Alla hjärtans dag!

”I’ll throw my voice into the stars and maybe the echo of my words will be written for you in the clouds by sunrise. All I am trying to say is, I will love you through the darkness.” -Christopher Poindexter

Photo by Nick Scheerbart on Unsplash

Idag vill jag skicka massor av KÄRLEK till dig som inte ser något ljus i mörket just nu! Till dig som känner dig ångestfylld, orkeslös, rädd, uppgiven, ensam, skamsen eller vad det än är som utgör ditt mörker. Du är inte ensam! Det blir ljusare. Du kommer att ta dig igenom det här. Ge inte upp! ❤️🙏

KÄRLEK också till dig som mår bra! Eller helt ok. Som älskar och känner dig älskad på denna alla hjärtans dag. Som kan se färgerna. Ljusglimtarna. Det vackra i livet. Det som finns där hela tiden, men är så svårt att se när man mår som sämst… Efter åratal av mörker, ångest, självförakt och skam kan jag känna mig uppfylld av kärlek igen. Både ge och ta emot. Jag kan till och med ge lite av kärleken till mig själv. Vara snäll mot mig själv, för att jag är värd det. Trots allt.

Och det är DU med, kära läsare! ❤️❤️❤️

Min kväll fortsätter framför TVn med min make. Dottern sover. På bordet framför mig står en bukett med vackra rosor och jag tänker unna mig några hjärtformade chokladbitar till mitt kvällste dagen till ära. 😊

Det svåraste

Det svåraste är inte att kliva ut ur spelbubblan.
Det svåra är att inte ta till flykten igen.
Bort från ångesten.
När man känner sig så oerhört värdelös och skamsen.
När man känner sig trasig och avskyr sig själv.

Men den enda vägen ut är igenom. Våga möta de där känslorna.

I april är det 2 år sen jag slutade fly och började kämpa mig igenom mörkret, skammen, självföraktet, ångesten. Det har varit och är en berg- och dalbana. Men skuldsatt som jag är upp över öronen, känner jag mig ändå fri. Att vara fånge i mitt inre mörker var mycket värre.

EMOTIONAL ROLLER COASTER

Det går bra nu
Det går framåt
Jag är spelfri
Inte längre trasig
Eller är jag det?
 
Vi har det bra nu
Vi går framåt
Jag är närvarande
Inte längre på flykt
Eller är jag det?

Det svåraste är inte att sluta spela
Det har jag gjort många gånger
Det svåra är att våga stanna upp vid det trasiga
Känna smärtan utan att sluta sig igen,
utan att ta ett steg tillbaka
eller skynda framåt

tills smärtan hinner ikapp

Det trasiga lagar inte sig självt
Det kräver tid, tålamod och kärlek
till mig själv, till varandra
Men var hittar man det i all röra?


Det svåraste är inte att kliva ut ur spelbubblan
Det har jag gjort många gånger
Det svåra är att inte ta till flykten igen
När man inser vad man har gjort
När ens själ går i tusen bitar och hjärtat slits sönder
När hela ens…

Visa originalinlägg 586 fler ord

Photos by rollercoaster #5 Ljusglimtar!

SJ frukost på väg med tåg i 1a klass till Stockholm. En lugn stund för mig själv till att läsa och skriva. Det är vardagslyx för mig! Och jobbet betalar kalaset eftersom jag ska tillbringa måndagen på Stockholmskontoret. Jag brukar boka resan dit på lördagen och göra det hela till en weekend hos min fina väninna som jag känt i snart 30 år. Det är alltid lika roligt att träffa henne och hennes familj. De har varit och är ett ovärderligt stöd för oss. För bara 2 år sedan höll jag mig undan och ville inte träffa dem. Jag skämdes över mig själv och mitt beteende. Lögnerna. Skulderna. Jag var så rädd att det skulle komma emellan oss. Men några månader in i spelfriheten tog jag mod till mig och berättade som det var. Så tacksam för vänskap som håller genom livets stormar! Så tacksam att livet har vänt. Allt är inte bra, vi har det kämpigt på olika sätt, men livet går åt rätt håll nu. Jag vill inte stirra mig blind på motgångarna. Då kanske jag missar alla de positiva ögonblicken i vardagen. Ljusglimtarna. Som när tågvärden precis dök upp och fyllde på mitt kaffe. 😊 Jag njuter av kaffet, tänker lägga ifrån mig mobilen nu och läsa boken jag fick i julklapp. ”Du kommer ta dig igenom” heter den passande nog. Yes, det kommer jag! Jag har redan tagit mig en bra bit på vägen.

