Lediga dagar, spel och regnkyssar

Tack vare en ledig dag i torsdags så känns det lite som långhelg, även fast jag jobbade igår. Härligt! Efter jobbet var vi ute i solen, promenerade, stannade till lite vid lekplatsen där dottern ville klättra, åt jordgubbar mm och njöt av det härliga vädret. Idag regnar det och vi har varit inne hela dagen. Varit ganska trötta och tagit det lugnt. För några år sedan hade jag med största sannolikhet spelat. Och det har jag gjort idag också, fast en helt annan sorts spel. 😀

Jag minns hur det var när jag spelade på nätcasinot, även om det känns väldigt avlägset nu. Vi hade lugna hemmadagar då också, men spelet kastade liksom en skugga över allt. Jag kunde inte släppa det. Vad vi än gjorde så var jag inte helt närvarande.  Mina tankar kretsade kring spelet, den senaste förlusten eller vinsten, nästa speltillfälle, eller så tänkte jag på skulderna, nästa lån jag måste söka. Jag minns den ständiga ångesten. Vissa dagar var jag gladare och mer avslappnad än vanligt, då hade jag troligtvis vunnit och kanske till och med varit stark nog att göra ett uttag. Men snart skulle spelsuget ta över och om det (som oftast) fortfarande gick att avbryta uttaget så gjorde jag det. Och spelade bort alltihop. Igen. Och jag skulle känna mig lika idiotisk som vanligt. Där försvann den glädjen. Lika kortvarig varje gång.

Så mycket är annorlunda nu.

Jag tänker inte på spel längre. Förutom när jag skriver här för att dela mina erfarenheter och tankar med dig som läser min blogg. Och då är det ju inte de där påträngande, ångestfyllda, destruktiva tankarna utan tankar av hopp som jag försöker förmedla. Att det går att bli fri från missbruket oavsett vad det gjort med oss och vilka konsekvenser det fått. Att det verkligen går att förändra sitt liv. Jag tänker inte på skulderna heller, även om de fortfarande finns där. Vi har inte så stora marginaler att leva av, men vi klarar oss och nu med skuldsaneringen kan vi räkna ner till den dag då vi är skuldfria. Det är så otroligt skönt att slippa jaga lån och krediter för att försöka lappa ihop en craschad ekonomi.

Idag har jag spelat, men inte för pengar. I mitt nya liv är det familjespel och piano som gäller.

Den här gången var det Törnrosa (min dotter) som vann över oss andra, dvs Rödluvan (min man) och jag som var Mästerkatten i stövlar. 😂 I det storslagna äventyret som utspelar sig i Bröderna Grimms sagovärld. Ett av våra nya favoritspel här hemma. Vi gillar Fantasy och sagor och äventyr, så det passar oss perfekt.

Och digitalpianot, min allra käraste ägodel och favoritsysselsättning sedan vi skaffade det i mellandagarna. 😊🎹 Jag hade en liten keyboard när jag gick i grundskolan och gick något år på musikskolan för att lära mig spela, men jag kom aldrig någon vart med det. Jag skaffade en gitarr istället, men kom ingen vart med det heller. Keyboarden gav jag bort till min bror efter ett tag när den ändå bara stod och samlade damm. Nu undrar jag plötsligt hur jag klarat mig i alla år utan ett piano och varför jag inte satsat på det lite mer helhjärtat förut. Vilken skillnad det gör. Jag spelar varje dag och fullkomligt älskar det. Jag har totalt chockerat mig själv (och min familj) över hur bra det går dessutom. Haha! Min man som jag varit tillsammans med i 12,5 år hade aldrig någonsin hört mig spela piano innan vi skaffade det här och på vår senaste bröllopsdag spelade jag Yirumas ”Kiss the Rain” (som jag övat in med hörlurar på, så att det skulle bli en överraskning) för honom. Tror inte att det finns något större bevis för mig själv (och honom) på hur långt jag kommit ifrån den jag var i missbruket och även om det fortfarande regnar på många områden i våra liv med en hel del som är kämpigt så kämpar vi tillsammans. Vi kan inte stoppa regnet, men vi kan kyssa det. Vi kan dansa i det. Vi kan göra det bästa av det och en vacker dag lyser solen igen där det regnar idag. ❤️

Från botten till botten… och upp igen!

Idag är det tre år sedan jag startade den här bloggen. Det mesta av det jag delade i första inlägget (läs det här) skrev jag däremot tre år tidigare den 1/2 2015, strax innan jag kontaktade kommunens spelberoendeteam och fick gå en KBT behandling. Jag lyckades ju som bekant inte bli fri från missbruket då, men jag trodde verkligen inte att jag kunde sjunka djupare. Det kunde jag… Så här skrev jag då:

”När jag skriver det här tänker jag uppgivet att botten är nådd. Jag hoppas det i alla fall. Att det inte rasslar till och öppnar sig ännu ett helvetesgap under oss som tar oss längre ner i dyn. Jag har nått min gräns. Jag önskar att jag kunde sätta mig ner här i mörkret på botten av vår avgrund och tycka synd om mig själv eller glömma bort allt elände och all smärta som jag orsakat min familj. Men jag måste vara stark. För min dotters skull. För min mans skull. För min egen skull.

Idag är första dagen på resten av mitt liv!

Det är vad jag intalar mig. Det är inte första gången, men den här gången ska det gå. Den här gången ska jag inte ställa till det igen. Den här gången ska jag inte såra de människor jag älskar mest av allt, inte ljuga och manipulera min omgivning för att dölja mitt spelande. Den här gången ska jag hålla mig borta från allt vad nätcasinon heter och ALDRIG mer spela.”

Jag minns hur otroligt värdelös jag kände mig och vilka enorma skuldkänslor jag hade. Tur att jag inte visste då att jag skulle spela alltmer desperat och självdestruktivt i drygt tre år till, fördubbla skulderna från 700.000 till långt över miljonen, spela bort vårt hem och må sämre än jag någonsin gjort förut med självmordstankar och en skam som fick mig att avsky mig på en helt ny nivå.

Nej, den dagen då jag klev in på spelberoendeteamet hade jag nått min lägsta botten (trodde jag). Min man hade ställt ett ultimatum. Jag behövde söka hjälp för att bli fri från missbruket, annars skulle han inte orka vara kvar. Och jag ville verkligen sluta spela.

Nu skulle jag satsa allt på behandlingen och se till att bli frisk. KBT behandlingen var i grupp och det var första gången jag träffade andra spelberoende. Jag var inte ensam! Det fanns andra som förstod vad jag gick igenom, eftersom de själva visste vad ett spelberoende gör med ens liv. Det hjälpte mig mycket och jag kände mig hoppfull. Samtidigt kunde jag inte släppa spelet helt. Min kapade spelberoende hjärna höll fortfarande alltför hårt i spakarna. Jag försökte verkligen hålla mig spelfri, men det gick bara inte. Det hände vid flera tillfällen att jag trillat dit under veckan innan nästa KBT träff, men jag vågade inte berätta det. Jag kände mig redan misslyckad så det räckte… Jag höll skenet uppe och det gick ändå ganska bra. Mitt spelande minskade och jag höll mig spelfri ett litet tag efter behandlingen, men snart var jag tillbaka på nätcasinot och sedan gick det snabbt utför.

