Fågelsång och soluppgång

Imorse vaknade jag kl 4 nånting. Det händer inte så ofta. I vanliga fall hade jag vänt mig om och försökt somna om, men så tittade jag på mobilen för att se vad klockan var och såg att jag hade fått ett meddelande på Facebook av någon som läst min blogg och mår väldigt dåligt just nu. Det fick mig att vakna till, så jag smög upp, fixade lite kaffe och satte mig i soffan för att skriva en stund. Skrev några rader till bloggläsaren vars uppgivenhet och ångest jag kände så väl igen från mig själv. Jag vill så gärna hjälpa till om jag kan. Finnas där för människor som har det tufft. Det är därför jag delar med mig av min resa här. I takt med att jag mår bättre, har jag också blivit bättre på att höra av mig (vilket inte har varit min starkaste sida innan). Fråga hur någon mår. Visa att jag bryr mig. Jag vet själv hur mycket det betyder.

Jag satt där imorse och hörde fåglarna sjunga utanför fönstret. Det var så härligt. Jag såg solens första strålar leta sig in genom persiennen som fortfarande var nerdragen. Tänkte på den vackra soluppgången jag just missade bakom hustaken och tänkte för ett ögonblick springa ner till sjön, men förblev sittande. Jag var lite för trött. Men jag kände mig närvarande. Lugn. Tacksam.

Jag firar 2 spelfria år idag! Heja mig!

För exakt två år sedan såg min morgon helt annorlunda ut. Mitt hjärta brister när jag tänker på det. Inte bara för att det gör ont att tänka tillbaka, utan för att människor jag bryr mig om mår precis så dåligt nu. Isolerade som vi är från allt och alla. Så många fina människor där ute som är nära att ge upp och jag förstår dem. Den där morgonen som blev min botten såg jag bara mörker och allt kändes så hopplöst. Jag hörde inga fåglar sjunga. Såg inget solsken. Inte ens dotterns strålande leende lyckades tränga igenom mörkret, när hon kom springande fram till sängen och slog armarna om mig där jag låg nedgrävd i ångest och skam. Jag ville bara försvinna. Jag kunde inte se någon utväg. Jag ville må bra, men visste inte hur det skulle gå till. Jag visste bara att spelet lindrade ångesten för stunden och jag hade intalat mig själv att det räckte. Men nu orkade jag inte mer. Jag hade spelat bort allt hopp och funderade på att ta mitt liv. Det var inte första gången. Men jag hade inte vågat. Jag vågade inte den gången heller, vilket jag är så enormt glad och tacksam för idag. Jag bestämde mig för att fortsätta kämpa. Det hoppas jag innerligt att du också gör!! Du som läser det här och mår lika dåligt som jag gjorde. Fågelsången finns där. Soluppgången också. Färgerna har funnits där hela tiden, även om mörkret gör att allt ser grått och dystert ut. Med lite tid kommer du att kunna glädjas åt livet igen, det tror jag verkligen. Allt kanske inte faller på plats direkt. Konsekvenserna av ett spelmissbruk eller annan psykisk ohälsa kan vara oerhört tunga att bära och kan ta lång tid att komma till rätta med. Jag bestiger fortfarande mitt höga berg av skulder och annat. Men nu när jag kan se färgerna igen, vara närvarande och uppskatta det vackra som finns omkring mig, så blir resan mycket lättare att göra.

Jag gillar den här korta dikten av Christy Ann Martine.

I wish I could take the colors from a rainbow
and place them into your heart
so you would remember what beautiful feels like
and know there is hope in the dark.