Trevlig helg allihop! Ta vara på ljusglimtarna, för de finns där!

Årskrönika 2019

Jag tänkte först skriva att 2019 var ett fantastiskt år, det bästa på länge. Men det stämmer ju inte. Det var hemskt. Deprimerande. Eller var det fantastiskt? Sanningen är att det var båda delarna och allt där emellan. Den eviga berg- och dalbanan. Ett spikrakt år. Vem har det? Inte jag i alla fall. Jag tycker att den här dikten beskriver det väldigt bra.

“Life is amazing.
And then it's awful.
And then it's amazing again.
And in between the amazing and awful
it's ordinary and mundane and routine.
Breathe in the amazing,
hold on through the awful,
and relax and exhale during the ordinary.
That's just living heartbreaking,
soul-healing, amazing,
awful, ordinary life.
And it's breathtakingly beautiful.”
L.R. Knost

När jag läser mina inlägg från januari förra året och minns hur dåligt jag fortfarande mådde trots spelfriheten och alla mina tappra försök att peppa mig själv och andra, hur trött jag kände mig, skamsen och självkritisk, hur trasig jag kände mig, när jag tänker på det så känner jag mig oerhört tacksam över mitt liv idag. Tacksam över ett livsförvandlande år. Förändringen kanske inte märks så mycket på utsidan. Ännu. Omständigheterna är fortfarande ungefär desamma. Lika hemska. Min man är lika deprimerad. Vi är lika skuldsatta. Jag väger lika mycket som jag gjorde när jag så högtidligt bestämde mig för att ta tag i min hälsa och gå ner i vikt. Men jag känner mig ändå som en ny människa. På insidan. Förändringen kanske behövde börja där. Innifrån och ut. Jag tror det. Efter alla självdestruktiva år.

Förra året började visserligen i spelfrihet och jag hade kommit en bra bit på väg mot ett bättre mående, men jag kände mig inte fri. Jag hade tagit mig ur missbruket, men hur skulle jag bli av med allt det andra? Skammen, skuldkänslorna, självföraktet. För att inte tala om skuldberget som alltjämt reste sig framför mig och minsann talade om för mig att jag inte alls var fri. Långt ifrån. Det kändes hemskt. Inte det minsta fantastiskt. Min man var arbetslös och blev alltmer deprimerad och uppgiven för varje dag. Hemskt. Men sedan hände något fantastiskt. Under våren fick vi möjlighet att gå en äktenskapskurs som hölls i vår kyrka, för att ta tid för varandra, hitta tillbaka till närheten och prata igenom saker ordentligt. En kväll i veckan fick vi slå oss ned vid ett dukat bord med tända ljus och äta middag tillsammans bara vi två (på lagom avstånd från de andra deltagande paren). Äta, prata och skratta tillsammans. Sedan föreläsning med frågor att besvara och diskutera parvis lagom till kaffet som serverades efter middagen. Perfekt upplägg som gav oss en romantisk paus i vardagen när vi inte orkade ta tag i det på egen hand och som samtidigt gav oss en tankeställare och hjälp på traven till att prata om vår relation. Det stärkte oss.

Kurstillfället som berörde ämnet ‘förlåtelse’ blev dessutom en viktigt ögonöppnare för mig personligen. När jag insåg att förlåtelse är ett VAL och en PROCESS. Min man och jag har förlåtit varandra många gånger. Både i det lilla och det stora. Det har verkligen inte varit så lätt alla gånger och från min sida har jag inte känt mig särskilt värd det heller när jag höll på som bäst att spela ner oss i fördärvet, men vi har kommit igenom det nu och lämnat det bakom oss. Mig själv kunde jag däremot inte förlåta. Jag försökte, men kände mig precis lika hemsk och värdelös ändå så jag gav upp. När jag insåg att jag kunde VÄLJA att förlåta mig själv och att det valet faktiskt räknades även om jag inte kände mig särskilt förlåten. Att jag behövde ge det tid och påminna mig om beslutet igen och igen och igen när min inre domare satte igång, tills det sjönk in. Den inställningen har hjälpt mig. Jag har förlåtit mig själv nu och slår inte på mig själv för det jag gjort längre.