Spelandet hade blivit som en drog för mig och jag mådde mycket sämre så fort jag klev ut ur spelbubblan för en stund. Skulderna hade totalt spårat ur vid det här laget och vi fullkomligt jagades av lånebolag. Det enda jag kunde tänka på var att försöka hålla oss borta från Kronofogden. Jag bollade med alla räkningar, betalade in minsta beloppen på krediterna som jag direkt plockade ut igen, lånade för att lösa lån, förlängde återbetalningstider, bad om betalfria månader osv.

Jag vaknade varje morgon med ångest.

Ångesten satte sig som en klump i halsen och jag kände mig så otroligt illamående. Om jag inte spydde automatiskt, stoppade jag fingrarna i halsen tills jag spydde. Jag var liksom tvungen. Det hade blivit ett tvångsbeteende även det inser jag nu. Det var det enda sättet att bli av med ångesten när den satte sig så. Förutom att spela då. Det funkade alltid. En liten stund i alla fall. Tills jag loggade ut med ännu mer ångest och så höll det på.

I tre år till lyckades jag hålla oss borta från Kronofogden, men jag fick inte stopp på mitt spelande så vi var ju på väg dit ändå förr eller senare. I april 2018 craschade jag hårt och skoningslöst på en ny botten. De där bottnarna blir värre för varje gång. Det hade tagit mig drygt 6 år av alltmer spelande och allt större konsekvenser innan jag sökte hjälp första gången och det skulle ta mig ytterligare drygt 3 år innan jag fick stopp på mitt spelande för gott.

Det finns alltid en botten längre ner att falla till, så länge man fortsätter spela.

Den som tror att det ”bara” är att sluta spela har ingen aning om hur det är. Spelberoende är en sjukdom och det är otroligt svårt att sluta spela när man fastnat på det sättet jag gjorde. Men det går!!! Det går om man slutar ljuga för sig själv och alla andra för att dölja spelandet. Om beroendet får komma ut i ljuset, så avväpnar du det åtminstone lite. Då kan du få hjälp att ta dig ur det. Då kan du börja se det för vad det är, en sjukdom. Du är inte värdelös. Du är inte ett enda stort misslyckande, för att du har försökt sluta spela och inte klarat det. Du kan inte SPELA dig ur missbruket. Det går bara inte. Du kan inte SPELA dig fri från skulderna, vare sig skulderna till banker och kreditbolag eller skuldkänslorna till dina närmaste. De försvinner bara om du erkänner att du är spelberoende, bestämmer dig för att sluta spela och ställa allt till rätta och inte minst söker all hjälp du kan få för att lyckas med det. Det är ingen lätt resa, jag vet. Det kan kännas som ett oöverstigligt berg att ta sig över. Så var det för mig. Men ett steg i taget tog jag mig upp ur den där avgrunden jag grävt under så lång tid. En spelfri dag i taget blev livet ljusare och jag kunde andas igen. En dag i taget kan ditt liv också vända!!

Photo by Valentin Lacoste on Unsplash

1115 dagar

Nämen titta vad mina dagräknare på mobilen visade imorse.

1115 dagar.

Så lång tid har gått sedan jag loggade ut från nätcasinot för sista gången och trodde att livet var över.

Jag hade inte bara spelat bort miljonbelopp. Jag hade spelat både mig och maken till Kronofogden för allt framtid (så som det såg ut då innan skuldsaneringen). Jag hade spelat bort både min och makens självkänsla, tilliten och närheten mellan oss och trodde att han skulle lämna mig (men det gjorde han inte, vi hittade tillbaka till varann och idag är vår relation starkare än innan). Jag hade spelat bort mina drömmar och all form av framtidstro. Jag hade spelat bort mina intressen. Jag hade spelat bort min inre frid och ersatt den med ångest, skam och självförakt. Jag hade spelat bort vårt hem och tvingat oss att flytta i alla hast till världens ände där vi inte kände någon (som med tiden visade sig vara en helt fantastisk plats där vi trivs jättebra idag). Jag hade spelat i panik för att vinna tillbaka förluster. Jag hade spelat in mig bakom en fasad av lögner och undanflykter för att jag inte vågade visa någon vem jag blivit och vad jag ställt till med, hur jag så totalt tappat kontrollen över mina handlingar. Jag hade spelat sönder mig och visste inte hur jag skulle bli hel igen. Jag hade spelat för att fly, men kom ingenstans.

Jag hade spelat fast jag ville sluta. Jag hade slutat fast jag ville spela. Jag hade spelat och slutat och spelat igen omvartannat många gånger. Jag hade spelat mig till botten där allt kändes hopplöst. Jag hade spelat mig så oerhört trött och less på livet. Hade det gått några dagar till kanske jag hade spelat ihjäl mig. Jag tänkte tanken att alla skulle få det så mycket bättre utan den värdelösa människan jag var. För att inte tala om värdelös mamma och fru. Så tänkte jag den där morgonen för 1115 dagar sedan när dottern kom in till sängen där jag låg under ett tjockt täcke av självömkan och skam. Hon strålade som solen och kramade mig som om världen inte alls gått under den natten när jag spelat bort våra sista kronor. Kanske var det därför jag sökte hjälp en sista gång. Idag är jag evigt tacksam att jag gjorde det och inte gav upp.

1115 dagar.

Så lång tid är det kvar tills vi är skuldfria.

Det är flera år, men vad gör det. Nu vet jag ju hur snabbt det går ändå. De där 1115 dagarna. Visst har det känts som en evighet ibland, särskilt i början. Men när jag tänker tillbaka nu så har det ändå gått ganska snabbt. Och så mycket har förändrats till det bättre.

2009 tog jag mitt första lån för att täcka en spelförlust. Så vad är tre år till med skulder och existensminimum mot de föregående 12 årens växande skuldberg utan något slut i sikte och den hemska ångesten när lånen skulle betalas och pengarna aldrig räckte till. Att SPELA tillbaka allt var ingen bra idé, men den enda min spelberoende hjärna kunde komma på just då. Jag tog lån efter lån för att lösa andra lån eller betala räkningarna när lönen spelats bort. Så otroligt skönt det är att slippa allt det där. Jag byter inte bort den känslan mot någon vinst i världen. Gör inte det du heller.