Det önskar jag med! Visst är det fint? Jag önskar att jag kunde ta den härliga känslan jag har idag på 2-års dagen och placera den i ditt hjärta, så att du minns hur det känns att tro på sig själv, att vara närvarande och glädjas åt livets små ljusglimtar som alltid finns där någonstans bakom de mörka molnen. Jag önskar att jag kunde ta fågelsången jag hörde imorse och soluppgången som jag visserligen missade det mesta av men föreställde mig i all sin färgsprakande glans över sjön, och placera dem i ditt hjärta så att du minns hur det känns att se det vackra i livet och kan känna hopp i ditt mörker. ☀️💕 

Photo by Haeden Kolb on Unsplash

Dikter som berör mig #2 Once Upon A Time

Jag tänkte först ändra titeln på de här dikt-inläggen. Det kändes lite överflödigt att skriva ”Dikter som berör mig”. Det är klart att jag inte skulle skriva om dikter som inte berör mig på något sätt. Men samtidigt är det just själva känslan i dikten jag vill förmedla. På vilket sätt den berör mig just nu i den situation jag befinner mig i. Så jag behåller titeln som den är och här är dikten ”Once Upon A Time” skriven av Erin Hanson.

What if I read to you a story,
Starting; "Once Upon A Time",
And you realised that it was your life,
Spelt out on every line,
Would you hear my voice with wonder,
As it brushed across each word,
And pray my arms had strength to hold,
The truth about your world,
Would your view on life be different,
And would it shock you most to find,
That the things you thought defined you,
Could be summed up in just two lines,
And all the ones you took for granted,
The ins and outs of every day,
Play a bigger part in who you are,
Than you'd ever dared to say,
Would you wonder at the pages left,
And all the places that they'll lead,
Then vow to make each moment,
One that you'd be proud to read,
Because there is a story of your life,
But it's you that holds the pen,
And I hope you fill the pages right,
Before you reach the end.

Berättelsen om mitt liv… Jag har länge tänkt skriva en bok, men har inte kommit så långt med det projektet ännu. Jag skriver visserligen hela tiden. På bloggen, i min dagbok och mycket mer. Mycket som inte har sett dagens ljus ännu. Kanske aldrig. Vi får se. Men oavsett om jag skriver ner den eller inte så fortsätter min berättelse och jag är författaren. Som den här dikten säger. Om någon läste upp min livsberättelse för mig så här långt, vad skulle jag tycka om den? Skulle jag skämmas över den och be läsaren lägga ifrån sig boken innan jag sjunker under jorden av skam? Kanske. Det finns flera kapitel som jag gärna hade raderat, som jag gör när jag skriver. Redigerar. Skriver om. Raderar. Skulle jag se mig själv i ett nytt ljus? Skulle jag omvärdera livet? Troligtvis. Det är ju precis det jag har gjort de senaste 2 åren. Ibland behöver man ta ett fastare grepp om pennan och försöka styra in berättelsen på rätt väg igen, speciellt om man är i full färd med att skriva ner sig själv i en djup, mörk avgrund. Eller ett spelträsk. Jag började tvivla på att det ens var möjligt. Jag var så trött på alla motgångar som mötte mig. Trött på mig själv som alltid lyckades välja fel väg. Jag hade så många misslyckanden bakom mig, så många besvikelser, så många idiotiska beslut. Mitt uppe i bokens värsta tänkbara kapitel kan det vara oerhört svårt att se hur det någonsin kommer att bli bättre. Men varje dag är ett nytt blad som ska skrivas. Det gäller bara att försöka skriva något som man kan leva med. Med lite hjälp på traven, så går det. Jag hämtar inspiration och styrka från människor omkring mig som jag bryr mig om. Familj och vänner. Från mitt skrivande, böcker och dikter jag läser, musik jag lyssnar till, platser jag besöker. Naturen. Listan kan göras lång med saker som gör mig glad, som inspirerar mig och gör livet värt att leva.

Photo by Artem Sapegin on Unsplash

Photos by rollercoaster #6 Min sista påsk

Påsken 2018 kunde ha blivit min sista påsk. Vi firade tillsammans med svärföräldrarna och avslutade helgen med en utflykt till Läckö slott. Det var mitt förslag att åka dit. Jag gjorde allt för att hålla skenet uppe och se ut att må bra. Ingen visste hur jag höll på att drunkna inombords. I ångest, skam och självhat. De visste inte hur uppgiven jag kände mig, att jag hade tappat allt hopp om framtiden. Att jag var ett par dagar från min totala craschlandnig på botten av den mörka avgrunden jag grävt ner mig i under så många år.