Jag fick ett ryck och tänkte att jag skulle ta bättre hand om mig själv och gå ner i vikt. Det gick bra till en början. Men sedan tappade jag inspirationen och vardagen hann ikapp. Efter några fantastiska veckor med fokus på vårt äktenskap då vi glömt bort våra bekymmer lite och några kilo lättare tack vare mitt nya hälsosammare liv, så närmade sig sommaren och jag blev allt mer stressad över jobbet. Vardagen höll på att dränka mig. Jag vaknade varje morgon och kände: ”Suck, inte en dag till! Hur ska jag orka ta mig igenom den här dagen? Hur ska jag stå ut fram till semestern?”. Men så hände något fantastiskt igen. Min man fick ett jobb och tog ett kliv ur depressionens mörker och fick nytt liv. Ny energi. Den livsglädjen varade fram till slutet på sommaren. Då blev han arbetslös igen, tappade modet, självkänslan fick sig ytterligare en rejäl törn och depressionen drog honom snabbt tillbaka djupare än förut. Vi fick besök av svärföräldrarna och tog mod till oss och berättade hela den miserabla sanningen efter att ha undanhållit den i alla år. Reaktionen var så befriande. De avskydde mig inte! De var förstås chockade och besvikna, men ändå förstående. Skammen fick sig ett avgörande slag och jag kände mig lätt som en fjäder. Efter några fantastiska semesterveckor där vi visserligen inte hade mycket pengar att röra oss med, men verkligen gjorde det bästa av tiden, tältade till dotterns stora glädje och kopplade av, umgicks, lekte och busade, så kom den långa, mörka hösten.

Jag kände mig ändå bättre och bättre till mods, trots höstmörkret och mina ganska så misslyckade försök att äta bättre, komma igång med träningen och gå ner i vikt för att bli piggare och få mer energi i vardagen, samtidigt som min man mådde sämre och sämre. Jag kände mig allt mer hoppfull, närvarande och gladare, samtidigt som min man blev allt mer uppgiven och nedstämd för varje arbetslös dag. Det fantastiska och det hemska. Hand i hand. Livet alltså. Jag försöker stötta honom nu på alla sätt jag kan. Försöker smitta honom med min nyfunna livsglädje och ge honom av mitt hopp. Det går så där. Men det finns alltid hopp. Det kommer att öppna sig en dörr för honom. Han måste bara fortsätta kämpa och hålla ut tills dess. Under tiden har vi varandra och nu är det han som får luta sig mot mig, precis som jag har lutat mig mot honom genom mina mörkaste tider.

Året slutade med en härlig decembermånad då jag skrev min roliga julkalender och samtidigt drog ner på julkraven och ägnade det mesta av min lediga tid åt familjen och att hitta på roliga saker med dottern och hennes busiga Nissa. När julhelgen närmade sig åkte vi till svärföräldrarna för att fira jul med min mans föräldrar och syskon. Fantastiska dagar! Lugnt och fridfullt. Jag skrev till och med i min julkalender hur skönt det var att fira den första julen under våra nio år som gifta utan att behöva visa upp en fasad, med alla kort på bordet. Men efter några fina dagar tillsammans, vände det plötsligt helt på juldagskvällen och en massa undantryckta känslor kom upp till ytan. Det syns ju tydligt att min man mår dåligt just nu och jag fick skulden för det. Min man försvarade mig och blev så upprörd över sin familjs bemötande att han ville åka hem direkt. Men jag tog det lugnt och sansat. Jag är förvånad själv över att jag kunde ta det så bra. Jag fick i alla fall veta vilken gräslig människa jag är, vilken hemsk fru jag är, att det inte är konstigt att min man mår så dåligt, att jag tydligen mår väldigt dåligt jag med och går runt och tycker synd om mig själv, att jag ska vara evigt tacksam att han stannat kvar hos mig efter allt jag gjort. Och det är jag! Tro mig. Men jag är ingen gräslig människa. Jag är faktiskt ingen hemsk fru heller. Som missbrukare är man förstås ingen svärmorsdröm. Men jag har varit spelfri nu i 1 år och 9 månader. Jag har hittat tillbaka till mig själv och är inte den personen längre. Tvärtom. Jag gör verkligen allt i min makt för att stötta min man nu. Konsekvenserna av mitt missbruk kan jag inte göra mera åt än vad jag gör. Vi har kontakt med en budget- och skuldrådgivare som ska hjälpa oss att söka skuldsanering. Jag är närvarande och tar hand om familjen. Jag är långt ifrån den perfekta frun, långt ifrån den perfekta mamman. Men vem är det? Jag gör så gott jag kan och spelar inte bort våra liv längre. Jag försöker ställa allt till rätta. Jag mår tusen gånger bättre och går inte alls runt och tycker synd om mig själv. Tvärtom. Jag känner mig tacksam. Våra liv är inte över. Det kommer att bli bättre och det finns en hel del ljusglimtar ändå mitt i allt det hemska. Det finns alltid något att vara tacksam över. Det är mitt ledord för 2020, förresten. Tacksamhet! 