Tro inte att du kan spela dig ur knipan, för det går inte. Vinner du spelar du bara upp det igen. Som alla andra gånger. Du kommer inte av någon magisk anledning plötsligt plocka ut vinsten, betala dina lån och sedan leva lycklig i alla dina dagar. Ett spelberoende fungerar inte så. Du spelar fast du inte vill. Så var det för mig i alla fall. Du kanske begär ett uttag och om du inte hinner avbryta det så kanske du plockar ut det och i bästa fall till och med betalar något lån med pengarna. Det gjorde jag och kunde andas ut lite. Men det lugnet varade inte länge. Det tog aldrig lång tid innan jag var tillbaka i spelet och plockade ut lånet igen. Ofta spelade jag bort ännu mer i bara farten för att nu kände jag mig ju ännu hemskare som nyss plockat ut en vinst och börjat göra rätt för mig, men saboterat allt igen. Det här hände inte bara en gång, utan måååånga gånger. Som att jag aldrig lärde mig. Eller inte ville kännas vid sanningen. Jag intalade mig alltid att nästa gång kommer det gå. Om jag bara vinner en gång till. En större summa. Då kommer allt att lösa sig. Hm… Förresten, jag ökar insatserna. Rejält. Då har jag större chans att vinna stort och när jag vinner stort nästa gång kommer jag att vara duktig och ta ut vinsten. Jag kommer VERKLIGEN inte spela bort den igen. Nej, det kan jag bara inte. Jag måste fixa det här.

Ja, så där höll jag på. Det är vad ett spelberoende gör. Luras. Får oss att tro att vi behöver spela. För att vinna. För att fly. Men det behöver vi inte. Vi kan ta oss ur det och en spelfri dag i taget kan vi förändra våra liv. Förändra vår ekonomi. Våra relationer. Vårt inre. Vår framtid. Bara vi inte spelar mer. Jag har kommit 1115 dagar på vägen och kommer fortsätta gå i den här riktningen. Gör det du med. Spelfriheten kan kännas skrämmande i början när allt känns så eländigt och man avskyr sig själv för vad man ställt till med. Men det kommer bli lättare med tiden. Jag lovar. Bara håll ut och ge inte upp. Du är inte ensam!!

3 spelfria år!

Idag firar jag 3 spelfria år och i maj är det 3 år kvar tills vi är skuldfria! Helt otroligt.

Jag har en app i mobilen där dagarna tickar på, så att jag håller reda på hur långt jag kommit. Inte för att jag behöver en påminnelse om det egentligen. Det känns på insidan. Det märks runt omkring mig. Det syns i mina ögon (jag märker det i alla fall). Tänkte på det igår när jag tittade igenom gamla bilder från sommaren 2017 då jag craschade på vad jag trodde var min djupaste botten, som tvingade oss att i all hast sälja vårt hem och flytta till första bästa hyresrätt för att undvika Kronofogden. Jag intalade mig själv att det skulle gå. Jag skulle sluta spela. Det skulle bli vår vändpunkt. Jag skulle inte ställa till det mer. Men jag fick inte stopp på mig själv… Jag ville för mitt liv inte spela mer, men kunde inte sluta och hatade mig själv för det, vilket fick mig att spela ännu mer för att fly den känslan. Lägenhetsvinsten var snart bortspelad och inom ett halvår efter flytten hade jag spelat oss till Kronofogden på obestämd framtid med skulder på miljonbelopp.

Det blev min botten.

Jag orkade inte med mig själv längre. Jag orkade inte leva en enda dag till med ångesten, paniken, jagandet efter lån, självhatet, besvikelsen, oron, desperationen, det maniska spelandet, de sömnlösa nätterna, illamåendet, klumpen i magen, lögnerna. Listan kan göras lång…

Jag kunde ha grävt ner mig lite till (jag övervägde det), men då hade jag troligtvis inte överlevt. Jag hade inte skrivit det här inlägget idag eller ens startat den här bloggen och jag hade inte varit ett levande bevis på att det går att ta sig ur eländet och må bra igen även fastän man sjunkit djupare än man någonsin trott att man kunde.

Jag har inte tänkt på det så mycket förut, men igår såg jag plötsligt vilken livlös blick jag hade på de där bilderna. Ingen tycktes märka det då. Jag var noga med att dölja hur jag mådde och klistrade på mig ett leende, men jag kan se nu hur plågad jag såg ut egentligen. På ögonen framför allt. Sliten. Ångestfylld. Uppgiven. Leendet var ju bara en mask. Det är det inte nu längre och det är så skönt!

Jag lyckades gräva min avgrund betydligt djupare innan den verkliga craschen knappt ett år senare som förändrade allt, till det bättre visade det sig i långa loppet men det kunde jag verkligen inte se då. Jag är så glad idag att jag inte gav upp när det kändes som mest hopplöst. Jag kommer aldrig glömma hur nära det var. Hur värdelös jag kände mig. Hur mycket jag avskydde mig själv. Jag önskar att jag hade vetat då hur det skulle bli. Att jag skulle må bra igen! Att jag inte alls hade förstört våra liv för all framtid, även om det kändes så just då och har varit en rejäl kamp för att ta sig upp ur den där gropen. En berg- och dalbana. Ångest. Tårar. Rädsla. Skam. Med en inre domare som hela tiden skulle påminna mig om vad jag ställt till med. Trodde aldrig att jag skulle få tyst på henne. Men det fick jag.

Nu är det så mycket lugnare. Fridfullt.

Inga speltankar. Ingen skam. Inget självförakt. Ingen ångest. Ingen panik. Inga lån. Eller jo, det har vi ju massor! Ett enormt skuldberg hos Kronofogden. Men vi ser toppen av det nu. Vi har snart bestigit det. Jag som trodde att det var oöverstigligt.

Alltihop känns så avlägset när jag tänker på det. Jag är en annan person nu. En självsnällare version av mig själv. Det gör så stor skillnad. Jag känner mig stark. Men också ödmjuk inför resan hit och stolt över mig själv. Inte minst för hur jag reste mig gång på gång och tog mig vidare i mina svagaste stunder. Vid varje återfall, trots att jag ställde till det värre för varje gång. Det är inte så svårt att vara stark när man mår bra. När man är spelfri och livet går i rätt riktning igen. Det behövs förstås styrka då också för att inte trilla tillbaka, men det är inte lika svårt att hitta den inom sig när man tror på sig själv.

Men när man sitter där i sin självgrävda avgrund och hatar den person man ser i spegeln. När man känner sig svag och misslyckad. Då är det inte lika lätt att vara stark.

När ens hjärna är kapad av ett beroende som gör en till någon man inte vill vara. När man sårar alla man älskar och riskerar allt som betyder något i livet. När man snurrat in sig i så många lögner att man inte hittar tillbaka till sig själv eller till verkligheten. När sanningen gör för ont. När ångesten pressar luften ur ens lungor så fort man vaknar på morgonen. När man har spelat bort lönen så fort den kommer in på kontot och tar lån i panik för att få ekonomin att gå ihop. Illamåendet som vänder sig i magen när man inser att pengarna inte räcker särskilt långt. Att det fattas enorma summor och att Kronofogden snart knackar på dörren. När man tappat hoppet och inte ser någon utväg. Då är det inte lika lätt att vara stark.