Solen sken från en klarblå himmel över slottet och familjen var på strålande humör. Jag klistrade på mig ett leende och försökte också se strålande ut. Jag lyckades nog inte, men misslyckades inte heller. Jag var bra på att se glad ut och prata på som om min värld inte höll på att rasa samman. Som om jag inte tänkte att världen skulle bli en betydligt bättre plats utan mig. Att min familj skulle få det bättre utan en så totalt misslyckad fru/mamma/dotter/svärdotter. Jag visste att jag hade spelat in mig i en värre knipa än någonsin. Oss. Min man var ju lika indragen i min skuldhärva som jag efter alla räddningsmanövrar.

Den där påsken vid Läckö slott kunde ha blivit min sista. Några dagar senare låg jag i sängen en tidig morgon och funderade på hur jag skulle ta mitt liv. Jag hade spelat upp min sista vinst. Självklart hade jag spelat upp den. Som alltid. Jag styrde inte spakarna längre. Det hade jag inte gjort på flera år. Spelberoendet hade totalt tagit över mina tankar. Jag kunde inte tänka klart. Det enda jag visste nu var att jag spelat upp mitt sista hopp. Hur skulle jag någonsin kunna vända det här? Hur skulle vi någonsin bli skuldfria? Vad skulle min man säga om att jag spelat oss till Kronofogden på obestämd framtid? Hur skulle jag orka kravla mig upp ur den här eländiga gropen jag grävt ner mig i? Jag hade ingen aning. Självmordstankarna abröts av dottern som sprang in i rummet. Jag hade smugit upp under natten och lagt mig i hennes säng, när hon kommit in till oss och somnat om där. ”Ligger du i MIN säng igen, mamma!”. Jag skyllde på att pappa hade snarkat, så jag hade gått ut för att få sova. Det var inte sant. Jag hade spelat nätcasino hela natten. Hon kröp upp hos mig i sängen och kramade mig som bara hon kan. Fick mitt hjärta att smälta som bara hon kan. Mina tårar började rinna utmed kinderna och jag fick resa mig snabbt, ursäktade mig och sprang in på badrummet. Ångesten vände sig i magen på mig och jag kände mig illamående, stoppade fingrarna i halsen och spydde. Jag stannade en lång stund i badrummet. Satte på duschen för att familjen skulle tro att jag duschade, men jag hade sjunkit ner på golvet där jag satt och grät. Tårarna forsade nu. Jag grät över hur eländigt mitt liv hade blivit. Hur kunde det gå så fel? Hur kunde jag hamna så snett? Varför kunde jag inte bara sluta spela? Varför var mitt liv tvunget att vara så kämpigt hela tiden? Jag ville bara må bra… Men jag kunde inte se något ljus i mörkret. Inte den här gången. Den här gången hade jag spelat ner mig för djupt. Inget hade hjälpt. Inget verkade motivera mig tillräckligt.

Senare den dagen ringde jag till en rådgivare på Spelberoendes förening. Någonstans mellan tårarna (som jag förstås torkade noga så att ingen skulle se) och dotterns glada skratt hittade jag styrkan att resa mig upp en sista gång. Så tacksam idag att jag gjorde det! I veckan efter påsk, den 16 april, är det 2 år sedan den dagen och jag har varit spelfri sedan dess. Kan jag lyckas med det, så kan du som också kämpar med ett spelberoende! Du som känner dig lika misslyckad och värdelös som jag. Som känner dig lika besviken på livet. Mitt liv är långt ifrån perfekt idag, men det är betydligt ljusare än vad det var för 2 år sedan. Det blir ditt med om du reser dig och bestämmer dig för att sluta spela. För din egen skull. För att du är värd att må bra! Spela inte bort mer av ditt liv, utan låt det börja igen här och nu och se vart det leder dig! All kärlek till dig! Du är inte ensam!

En spelmissbrukares dagbok

Läser mina dagboksanteckningar från augusti 2015, några månader efter min KBT behandling och minns hur dåligt jag mådde. Knappt 3 år senare craschade jag på botten med dubbelt så mycket skulder, ångest och självhat. Vägen tillbaka har varit lång, men nu firar jag 2 spelfria år snart!