Om jag hade fått samma bemötande när vi berättade sanningen i somras tror jag inte att jag hade tagit det lika bra. Jag var så full av skam och självförakt. Det var ju precis den här reaktionen jag förväntat mig och varit så rädd för i alla år. Men när den väl kom var jag redo. Jag vet vem jag är. Jag har förlåtit mig själv. Skammen har minskat så pass mycket att jag kan stå upprätt och ta emot sådana hårda ord om mig som person utan att bryta ihop. Om vi hade åkt hem direkt på juldagen när alla upprörda känslor kom fram, som min man ville, hade vi dessutom missat det fina som kom sedan när känslorna lagt sig lite. Vi försonades nämligen igen. Innan vi åkte hem fick jag en kram och en ursäkt för de hårda ord som sagts. Jag fick till och med ett kort med en hälsning där min svärmor skrivit ”Jag vill leva i förlåtelse”.  Jag vill… Det räcker långt. Det vill jag med. Men jag förstår att det är en process för dem också, precis som det har varit för mig. Det är inte konstigt om de tvivlar på vem jag är egentligen, när de fått veta att vi har visat upp en fasad i alla år och undanhållit något så viktigt för dem. Med lite tid kommer de förhoppningsvis över det och de får väl lära känna mig på nytt. Jag är i alla fall mig själv igen nu. En bättre version av mig själv dessutom. Det kommer de nog att märka så småningom. Förhoppningsvis. Jag vet det i alla fall. Min man vet det. Min dotter. Våra vänner. Det räcker.

Oj, är det någon som har orkat läsa ända hit? Haha! Vilket långt inlägg det blev. En sammanfattning av mitt fantastiska, hemska, vardagliga, men trots allt ganska underbara, spelfria 2019. Jag tror att 2020 blir lika fantastiskt och allt det där andra i en salig röra! Så sant som jag heter ”roller coaster”. Haha! Jag tänker göra som L.R. Knost dikt säger: ”Breathe in the amazing, hold on through the awful and relax and exhale during the ordinary”. Sedan kan man ju alltid önska sig mer av det fantastiska och mindre av det hemska. Men vad som än väntar, tror jag att vi fixar det. Bring it on, breathtakingly beautiful life!

Photo by Paul Green on Unsplash

Photos by rollercoaster #4 Dagbok

Jag fick den här otroligt fina dagboken i julklapp! Det var något jag önskade mig, men den här är så fin att jag inte vågar skriva i den. Skulle man kunna tro. Så här snart halvvägs in i januari har jag i alla fall inte börjat än. Men det beror mest på att jag har haft så fullt upp. Jag har inte skrivit mycket över huvud taget, som ni kanske har märkt på bloggen. Det har kommit en massa firanden emellan. Nyår förstås. Men även flera födelsedagar, då både min dotter, min man och en nära vän till oss har fyllt år nyligen. Vi har som vanligt inga pengar, men vi har umgåtts med vänner som känner oss och inte förväntar sig någon lyx. De gav dessutom fina presenter bland annat i form av upplevelser att göra tillsammans som bio och restaurangbesök. Sånt vi sällan har råd med annars, så här i klorna på Kronofogden. En bra början på 2020! Ett år av tacksamhet och tro på att saker och ting samverkar till det bästa på något sätt. Trots allt. 😄🙏

Årets låt 2019

Om jag hade skrivit en lista över betydelsefulla saker i mitt liv under året som gått, så hade nog ”You say” av Lauren Daigle blivit årets låt. Det är i alla fall en sång som har betytt väldigt mycket för mig under 2019. Året då jag hittade tillbaka till mig själv. Då skammen som förlamat mig i tio år släppte sitt grepp. Då jag slutade förakta mig själv. Mitt inre skriker inte längre att jag är värdelös. Det är inte du heller! ❤️