Men om du är i den situationen nu och läser det här, så är det ett bevis på hur stark du är trots allt! När livet är som tuffast kan det vara en kraftansträngning att ens resa sig ur sängen. Men du har tagit dig igenom allt så här långt. Du har överlevt dina värsta dagar. Det är just när du känner dig som svagast och egentligen inte orkar kämpa en enda dag till, men ändå gör det – det är då din styrka växer även om du inte ser eller känner det. Styrkan som en dag kommer ta dig hela vägen till frihet från det som håller dig bunden. Jag vet, eftersom jag har känt mig precis så där svag och värdelös. Jag hade aldrig varit där jag är idag och känt mig så stark som jag gör nu om det inte vore för att jag på något sätt hittade styrkan att fortsätta kämpa i mina mörkaste stunder hur hopplöst det än kändes.

Så ge inte upp!

Du behöver inte känna dig stark om du är på botten just nu. Det gör man inte där nere. Där känner man sig bara eländig och det är ok! Där nere på botten slår man tillräckligt på sig själv ändå som det är. Men du ska veta att styrkan finns ändå inom dig, oavsett hur du mår. Du har tagit dig så här långt och jag lovar dig att hoppet inte är ute. Det är det aldrig. Du kan vända ditt liv i rätt riktning och ta dig ur din situation om du har fastnat där du inte vill vara.

Du kanske inte klarar det ensam. Vi är starkast tillammans. Det upptäckte jag när jag kom till Spelberoendes förening och självhjälpsmötena där. Vi får hjälpas åt. Den som mår bättre kan visa vägen och ge hopp åt den som känner sig vilse. Jag var inte ensam. Det fanns någon som förstod vad jag gick igenom. Det fanns någon som känt samma hopplöshet, som känt sig lika svag som jag, men som hittat en styrka inom sig som de inte trodde fanns och med rätt hjälp och stöd tagit sig ur missbruket. Idag är jag själv en av dem. Med tre spelfria år bakom mig!

Du är inte ensam. Du är starkare än du tror och tillsammans är vi ännu starkare. Ge inte upp! Sök all hjälp du kan få och gräv inte ner dig djupare.

Låt den plats du är på nu bli din botten där du tar sats med fötterna som i en simbassäng så att du kommer upp till ytan och får luft. Så att du kan andas igen. Så att du kan vara närvarande igen. Så att du kan se hur värdefull du är och att ditt liv har betydelse. Kram! ❤️

Fotopromenader

Vad gör ni den här helgen? Jag ska promenera i naturen som vanligt. Och fotografera. 😊🌿

Har nog aldrig promenerat så mycket som det här senaste året. I flera år har jag tänkt att jag behöver komma igång och röra på mig mer. Jag jobbar ju hemifrån sedan länge och sitter vid datorn hela dagarna. Det i kombination med dåligt mående, dålig sömn, ångest, dåliga matvanor, trötthet och spelmissbruk har ju inte varit speciellt snällt mot kropp, själ och hälsa direkt. Och vikten har sakta men säkert ökat i takt med att jag mått sämre och grävt mig djupare ner i spel- och skuldträsket.

Men sedan hände något som förändrade allt. Jag blev spelfri! På riktigt. Lyckades stänga dörren till spel bakom mig och inte lämna några kryphål. Nu var det visserligen bara början och den stora förändringen var först inre. Två spelfria år ungefär tog det innan jag började tänka snällare tankar om mig själv och inte döma mig så hårt för det som hänt. Förra våren hade jag hittat tillbaka till mig själv och några av mina intressen sedan tidigare, som fotografering. Det hade jag inte orkat ägna mig åt på flera år. Bestämde mig för att ta med mig kameran ut i naturen. Då blev promenaderna ganska snart något jag älskade och såg fram emot. Jag gick plötsligt ut en sväng på lunchrasten istället för att gå några få steg från skrivbordet till soffan eller köksbordet. Inte för att jag var tvungen, eller för att vara duktig, för att motionera eller gå ner i vikt. Nej, jag gick ut för att fotografera. Det var inga powerwalks. Det blev ganska långsamma promenader då jag kunde tänka, reflektera, vara närvarande och lägga märke till den vackra naturen. Så läkande det har varit. Nu har promenaderna blivit en daglig vana som jag inte hade velat vara utan. Ibland flera gånger om dagen, morgon, lunch eller kväll.

Gick jag ner i vikt då av allt promenerande under 2020? Nej, det gjorde jag inte. Tvärtom, gick jag upp några kilo till för att jag ätit så dåligt och oregelbundet. Men min bild av mig själv förändrades helt. Jag fick mer energi, jag blev piggare, jag började hitta tillbaka till andra intressen också som språk och musik. Jag började känna igen mig själv igen och tycka bättre om den version av mig jag såg i spegeln nu. Jag trodde faktiskt att jag gått ner i vikt för jag kände mig finare än på länge, vågade till och med lägga upp en selfie ibland tillsammans med mina naturbilder (på privata sociala medier) och kände mig allmänt nöjdare med mig själv än på flera år. Så det jag såg på vågen matchade inte längre min bild av mig själv. Kan inte beskriva hur stort det är för mig. Min självkänsla är inte grundad längre i vem jag var i mitt spelmissbruk eller hur mycket jag väger. Den är (för första gången någonsin tror jag), grundad på den jag är på insidan.

Självklart skulle jag behöva gå ner i vikt för hälsans skull, för att jag vill hålla mig frisk länge och orka hänga med i dotterns tempo när vi är ute i naturen och det har jag börjat ta tag i nu i år. 😊 Har redan gått ner några kilon och äter bättre, men inte för att jag hatar mig själv utan för att jag är värd att må bra på alla sätt. Jag sa till mamma häromdagen att jag aldrig haft så bra förutsättningar för att gå ner i vikt och bli mer hälsosam och att jag tänker köra den självsnälla metoden den går gången. Vad är det för metod undrade hon. Ja, det vet jag inte riktigt än. Men jag hittar på allt eftersom. Det viktigaste är i alla fall att ta en dag i taget, äta mer av sånt som jag mår bra av och mindre av sånt som jag gått upp i vikt av, planera maten bättre och inte döma mig själv om jag spårar ur och äter mer än jag tänkt (vilket händer framför allt på helgerna) utan sakta men säkert bygga sundare matvanor precis som jag byggt upp vanan att promenera.

Idag sitter maken och pluggar för att förbereda sig inför en eventuell anställning inom området han skolade om sig till för några år sedan. Han mår så otrolig mycket bättre än förra sommaren. Efter en lång arbetslöshet fick han en praktikplats där han trivdes jättebra och fick tillbaka mycket av självkänslan och nu har han kanske ett jobb på gång. Vi får se hur det går. På något sätt löser det sig. Själv ska jag ge mig ut på fotopromenad med dottern. Vi tar nog med oss lite nyttiga men supergoda bananpannkakor och lite mindre nyttig men desto godare varm choklad i termosen. Solen skiner och det är lördag. Inga speltankar i sikte. Ingen ångest. Skuldberget känns inte lika oövervinnerligt nu när vi har ett slutdatum. Makens arbetslöshet känns inte lika hopplös nu när han mår bättre. Jag finns här för min familj och inget av det här hade varit möjligt om jag inte lyckats sätta stopp för spelandet. Ingen vinst i världen hade tagit mig hit. Spelet, såväl vinster som förluster höll på att förstöra mitt liv. Men jag vann! Inte pengar, men frihet. Hellre ett liv på existensminimum i ett antal år men med livsglädje och inre frid (även om det förstås kan vara väldigt kämpigt vissa dagar), än ett liv i spelhelvetet som bara gav mig ångest, skam och skuldkänslor och nästan fick mig att tappa livslusten helt.