Mitt bästa tips, avstå från nätcasino! Det är inte värt risken…

EMOTIONAL ROLLER COASTER

aaron-burden-64849-unsplash.jpg

Här om dagen hittade jag en dagboksanteckning som jag skrev i augusti 2015, vid ett av alla de där speltillfällena som blev droppen och som gjorde att jag bestämde mig för att sluta spela för gott. Det vrider sig i hjärtat på mig när jag tänker på hur många gånger jag har misslyckats… Jag hade gått en KBT behandling under våren för att sluta spela, men fallit tillbaka i spelträsket igen och fastnat ordentligt. Att nappa på ett bonuserbjudande och spela för en ynka hundralapp, kan få ödesdigra konsekvenser för en spelmissbrukare. Tro mig. Jag föll i fällan gång på gång. År efter år grävde jag ner mig allt djupare i spelträsket. Mitt tänkade var desperat och ologiskt, min hjärna totalt kidnappad av spelberoendet. För mig blev spelandet till slut ett tvångsbeteende, som jag inte kunde kontrollera. Jag kunde inte sluta spela, hur mycket jag än ville. Jag minns vilken…

Visa originalinlägg 1 290 fler ord

En spelberoendes överlevnadsguide #1 Bergsklättring

Nu var det en hel månad sedan jag skrev något blogginlägg, men det tänker jag ta igen nu med inte mindre än en överlevnadsguide. Vi befinner oss i kris. Världen har vänts upp och ner. Coronaviruset påverkar oss alla. Isolerar oss. Skapar oro och rädsla hos många. Sorg hos dem som förlorat en närstående. Ekonomisk osäkerhet till följd av arbetslöshet. Ovisshet om framtiden. Många är sjuka eller har någon anhörig som är sjuk. Vilket enormt berg som tornar upp sig framför oss! Och inte ser vi slutet på det heller ännu… Man kan ju oroa ihjäl sig för mindre och det har jag gjort. Men jag överlevde! Jag överlevde mitt spelmissbruk, min depression och mina självmordstankar och kommer förhoppningsvis att överleva den här krisen också. Jag har i alla fall fått med mig en hel del användbara erfarenheter som hjälper mig nu och även om vi alla har våra egna utmaningar och behöver hitta vår egen väg igenom dem, så kanske den här guiden kan hjälpa och inspirera dig med. Det är min förhoppning.

Bergsklättring vet jag absolut ingenting om. Inte den vanliga sorten som involverar ett riktigt berg. Men jag är expert på att bestiga andra sorters berg. Framför allt skuldberg. Det har jag sysslat med sedan 2009. Klättrat och klättrat och klättrar än idag uppför ett evigt växande skuldberg. Sedan har vi ångestberget, panikberget, ensamhetsberget, självföraktsberget. Berg av rädsla, katastroftankar, skam, skuldkänslor och självmordstankar. Jag har kommit olika långt i klättringen. Vissa berg har jag lyckats bestiga, medan andra tar betydligt längre tid att ta sig över.

Vad som är gemensamt för alla berg jag stött på hittills är att de känns totalt oöverstigliga när jag står vid foten av berget och ska börja klättra. Jag känner mig så liten och undrar hur jag ska orka ta mig över till andra sidan. Ibland har jag bara satt mig ner, lutat mig mot bergskanten och tyckt synd om mig själv. Tänkt att jag aldrig kommer att klara det. Att jag aldrig kommer att ta mig vidare. Berget är för stort helt enkelt. Det ser alldeles för svårt och farligt ut. Tänk om jag dör på vägen? Tänk om någon jag älskar ger upp på vägen, lämnar mig eller dör? Jag har ju släpat med mig familjen uppför flera av bergen. Inte minst skuldberget. Jag har inte sett toppen av berget och undrar om jag någonsin kommer att se ett slut på eländet. Jag har känt mig orolig inför vad som väntar längre upp. Kommer jag att snubbla och falla ner, så att jag måste börja om igen. Det vore ju outhärdligt. Det skulle jag verkligen inte orka med. Kommer jag att förlora allt jag har? Allt jag värdesätter i livet. Kommer det här berget att kosta mig allt? Jag har varit livrädd och frusit fast där jag är. Stått och stampat på samma ställe utan att komma vidare.