För mig finns det inget mer befriande än att se mig själv i Guds ögon. ❤️🙏

”I keep fighting voices in my mind
that say I’m not enough
Every single lie that tells me
I will never measure up
Am I more than just the sum of
every high and every low?
Remind me once again just who I am
because I need to know

You say I am loved
when I can’t feel a thing
You say I am strong
when I think I am weak
You say I am held
When I am falling short
When I don’t belong
You say I am yours
And I believe
I believe
what you say of me
I believe”
-Lauren Daigle, You say

En spelberoendes julkalender – Halka efter (lucka 22-24)

Nu avslutar jag årets julkalender sent omsider så här på annandagen med tre luckor i en. Jag hade förstås helst sett att jag hunnit skriva ihop alla 24 luckor, men jag är ändå nöjd över att ha lyckats hitta tiden och inspirationen till att skriva 22 luckor. Jag har skrivit vad som fallit mig in i stunden och delat lite tankar om vad jag har lärt mig av mina erfarenheter så här långt. Om det ska bli någon julkalender här på bloggen nästa år tänker jag förbereda mig mer innan, så att jag inte halkar efter. Att spontant skriva ett inlägg varje dag i december hinner jag helt enkelt inte med, hur mycket jag än vill. Inte utan att planera det bättre.

Min eftersläntrande julkalender är annars en ganska bra representation av mitt liv, tänker jag. När jag fastnade i spelmissbruket började jag halka efter. Jag hade ett mål, jag var på väg någonstans. Jag skulle avsluta mina studier och hade en ganska klar bild av vad jag ville göra med mitt liv. Min blivande man och jag skulle gifta oss och hade planer och drömmar för framtiden. Vi gifte oss och fick en underbar dotter. Men i övrigt var det inte mycket som slog in…

Jag klev tyvärr in i spelbubblan och det förändrade allt. Tiden står stilla där inne, samtidigt som den forsar fram som en flod utanför. Mina klasskamrater tog sin examen. Vi hade ju bara en termin kvar efter många års studier. Men jag snubblade på mållinjen. Jag tog en olycksbådande omväg genom spelträsket och halkade efter… Mina vänner skaffade sig bra liv med jobb, hus och bil, med pengar till semesterresor och studsmatta i trädgården. Själv spelade jag bort vårt hem, skuldsatte oss på obestämd framtid och halkade efter…

Livet gick raskt framåt för alla andra, medan jag stod kvar på samma plats och stampade. Lite som den här och vissa andra luckor i min julkalender. Det är den 26e december idag, medan jag står kvar på lucka 22 och stampar. Fast med skillnaden att jag inte skäms över min eftersläntrande julkalender. Det har jag gjort över mitt liv. Jag har tyckt synd om mig själv. Jag har föraktat mig själv. Jag har känt mig värdelös och jämfört mig med andra. Jag har varit besviken på mig själv för att jag inte har kommit någonvart i livet. Åtminstone inte dit jag ville. Jag har totalt halkat efter, så till den grad att jag inte längre vet vart jag är på väg. Jag vet inte längre vad jag vill göra med mitt liv. Jag kan inte bara kliva ut ur spelbubblan och låtsas som ingenting. Livet har ju fortsatt här ute i verkligheten. Saker och ting har förändrats. Jag har förändrats.

Vad kan jag göra då? Jo, samma sak som jag har gjort med min kära julkalender när den har hamnat på efterkälken. Fortsätta skriva och inte ge upp! Jag kunde ha lagt ner kalendern första gången jag märkte att tiden inte räckte till, men det gjorde jag inte. Jag fortsatte skriva i min egen takt. Jag kunde ha jämfört min julkalender med andra och känt att den inte höll måttet, men det gjorde jag inte. Jag gick min egen väg. Och det är vad jag tänker göra med mitt liv nu när den här julen är över. Jag har redan tagit klivet ut ur spelbubblan där jag stått och stampat i åratal. Nu tänker jag fortsätta skriva min livshistoria (där vad som helst kan hända!) och gå min egen väg i min egen takt utan att jämföra mig med andra. Gör det du med! Snart börjar ett nytt år. Ett nytt decennium rent av. Det perfekta tillfället att vända blad och börja skriva på ett nytt kapitel.