kommer nog aldrig bli är jag rädd. Jag är inte tillräckligt motiverad. Och jag har ingen trädgård att fixa i heller. Men det vore skönt om växterna kunde överleva här hemma i alla fall. Igår på förmiddagen köpte jag några nya växter till fönstren. Intet ont anande växter, som inte vet vilken fara de är i hos oss. Den här gången ska jag försöka skärpa mig och sköta om dem bättre.

Har jag skrivit om den där gången när dotterns förskolegrupp gick på fredagspromenad?

Hon var väl omkring 3-4 år gammal. Varje fredag tog de en promenad förbi någon av barnens hem och den här gången var det min dotters tur att visa upp sitt. Jag satt och jobbade vid datorn bakom fördragna gardiner i mitt pyttelilla hemmakontor, som bestod av ett litet skrivbord inträngt bredvid tvättmaskinen i grovköket. På andra sidan gardinen ut mot gatan där vi bodde på nedre botten stod en totalvissen bortglömd krukväxt i fönstret. I köksfönstret intill fanns det visserligen en fin grön växt, men den syntes inte utifrån eftersom persiennerna var neddragna för att dölja det stora berget av disk och allmänt stök. Så utifrån var det en riktigt sorglig syn… Jag visste inte att dottern gick förbi, men en stund senare såg jag att de laddat upp en bild. Där stod den gladaste lilla tjej man kan tänka sig framför vår port. Hon strålade och visade stolt upp att ”här bor jag!”. Bilden såg så sorglig ut med hennes strålande leende vid sidan om de två neddragna fönstren med den enda synliga totalvissna krukväxten.

Då högg det till i mammahjärtat.

Jag ångrade att jag inte diskat och fixat och dragit upp persiennerna i köket den där morgonen för att släppa in ljuset och för att det inte skulle se så tragiskt ut. Men det var precis så där tragiskt. Jag kände mig lika vissen som den där växten och var på god väg att spela ner oss i fördärvet. Jag orkade inte med mig själv, hur skulle jag orka hålla hemmet i ordning med nytvättade fönster och prunkande växter överallt? Det gick bara inte. Jag hade fullt upp med att hålla huvudet ovanför vattenytan, att inte drunkna i ångesten, skammen eller för den delen skulderna.

Har det blivit bättre sedan dess? Ja, tusen gånger bättre!

Vårt hem är som en prydlig och fin oas i jämförelse. En plats där växter visserligen inte alltid överlever, men där vi mår så mycket bättre och orkar med hemmet på ett helt annat sätt. Jag gillar inredning och har mycket idéer. Jag köper gärna gamla second hand möbler som jag fixar till, målar, tapetserar osv. Samtidigt avundas jag dem som har hela hemmet fullt av härliga växter. Eller en underbar trädgård där de odlar allt möjligt och där barnen kan springa runt barfota eller hoppa studsmatta.

Gräset är liksom så mycket grönare hos andra.

När vi bodde i bostadsrätten var det bokstavligt talat så. Vår gräsmatta var inte den snyggaste i kvarteret direkt och vi fick visserligen tag i en studsmatta men då var det för sent. Vi hann inte sätta upp den innan jag spelat bort vårt hem. Nu tittar jag på vår tråkiga lilla balkong där vi inte ens har ställt dit en stol att sitta på. Ingenting. Jag har inte hittat inspirationen till det. Inga växter heller. Supertråkigt. Jag som gillar att inreda, men inspirationen har liksom tagit slut vid balkongdörren. Och så ser jag andra som har gjort det jättemysigt på sina balkonger. Oj, så mycket grönare gräset är hos grannen igen.

Men vad beror det på?

Det är så lätt att jämföra sig med andra och tänka att alla har det bättre än oss. Titta på vårt hem, vår ekonomi, våra liv och tänka att andra har lyckats så mycket bättre. Men faktum är att gräset är grönt där det vattnas och tas om hand på ett bra sätt. Precis som med hemmet, balkongen, ekonomin, relationer, kroppen, livet. Att sukta efter grannens mysiga balkong hjälper ingenting. Hade jag flyttat in där med mina ytterst ogröna fingrar och totala brist på balkonginspiration skulle den nog förfalla innan jag visste ordet av.

Det är MIG det handlar om. Det är JAG som måste ta hand om det som jag vill ska blomstra i mitt liv, annars vissnar det.

Jag sitter i soffan med datorn i knäet och tittar på den lila orkidéen och några andra fina gröna växter som jag köpte till vardagsrumsfönstret och tänker att det ser riktigt bra ut. Om jag nu kommer ihåg att vattna dem ordentligt, så blir det ännu bättre. Kanske fixar jag balkongen också en vacker dag. Vem vet. Men det är upp till mig att se till att min egen gräsmatta är så grön att jag inte behöver snegla på grannens.

Nu är kanske inte just gräs eller växter så särskilt viktigt i mitt liv. Men min familj. Mitt äktenskap. Det är desto viktigare. Vår relation. Vår ekonomi. Vårt hem. Vår hälsa. Våra vänner. Våra liv. Jag vill inte vara så upptagen med att jämföra mig med andra eller stirra mig blind på vad alla andra har som inte vi har, att jag glömmer att vattna min egen gräsmatta. Glömmer att ta hand om det viktigaste jag har. Ge min tid, energi, närvaro, kärlek, trohet, vänskap, osv till dem som betyder allra mest för mig. Mitt gräs kan bli hur grönt som helst om jag ger det kärlek och omvårdnad. Vem vet hur grannens ser ut på nära håll? Det kanske ser bedrövligt ut. Eller fantastiskt. Det beror ju helt på hur de sköter sitt.

Jag vet vad som betyder mest för mig och jag var så nära att spela bort det. Det får mig att hålla hårt i vattenkannan nu och se till att finnas där för min familj. Jag är så tacksam och stolt över oss. Att vi har hållit ihop, tagit oss helskinnade igenom missbruk, depression och craschad ekonomi till ett liv som vi trivs så bra med, även om det inte är perfekt. Vi vårdar det så gott vi kan och det är upp till oss att göra det bästa av de förutsättningar vi har just nu. Allt är verkligen inte som vi vill ha det eller som vi har drömt om. Vi har fått sänka ribban och tänka om. Vi kan inte göra allt vi vill, resa dit vi vill, köpa det vi vill, osv. Pengarna räcker inte särskilt långt och vi har skuldsanering, så vi får leva med de här små marginalerna i några år till. Men vi klarar oss och livet är underbart jämfört med för några år sedan, så det går åt rätt håll. 😊🌿