Det enda som  har fungerat och som är min första påminnelse till mig själv i den här överlevnadsguiden (och till dig) är att ta ett litet steg och fokusera på det. Precis som en bergsklättrare måste fokusera på nästa ställe att sätta ner foten eller greppa tag med handen. Nästa plats att fästa livlinan. Det räcker. Jag behöver inte tänka på alla steg jag har framför mig. Det är helt meningslöst eftersom jag inte kan se så långt. Vad som än väntar längre upp, får jag ta det då. Det är den attityden som har hjälpt mig mest. Det är inte alltid så lätt att tänka så. Jag vet. Otaliga gånger har jag spanat oroligt mot toppen. Men vad har det hjälpt? Ingenting. Istället växer rädslan och ovissheten. Jag börjar oroa mig för vad som väntar. Hur det ska gå med allt? Hur jag ska klara det? Nej, det är betydligt bättre att vara här och nu. Vad kan jag göra åt min situation just nu? Vad kan jag göra för att må lite bättre? För att hålla mig spelfri just idag. För att minska oro och ångest just idag. För att minska mina skulder. För att lösa något problem som har dykt upp. Vilket litet steg kan jag ta idag för att komma vidare? Vissa saker kanske inte går att göra något åt just nu. Jag kanske redan har gjort allt jag kan. Det kanske inte beror på mig. Men då är det ok att lämna det åt sidan och vänta tills det öppnar sig en möjlighet att komma vidare även där. För det gör det säkert. Längre fram. Bara jag fortsätter klättra, ett steg i taget.

Vi befinner oss i kris och jag tänker möta coronaberget på precis samma sätt som mina övriga berg. Ett steg i taget. Jag vet inte vad som kommer att hända. Just nu påverkar det mig inte lika mycket som många andra. Jag har jobbat hemifrån i över tio år, så jag jobbar som vanligt. Vissa kollegor har permitterats, men ingen på min avdelning än så länge. Hoppas att det fortsätter så. Vår ekonomi kan knappast bli sämre än vad den redan är, utelämnade som vi är till Kronofogden med skulder på miljonbelopp. Maken är lika arbetslös och deprimerad som innan. Det känns ju inte som att arbetsutsikterna blivit de allra bästa med alla uppsägningar som varit på sistone och ännu större konkurrens om jobben, men det kan vi inte göra något åt annat än att forsätta söka jobb och ta en dag i taget även där. Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid. Visst är det så? Jag hoppas på det. Vi är friska alla tre. Dottern går i skolan som vanligt. Vi träffar inte vänner lika ofta som tidigare, håller oss mer hemma för oss själva. Vi är ute i naturen så mycket vi kan. Det ligger en underbar sjö ett par minuters promenad hemifrån och även skog i närheten. Frisk luft att andas. Det kunde inte vara bättre! Eller jo, visst är det enormt mycket som kunde vara bättre. I det stora hela. Men jag väljer att inte titta oroligt upp mot bergstoppen, utan vara här och nu. Fokuserar på nästa lilla steg jag kan ta. Jag följer rekommendationer och håller mig uppdaterad. Tvättar händerna noggrannt. Håller avstånd, hjälper närstående som tillhör riskgrupp och stannar hemma om jag känner mig sjuk. Mer kan jag inte göra just nu och det är ok.