Här är några bilder från en av mina fotopromenader den här veckan. 🌞

Ta hand om er och gå ut i naturen! Varför inte med kameran till hands? Kanske upptäcker du att livet inte är så eländigt som det kan se ut ibland vid första anblick. Det finns alltid något att glädjas åt. ❤️🙏

Allt jag hade missat…

Nu var det länge sen jag skrev här, men jag mår bra! Jag närmar mig tre års spelfrihet om mindre än en månad och det är just vad det är – frihet. Känslan är obeskrivlig. Att kunna slappna av, andas ut, promenera i naturen och njuta av att våren är på väg utan att behöva oroa sig över senaste spelförlusten, jaga vinster eller panikartat söka ännu fler lån för att lösa lån som ändå bara spelas upp i en oändlig karusell. Tänk så många år jag var fast i allt det där… Men idag är jag fri, inte bara från spelet utan också från ångesten, skammen och självföraktet som gjorde det så enormt svårt att ta sig loss. All sörja inom mig som gång på gång fick mig att ge upp. Som fick mig att vilja fly från mig själv, tillbaka till spelet. Fly från alla konsekvenser. Slippa tänka på allt det där jobbiga för en stund. Men verkligheten hann alltid ikapp mig. Allt kändes så hopplöst… Men det var det inte! Det fanns hopp för mig, det fanns en väg framåt ut ur eländet och det finns det för dig med. ❤️

Tänk om jag hade gett upp för tre år sedan, när jag var där nere på botten och inte såg någon utväg. Eller om jag hade hade gett upp i början av spelfriheten när jag kände mig så värdelös och misslyckad, när skuldberget såg så skräckinjagande ut och skammen höll på att äta upp mig innifrån. Då hade jag ju missat allt  det härliga som mitt liv är fyllt av nu.

Jag hade missat så mycket kvalitetstid med familjen där jag kan vara närvarande, full av energi och livsglädje. Jag hade missat ögonblicket då vi grät glädjetårar både maken och jag över beskedet om att vi fått skuldsanering. Jag hade aldrig fått uppleva hur otroligt bra vi trivs här i lägenheten och vilka fina vänner vi har fått i staden som vi flyttade till i all hast när jag spelat bort vårt hem. Jag hade aldrig upptäckt vilken fantastisk natur det finns runt omkring där vi bor och hur roligt det är att gå på fotopromenader. Jag hade inte lärt känna alla fina människor som jag fått kontakt med genom Spelberoendes Förening. Jag hade inte presterat så mycket bättre på jobbet som jag gör idag och faktiskt trivts riktigt bra med det nu när jag mår bättre. Jag hade missat vilken befriande känsla det är att efter åratal av lögner, manipulation och förnekelse våga berätta sanningen för familj och vänner. Jag hade inte hittat tillbaka till mig själv. Jag och min man hade inte hittat tillbaka till varandra och återfunnit tilliten och närheten mellan oss. Jag hade inte tänkt så mycket snällare tankar om mig själv och börjat ta bättre hand om mig själv och min hälsa som jag gör idag. Jag hade inte vågat drömma om framtiden och jag hade definitivt inte hört mig själv spela mina favoritlåtar (klassiskt, med Yiruma i spetsen förstås) på piano och strålat av stolthet över hur mycket jag lärt mig sen jag skaffade digitalpianot och började öva i mellandagarna, spelat på det i stort sett varje dag sen dess. Det är så rofyllt och inspirerande! Jag hade missat känslan av att vakna till en ny dag och känna tacksamhet över att livet har vänt. Och jag hade inte kunnat säga till dig som är där nere på botten just nu och inte ser någon utväg, att det blir ljusare! Vägen blir lättare. Steg för steg. Du kan bli fri från missbruk, skam och självförakt. Du är värdefull och ditt liv har betydelse. Det spelar ingen roll hur djupt du har sjunkit eller hur långt du har gått i fel riktning. Du kan vända om. Ditt liv kan vända. Håll ut, sök hjälp och ge inte upp. Du är inte ensam! ❤️

Motgift

Här är en av mina dikter som jag skrev någon gång förra året. Den påminner mig om hur det kändes att tappa fotfästet när beroendet tog över, när mina tankar inte var mina egna längre, när allt jag gjorde var att lura mig själv, intala mig själv att lösningen var att gräva ner mig ännu djupare, paniken när sanningen gick upp för mig, självhatet och ångesten. Men jag påminns också om vilken styrka jag hade ändå trots allt. Det tog sin tid för mig att inse, men så var det. Den styrkan har du också. Ett spelberoende är starkt, men du är starkare. Tillsammans är vi starkare. 

Motgift

Som ett gift
spred du dig i mina tankar
tills du ägde dem alla
Du slingrade dig
som en orm runt min hals
tills du såg mig falla
 
Jag såg ingenting
Varför såg jag ingenting?
Jag ville skrika rakt ut
Kämpa emot och slå mig loss
Jag ville andas
men det var för sent
 
Jag föll
och du fångade mig
Lät mig dricka mer av ditt gift
Dina lögner lugnade mig
Trodde jag
 
Inom mig drunknade jag sakta
i ett hav av mörker
Vaggad till likgiltighet av vågornas brus
Varför hörde jag inte
att det var din röst som fick mig att sjunka?
Istället lyssnade jag och trodde att du hade svaret på allt
att du var mitt enda hopp
Jag ville inte erkänna för mig själv
att det var ditt gift jag ville ha
 
Vad hade jag för val?
Om jag såg dig för den du var
vem var då jag?
Jag som gett dig min frihet och låtit mig luras
 
Jag hatade mig själv för min svaghet
Kände mig värdelös och patetisk
Men då fanns du där
Du visste att jag behövde dig
Att ditt gift fick mig att slappna av
Glömma för en stund vem jag var
Vem du var
Du visste att jag förlorat mig själv
och inte hade styrkan
att befria mig från ditt grepp
 
Men du hade fel
 
Jag öppnade ögonen
och vågade se
sanningen om dig
om mig själv
Vågade tro att jag kunde bli fri
Vågade stanna kvar i ångesten
när du visade ditt rätta jag
När du skrek hur hemsk och värdelös jag var
Att jag inte skulle klara mig utan dig
Att jag sjunkit för djupt för att ta mig upp igen
 
Sanningen befriade mig
När jag slutade fly förlorade du makten över mig
Jag är fri
och din röst lockar mig inte längre

Jag hör dig fortfarande
Men giftet du trodde skulle förgöra mig
är min styrka nu
Jag överlevde
och min erfarenhet blev ett motgift
som kan rädda andra
Jag ser hur du förgiftar dem med samma gift
och drar dem ner i djupet
Jag vet hur lockande din röst är
men jag tänker överrösta den
Hjälpa dem att slå sig loss ur ditt grepp
Ge dem mod och hopp och tro
 
Giftet du trodde skulle förgöra mig
är min styrka nu
Det kan bli deras med
Så besegrar vi dig
Tillsammans
Vi är inte så ensamma, svaga och hjälplösa
som du vill få oss att tro
Tvärtom, kampen mot dig
gör oss starka
 
@rollercoaster, spelmissbruk.wordpress.com/2021/01/27/motgift
Photo by David Clode on Unsplash

Springa ikapp solnedgången

Igår sprang jag ikapp solnedgången.

Vi hade varit ganska trötta och stannat inne hela dagen, men jag ville verkligen hinna ut på en promenad innan solnedgången i alla fall. Det går ju så snabbt nu (saknar de sena ljusa sommarkvällarna). Helst en fotopromenad eftersom det är de roligaste och så kan jag helt enkelt inte få nog av solnedgångar. Men hur som helst, när jag väl rest mig från soffan och bestämt mig för att gå ut trodde jag att det var för sent. Genom fönstret såg himlen så bedrövligt grå ut. Inte en strimma ljus lyste igenom de tjocka molnen. Jag suckade och ångrade mig nästan, men jag gick ut ändå. Då såg jag den! Det var rejält molnigt och grått alldeles utanför oss, men längre bort på himlen kunde jag se att molnen hade spruckit upp och där var ju färgerna! Olika nyanser av gult, orange och blått på himlen med ett skimmer av ljussken som speglade sig i vattnet. Jag hade inte alls missat solnedgången! Det var då jag sprang. Haha! En bra bit fick jag springa för att hinna ikapp solen innan den tog med sig de sista ljusstrimmorna ner i horisonten. Det var nära att jag sprang ikapp en ensam svan också, men när jag kom fram hade den simmat rätt långt ut på sjön så den syntes knappt.

Det här året vill jag springa ikapp fler solnedgångar. Sånt som gör livet ljust och meningsfullt. När jag nådde fram till vattnet igår och stannade där för att kolla in himlen var jag helt slut och totalt andfådd (min kondition ska vi inte prata om, haha), men jag kände mig glad och inspirerad. Jag tog fram kameran och fotograferade. Tog det lugnt en stund och kände mig tacksam över att jag inte stannade inne när jag såg de där gråa molnen utanför fönstret.

Jag har jagat efter så mycket annat destruktivt tidigare och den känslan är så annorlunda. När jag spelade var det ett ständigt jagande efter vinsten som skulle rädda vår ekonomi. Den kom egentligen flera gånger både i form av spelvinster och andra möjligheter som när vi bakade in spelskulder i bolånet eller vinsten från lägenhetsförsäljningen. Allt det där kunde ha löst våra problem, men jag spelade ju bara upp pengarna igen. Jag kunde inte få stopp på mig själv. Jag sprang, men nådde liksom aldrig fram dit jag ville komma och gjorde jag det var det ingen känsla av glädje och frid. Det var alltid en överhängande ångest och rastlöshet. Ofta en känsla av rädsla, oro och skam. Jag jagade fel saker och sprang i fel riktning, då blir det aldrig rätt. Jag behövde stanna upp och vända om. Tänka om. Prioritera om. Fundera på vart jag var på väg egentligen. Insikten som följde var lite som de mörka molnen igår. Nästan så jag ångrade mig och ville stanna kvar i min bekväma förnekelse, där jag visserligen stod och stampade i samma sörja oavsett hur mycket jag sprang. Jag insåg att jag jagade luft. Att jag byggt mig ett luftslott där jag sprang runt i salarna som om jag skulle hitta något värdefullt där nånstans. Något som skulle kännas meningsfullt och ge mig sinnesro. Tänk om jag stannat kvar där inne! Då skulle jag ha missat solnedgången. Jag skulle ha missat att livet kunde bli så mycket bättre om jag bara klev ut ur bubblan och såg mig omkring. Ja, visst var det moln som tornade upp sig framför mig, stora mörka moln av besvikelse, skam, svikna löften och sårade känslor som gav mig enorm ångest. Ja, visst tornade det upp sig ett stort berg av skulder som kunde få vem som helst att ge upp och vända tillbaka. Men det fanns också en öppning i molntäcket en bit bort där solens strålar lyste igenom. Ett nytt hopp. Något att springa ikapp som faktiskt skulle kännas bra på riktigt. Som skulle ge livet en ny ljusare inriktning. Jag hade ingen som helst ork eller styrka kvar, så det loppet var ju kört. Trodde jag. Men det är inte farten som är det viktigaste. Det är inriktningen. Ett steg i taget åt rätt håll. En spelfri dag i taget.


Spelfriheten är den vackraste solnedgång jag sprungit ikapp och den har gett mitt liv färg igen. Varje dag påminns jag om det. Jag är framme. Jag behöver inte jaga spelvinster längre. Jag behöver inte jaga lån för att täppa till spelförluster längre. Jag behöver inte jaga en flyende självkänsla som aldrig är inom räckhåll. Jag behöver inte jaga efter fler lögner till fasaden jag byggt upp och gömt mig bakom. Jag behöver inte jaga en sinnesro som aldrig får fäste i kaoset av tankar, ångest och oro. Jag behöver inte jaga efter min kidnappade hjärna. Jag behöver inte jaga för att hitta tillbaka till mig själv. Jag är framme.

Det tog två spelfria år för mig att komma igång med mina fotopromenader, i april förra året. Två spelfria år innan jag upptäckte vilken fin plats vi flyttat till i all hast ett halvår innan jag slutade spela. Innan jag kunde fokusera mer på ljusglimtarna än på mörkret. Det tar sin tid. I början satt jag mest och grät över vilket elände jag ställt till, vilken eländig människa jag var, hur mycket jag sårat mina närmaste, vilket enormt skuldberg jag skaffat oss. Men när jag stannade upp och erkände för mig själv att jag byggt ett luftslott och slutade jaga lösningen på alla mina problem genom att spela tillbaka allt. När jag vågade vara ärlig mot mig själv och mina närmaste. När jag vågade be om hjälp. Då började jag resan som tagit mig så här långt. Igår sprang jag ikapp solnedgången och det var fantastiskt. Men ingenting går upp emot att springa ikapp livet som runnit ur händerna på en. Först med stapplande steg och sen med allt fastare steg för varje spelfri dag.