Photo by Cade Prior on Unsplash

Dikter som berör mig #1 Rädsla och frihet

Jag har alltid älskat poesi. Jag älskar romaner och annan litteratur också, men det har alltid fascinerat mig hur oändligt mycket man kan uttrycka på bara några rader i en dikt. Hur en liten ynkans dikt kan beröra på djupet och väcka så många tankar och känslor. När jag var fast i missbruket läste jag inte mycket mer än dotterns böcker. Jag läste mycket för henne. Även dikter. Ibland för att stilla mitt dåliga samvete för att jag inte orkade göra så mycket annat när jag mådde som sämst. Läsa kunde jag alltid och jag visste att det var något av det bästa jag kunde ge henne. Kvalitetstid tillsammans. En stund då vi kunde kliva in i en annan värld, en sagovärld eller vad det nu var. Jag behövde det och troligtvis hon med. Men jag hade inte ro att läsa något för egen del. När jag var ensam var ångesten alldeles för stor. Eller så kom desperationen över mig, så att jag maniskt försökte spela tillbaka livet som höll på att rinna ur händerna på mig. Att det var själva spelet som var orsaken till det, kunde inte min spelberoende hjärna ta till sig just då. Nu däremot läser jag så ofta jag kan och hinner. Romaner, biografier och, inte minst, poesi i alla dess former! Jag blir lycklig varje gång jag hittar en ny poet vars dikter berör mig. Tyler Knott Gregson har skrivit en dikt om att släppa taget om sin rädsla. Låta livet hända. Det talar direkt till mitt hjärta, så rädd som jag har varit. Men jag kan också känna igen mig i slutet av dikten. Frihetskänslan. Acceptansen.

”What are you afraid will happen?
What terrifies you so
that you blood becomes glue
and you refuse to move?
Let life happen,
let it tear you to ribbons
and then, when it does,
and it will,
watch the way they dance
in all the wind.”
-Tyler Knott Gregson

Jag vet precis hur det känns att stå fastklistrad av rädsla och inte våga gå vidare i livet.

Jag har varit så rädd för vad som skulle hända, rädd att misslyckas – igen, rädd för Kronofogden och det ständigt växande skuldberget, rädd att förlora allt och alla jag älskar, rädd att aldrig hitta tillbaka ur den mörka labyrint jag gått vilse i, aldrig hitta tillbaka till mig själv, för att sedan plötsligt våga släppa taget om rädslan och ta klivet ut i friheten. Ovissheten. Våga tro att vägen uppenbarar sig steg för steg. Breder ut sig. Blir lite lättare att gå för varje dag. Våga bryta ihop. Våga vara kvar i känslan när den kommer, ta mig igenom ångesten, utan att fly. Stanna upp och se alla trasiga delar av min själ dansa i vinden. I stormen. Se allt det vackra som finns bortom rädslan. Våga leva livet här och nu, hur skrämmande det än må vara. Vara närvarande och ta någons hand, tills stormen stillar sig. För det gör den. Och ens trasiga själ kan börja läka. Vill tro att när man plåstrat ihop sin själ igen, så är den lite vackrare än förut. Kantstött med sprickor här och där. Lite som en japansk keramikskål, lagad med guld. 😊❤️

När jag började skriva det här inlägget var det bara ett spontant infall, att dela mina tankar kring den här dikten. Men när jag skulle komma på en rubrik, så insåg jag att det nog kan bli fler liknande inlägg. Jag gillar ju att läsa dikter och delar gärna med mig av fler. Vågar inte säga hur ofta. Men det märker ni. Det blir i alla fall personligt, som alltid här på min blogg. Utifrån mitt perspektiv. Vad dikterna säger till mig just nu. Vilka känslor och tankar de väcker hos mig. Det inspirerar mig och kanske kan det inspirera dig med som läser min blogg. Om du har några favoritpoeter eller favoritdikter får du gärna tipsa mig, så att jag kan hitta ännu mer att beröras av. Ha det så gott! 😊🙏

Photo by Dawid Zawiła on Unsplash

Skuldsaneringsansökan!

Vi är precis på gång att skicka in ansökan om skuldsanering nu. Äntligen! Vi har varit hos budget- och skuldrådgivare, radat upp alla skulder och skrivit personliga brev där vi förklarar hur skulderna uppstod och vad vi har gjort för att försöka lösa situationen. Nu kan vi bara hoppas att vi får den möjligheten. Att läsa min mans brev gjorde mig ledsen och tacksam på samma gång. Ledsen för att mitt missbruk har gjort honom så illa, skadat hans självkänsla, krossat såväl drömmar som ekonomi. Men jag är tacksam att vi tagit oss igenom det och kan se framåt nu. Skapa nya drömmar. Nu ska min man bara hitta ur den här depressionen han hamnat i också. Att få igenom skuldsaneringen och se toppen av skuldberget vi bestigit i så många år, skulle nog göra det betydligt lättare.