Med tiden blir man sig själv igen och stark nog att springa ikapp andra saker att fylla livet med. Drömmar. Sånt som ger glädje och mening. Jag springer ikapp Yiruma nu och lär mig min favoritlåt River Flows in You på piano. Jag lär mig långsamt (fast ändå så mycket snabbare än jag trodde!) och han är en liten prick långt ute på sjön som svanen snart utom synhåll, men jag njuter av varje sekund vid pianot ändå. Det är min solnedgång just nu som inspirerar mig och ger mig något positivt att sträva efter. Precis som mitt skrivande. Det färgar mitt liv i så många fantastiska färger som jag inte hade velat vara utan. Och idag har jag sprungit ikapp med det bästa jag har, min dotter. Så tacksam över all tid vi har tillsammans nu när vi är lediga från skola och jobb. Att jag var på god väg att spela bort alltihop, familjen och hela mitt liv, gör mig ännnu mer tacksam. Vad är väl ett luftslott av spelvinster som bara spelas upp och fördärvar livet, när man kan bygga en mysig koja att krypa in i med det finaste man har? ❤️

God fortsättning!

Idag har jag tagit en lång promenad med familjen, lekt med dottern, spelat piano, tittat på film och viktigast av allt, spärrat mig för ytterligare ett år på spelpaus.se!

För 993 dagar sedan kunde livet ha fortsatt i en annan riktning… Jag kunde ha fortsatt spela sönder mig på nätcasino. Jag kunde ha fortsatt jaga den där storvinsten som skulle rädda mig. Jag kunde ha vaknat upp imorse och känt hur ångesten tog stryptag på mig och gjorde mig illamående. Jag kunde ha känt mig idiotisk och hatat mig själv för att jag spelat bort ännu ett år av mitt liv. Jag kunde ha oroat mig över min senaste spelförlust och undrat hur jag skulle lösa situationen. Undrat vilka lån jag skulle ta i panik den här gången för att få ekonomin att gå ihop. Jag hade vetat alltför väl att det ändå inte skulle gå. Skadan var för stor. Skuldberget för högt. Decemberlönen skulle redan vara bortspelad. Det nya året kunde ha tornat upp sig som en hotfull skugga framför mig, redo att sluka mig när som helst. I min skam och uppgivenhet hade jag tänkt att det nog var lika bra. Att bli uppslukad av mörkret och försvinna för gott. Jag hade ju redan gjort det. På insidan. Jag hade gått vilse i spelbubblan och hittade inte tillbaka till mig själv. Jag skulle inte ha stått ut med den versionen av mig som fanns kvar. Jag hade känt mig värdelös, misslyckad och ensam.

Mitt liv skulle ha fortsatt i den riktningen om jag inte fått stopp på mitt spelande och vem vet om jag ens hade varit vid liv idag? Jag hade i alla fall inte haft det liv jag ville ha. Jag hade inte varit mig själv. Jag hade inte mått så här bra som jag gör idag. Spelfriheten är så otroligt viktig för mig och utan den hade jag snabbt förlorat fotfästet igen. Därför gör jag allt för att hålla mig spelfri. Gör det du med! Det är inte för sent! Du kan fortfarande förändra ditt liv och börja gå i rätt riktning precis som jag gjorde. Det fixar du! Önskar dig en god och hoppfull fortsättning på det här året, oavsett hur förra året såg ut. Du är inte ensam! ❤️🙏✨

Tänk om någon hade sagt…

Julhelgen är över. Min tredje spelfria jul. Var den lugn och fridfull? Ja, hos oss var den det i all enkelhet. Bortsett från lite dramatik när TVn krånglade lagom till Kalle Anka, så jag höll på att inte få igång programmet. Samtidigt krånglade förstås makens nyinskaffade stormlykta som han absolut skulle tända precis just då, så att jag som förgäves försökte få igång TVn blev smått panikslagen över att vi kanske inte skulle hinna se Kalle i år. Det gjorde förstås den snart 8-åriga dottern ännu mer panikslagen. Tio minuter över tre lyckades vi äntligen få allt att fungera och vi kunde andas ut i lugn och ro en stund framför TVn med Kalle Anka, fladdrande ljussken och julgodis.

Vilken skillnad det gör att vara spelfri. Särskilt så här efter några år när spelandet känns väldigt avlägset. När Kalle Anka på Tv är ens största bekymmer på julafton och inte spelsug, ångest, skuldkänslor, självförakt, spelförluster, ökande skuldberg, oro, desperation, lögner, besvikelse och skam. Mina jular innehöll allt det där i flera års tid. Jag minns hur värdelös jag kände mig. Ensam. Det spelade ingen roll att jag hade familjen omkring mig. Jag var ensam ändå eftersom jag inte släppte in dem. För dotterns skull försökte jag se så glad ut som möjligt. Försökte att inte bryta ihop inför familjen. Jag ville inte att de skulle veta hur eländigt det var, för det var det alltid. Särskilt på julen, när alla andra hade det så julmysigt. De som inte spelade ner sig själva och sina familjer i skiten, utan minsta hopp eller julfrid i sikte. Jag minns hur uppgiven jag kände mig och hur jag gjorde allt för att hålla fasaden uppe, så att ingen skulle veta att jag trillat tillbaka – igen – fast jag lovat dyrt och heligt att det var slutspelat en gång för alla, att jag ställt till det värre än någonsin och tagit fler lån än jag ens vågade tänka på för att täcka alla förluster. Jag kunde ju inte förstöra den lilla julstämning jag lyckats få till mellan svallvågorna av skuldkänslor och skam.

Tänk om någon hade klivit in här julen 2017, när vi precis flyttat ifrån bostadsrätten som jag spelat bort och mitt spelande hade nått oanade höjder med allt högre summor och allt mer självhat, och sagt till mig: ”Ge inte upp, det här är den sista julen du kommer att må så här dåligt på grund av spel.” Ja, då hade jag trott att det var ute med mig. Att de där självmordstankarna som låg på lur i bakhuvudet skulle ta över och göra slut på mig. Kanske vore det till det bästa ändå med tanke på hur jag håller på, hade jag tänkt. Men tänk om personen hade lugnat mig och sagt vidare att:

”Jag förstår att allt känns mörkt och hopplöst nu, men det vänder snart. Du kommer att få stopp på spelandet. Det blir det svåraste du gjort och du kommer att vara nära att ge upp ibland, särskilt i början när ångesten och skuldkänslorna tar över, men med rätt hjälp och beslutsamhet kommer du att ta dig igenom det den här gången. Du kommer att våga säga som det är och vara ärlig mot dina närmaste. Du kommer att vara livrädd att din man ska lämna dig och undra hur ni någonsin ska hitta tillbaka till varandra, men ni kommer att jobba mycket på relationen och sakta bygga upp tilliten och närheten mellan er igen. När spelfriheten får dig att börja må bättre kommer han att bli arbetslös och allt mer deprimerad för varje dag med en näst intill obefintlig självkänsla efter allt som varit, men du kommer att finnas där för honom precis som han funnits där för dig och han kommer att ta sig igenom det och må bra igen han också. Ni kommer att trivas bättre än ni någonsin kunde ana i den här staden och lägenheten som du bara känner dåligt samvete nu över att ni flyttat till i all hast. Med tiden kommer du att tacka Gud för att ni hamnade just här av alla ställen, du kommer känna att ni hamnat på rätt plats med nya fantastiska vänner omkring er. Men det blir tufft till en början och du kommer att tycka oerhört synd om dig själv. Du kommer att jämföra dig med dina vänner och inte vilja berätta för någon vilken hemsk människa du är som ställt till det så för din familj. Det kommer dröja innan du kan se på dig själv med snälla ögon och inte känna dig så otroligt värdelös och misslyckad.