Jag uttryckte för ett tag sedan att jag var stolt över mig själv som tagit mig igenom de senaste årens storm som missbruket inneburit. Det är jag! Men genast var det en närstående till min man som påpekade att om det är någon som ska vara stolt så är det han, som har stått ut med allt. Underförstått, med mig och mitt missbruk. Självklart är jag det med! Det har inte varit lätt för någon av oss och vi är båda två hjältar i mina ögon. Inte minst min man. Jag är oehört stolt över honom, men för den skull tänker jag inte trycka ner mig själv. Det har jag gjort tillräckligt de senaste åren och just skuldkänslorna och skammen har varit en av de största anledningarna till att jag fallit tillbaka gång på gång i missbruket. För att jag kände mig så hemsk. För att jag bara kunde se vad jag gjorde mot min familj. För att jag såg ner på mig själv som tappat kontrollen så totalt. Idag kan jag tänka på allt jag gjort och känna mig ledsen över hur det påverkat mina närmaste, men samtidigt vara glad och tacksam över hur långt jag kommit sedan dess. Hur jag lyckades få ett stopp på eländet till slut. Att ta mig ur spelmissbruket är det absolut svåraste jag gjort i hela mitt liv. Skulle jag inte känna mig stolt över att ha klarat det? Jo, jag har all anledning till det och jag vet att min man är stolt över mig med. Precis som jag är stolt över honom och innerligt tacksam över att ha honom i mitt liv.

För att inte skuldkänslor och ångest ska ta över min nyfunna känsla av inre frid, så skriver jag av mig när tankar och känslor sköljer över mig. Det brukar fungera väldigt bra. Eller så pratar jag om det. Med min man. Med min mamma eller syster. Med Gud. Ingen av dem dömer mig. De älskar mig. De förstår mig. De har förlåtit mig. De ser hur långt jag kommit och stöttar mig hela vägen. Deras kärlek hjälper mig att älska mig själv. Jag minns något av mina första besök hon psykologen när jag precis hade slutat spela för snart 2 år sedan. Jag skulle säga något positivt om mig själv, inte bara beskriva mig själv som den eländiga missbrukaren. Jag klarade inte det. Jag kunde ju knappt se mig själv i spegeln utan att dö av skam. Jag kände mig totalt värdelös. Då fick jag en ny uppgift, att istället be mina närmaste skriva en lista på positiva saker om mig utifrån deras synvinkel. Till min stora förvåning fick jag flera långa listor med goda egenskaper som de såg hos mig. Jag var alldeles för skamsen och uppfylld av självförakt för att kunna ta till mig deras fina ord just då, men kanske väckte det något hos mig. Kanske växte min självkänsla någon liten millimeter på insidan, utan att jag märkte det. Att se sig själv i någon annans ögon, någon som älskar och uppskattar en för den man är, kan vara väldigt befriande. Så det är viktigt att berätta för dem vi älskar och uppskattar hur mycket de betyder för oss. Det kan göra större underverk än man tror.

När vi har suttit med skuldsaneringsansökan de senaste dagarna har många tankar snurrat i mitt huvud. För några månader sedan skulle jag ha varit smått skräckslagen med en massa katastroftankar om framtiden, avslag osv. Men jag känner mig faktiskt ganska så lugn inför det. Våra personliga brev väckte däremot en hel del tankar och känslor, minnen av hur jobbigt vi har haft det. Särskilt att läsa min mans beskrivning av sitt medberoende. Det har verkligen inte varit lätt för honom att leva ihop med en spelmissbrukande fru. Men vi har fått distans till det nu och jag är så tacksam att jag är mig själv igen och att vi har hittat tillbaka till varandra mot alla odds.

Photo by Helloquence on Unsplash