Du kommer inte vilja erkänna det för dig sjäv, men du kommer att sakna spelet. Det har ju varit din flykt och ditt hopp under så lång tid. Men du kommer att upptäcka att det finns hopp utanför spelet och att du inte behöver fly längre. Ångesten minskar med tiden. Skuldkänslorna och skammen också. Du kommer att bli snällare mot dig själv och förlåta dig själv för vad du ställt till med. Du kommer till och med att se slutet på skuldberget du byggt på i så många år med alla lån och krediter. Det bestigs inte på en dag, en månad eller ens ett år. Det kommer att ta många år. Men du kommer att oroa dig mindre för ekonomin och inse att det finns mycket att leva för under tiden. När du har kastat av dig spelandets ryggsäck med dess desperation, lögner, skam och självhat kommer vägen kännas så mycket lättare att gå. Det kommer kännas som en otrolig lättnad att slippa jaga lån för att lösa lån som spelas upp i en oändlig röra. Det kommer kännas som en stor lättnad att slippa ljuga och manipulera dina närmaste för att dölja spelandet och skulderna.

När du är dig själv igen kommer du att kunna njuta av livet som det är, även om det inte har blivit som du tänkt. Om bara tre år kommer du att tycka så mycket bättre om dig själv och tro tillräckligt på dig själv för att vilja förverkliga dina drömmar, du kommer att skriva mycket och fotografera för att du älskar det och efter att ha funnit ro och avkoppling genom att lyssna på bland annat fantastiska Yirumas klassiska pianospel under hela det bedrövliga coronaåret kommer du till och med att skaffa dig ett digitalpiano i julklapp (ja, det är sant! Haha!) för att du alltid har drömt om att kunna spela och tänker försöka friska upp dina urgamla kunskaper från musikskolan. Inte för att du tror att du blir nästa Yiruma, men du kommer att känna glädje i att lära dig nya saker och vilja göra sånt du mår bra av och tycker är roligt. Du kommer att vara närvarande och finnas där för dottern som du hoppas kommer att bli lika entusiastisk över att lära sig spela piano som du. Du kommer att skratta och inse att du skrattar på riktigt – inifrån. Du kommer att uppleva frid och sinnesro, när dina tankar inte är upptagna av spel, ångest och skulder längre. Det dröjer ett tag, men du kommer dit så ge inte upp. Till slut kommer rädslan som förlamar dig nu att försvinna. Dina känslor kommer fortfarande att vara en berg-och-dalbana, vissa dagar blir tuffare än andra, du kommer att gråta och känna ångest och oro, men du kommer inte att drunkna i känslorna längre, du kommer att tro att allt ordnar sig på något sätt ändå och inte fly till spel. Det kommer att göra en större skillnad än du anar.

Det här är sista julen som du döljer speltankar, skam och skuld bakom ett falskt leende. På resan framåt kommer du lära dig att hantera speltankar när de dyker upp, även ångest och skuldkänslor och skam. Och du kommer inte att känna dig ensam, för du vet att vi är många som gjort samma resa från botten och tagit oss upp, som fallit på vägen men rest oss igen, som kämpar en dag i taget tillsammans. Om tre år kommer du att vara engagerad i Spelberoendes förening för att påminnas om hur långt du kommit, för att ensam inte är stark och för att hjälpa och sprida hopp till andra som känner samma hopplöshet som du gör just nu. Du kommer att blogga om dina erfarenheter och få en massa härliga läsare som följer din resa, som ger dig inspiration och du kommer att göra vad du kan för att inspirera dem och få dem att tro på sig själva. Du kommer att vara ett levande bevis på att det går att ta sig ur ett spelmissbruk och vända livet i rätt riktning oavsett hur många år det gått utför eller hur mycket man förlorat på vägen. Ditt liv kommer att bli så mycket rikare, inte för att du vann storvinsten utan för att du blev spelfri. Du kommer att klara det. Du känner dig svag nu, men du är starkare än du tror. Du kommer att må bra igen, men du måste ge dig själv tid och tålamod. En spelfri dag i taget fixar du det.”

Om någon hade sagt allt det där till mig, så hade jag inte trott på ett ord av det. Kanske hade jag slutat lyssna efter ett par meningar och spelat nätcasino på mobilen samtidigt som jag försökte se ut som att jag lyssnade. Ja, så betedde jag mig. Jag hade troligtvis bara fått dåligt samvete av att lyssna på allt det där och känt mig ännu mer värdelös, tänkt att det där gäller inte mig, att jag spelat ner mig alldeles för djupt. Men det hade inte varit mindre sant för det. Varenda ord stämmer på mig idag. Jag klarade det och har tagit mig så här långt! 988 spelfria dagar än så länge. Jag tog mig ur spelträsket efter nästan tio års missbruk, med en misslyckad KBT behandling bakom mig, en bortspelad bostadsrätt, ett skuldberg på miljonbelopp och Kronofogden i hälarna, ett äktenskap där avståndet mellan oss blivit allt större på grund av lögner, svek och brusten tillit, med en inre gyttjepöl av skam, skuldkänslor och självhat som jag sakta höll på att drunkna i. Idag är jag spelfri och kan skriva under på allt det där som någon kunde ha sagt till mig den där julen för tre år sedan, när julen bara gav mig skuldkänslor och fick mig att vilja försvinna. Helst för gott. Jag var inte så ensam och eländig som jag trodde. Jag var inte så svag, misslyckad och värdelös som jag trodde. Det är inte du heller!!! Det var inte kört för mig. Jag hade inte spelat ner mig så djupt att jag inte kunde ta mig upp. Det har inte du heller!!! Oavsett om det är första gången du hamnat här eller om du tagit dig en bit upp och sedan trillat ner igen. Det är inte kört för dig. Det här kan fortfarande bli din sista miserabla jul innan livet vänder. Du kan fortfarande ta mod till dig och berätta som det är. Oavsett vad konsekvenserna blir. Att fortsätta spela kostar mer. Bestäm dig för att bli spelfri och ta emot all hjälp du kan få för att lyckas med det. Du är starkare än du tror och du är inte ensam. God fortsättning vill jag önska dig som läser detta. Vintersolståndet har varit och dagarna blir ljusare nu. Om ditt liv är lika mörkt som den här vintern, så vill jag tro att det också blir ljusare. Ta ett litet steg i rätt riktning, så kan ditt liv vända. Ge inte upp!

Photo by Kelly Sikkema on Unsplash