Jobbångest och semesterlängtan

Imorse tog det en evighet att få min dotter att klä på sig och göra sig redo att gå till förskolan. Hon brukar visserligen sällan skutta upp ur sängen, slänga på sig kläderna och ställa sig fint vid ytterdörren utan krångel. Hon är ju fem år trots allt och då får man räkna med lite krångel ibland, men idag var det mer tjat än vanligt för att få henne klar. När hon äntligen hade insett att sommarklänningen inte var något bra alternativ idag när det spöregnar och hade tagit på sig lite mer passande kläder, så var det bara strumporna kvar. Då satte hon sig ner på golvet och protesterade igen: ”Nej, mamma, jag kan inte ta på mig strumporna. Mina hjärngubbar har gått på semester!”. Hon tog på sig strumporna ändå till slut och vi kom iväg till förskolan.

Mina ”hjärngubbar” har också gått på semester…

beach-beach-chairs-beautiful-358416.jpg

De har loggat ut och slagit sig ner i solstolarna på någon underbar sandstrand, sörplande på någon läskande juice med näsorna i någon spännande bok. Där sitter de nu hela dagarna och slappar. Suck! Jag som ska jobba i drygt tre veckor till! Hur ska jag klara det? Med en hjärna som har stängt ner. Den fungerar i alla fall inte som den ska. Jag är alldeles för trött och okoncentrerad. Idag gjorde jag en ganska stor tabbe i ett av projekten jag jobbar med. Jag hade missat en viktig sak. Mina tankar är en enda röra och så har det varit alldeles för länge. Tidigare kretsade tankarna bara kring spel och jakten på pengar till mera spel, som jag i min spelberoende hjärna trodde var lösningen på mina problem (hur galet det än låter). Nu hoppar tankarna hit och dit mellan hopp och förtvivlan, ena stunden tänker jag på allt elände, andra stunden är jag positiv och ser framåt, sedan oroar jag mig för alla skulder och måste intala mig själv igen att allt kommer att ordna sig. De där ”hjärngubbarna” gav sig nog iväg från mitt huvud för länge sen, för flera år sedan troligtvis. De är på den där härliga oändligt långa semestern, som jag själv skulle behöva. Det finns ingen kvar som håller ordning på mina tankar. Jag försöker, men lyckas inte. Tankarna flyger runt i mitt huvud som små envisa myggor och irriterar mig. De får mig att tappa fokus. De sticker mig som bedövningssprutor och jag blir paralyserad. ”Du har kommit kroniskt efter med projekten”, sade min chef bekymrat när jag pratade med henne här om dagen. Jag hinner liksom inte hålla samma takt som mina kollegor. Varje gång jag får ett nytt projekt på mitt bord, så blir jag paralyserad. Det är som att någon slänger ner en stor stenbumling framför mig, som jag inte orkar lyfta. Det känns övermäktigt och det tar tid för mig att komma igång ordentligt. När jag väl har samlat tillräcklig styrka, så ligger jag förstås efter i tidsschemat och måste springa i motvind för att hinna ikapp mina kollegor. Och jag gör det. Jag springer. Fast jag inte orkar. Fast jag inte vill.

Å, vad jag längtar efter ett nytt jobb! Jag önskar att jag kunde säga upp mig här och nu.

Faktum är att jag har världens sämsta jobb. Åtminstone för en spelmissbrukare. Jag hanterar inte pengar, det är nog det enda som skulle kunna vara värre. Då kanske jag hade blivit kriminell och stulit. Vem vet. Jag har tappat allt förtroende för mig själv när det gäller spel om pengar. Men så illa är det inte som tur är. Jag tillbringar däremot det mesta av tiden ensam framför datorn på dagarna. Det är ungefär som om en alkoholist som försöker bli fri från sitt missbruk, skulle arbeta helt ensam på Systembolaget. Risken för återfall vore ju så mycket större om man traskade runt där inne för sig själv omgiven av alkohol hela dagarna. Mitt nuvarande arbete har aldrig varit någon bra tillvaro för mig. Det har jag vetat länge. Jag har bara inte varit tillräckligt stark för att söka mig någon annanstans, trots att min arbetsdag har varit en ren pina egentligen, ett dagligt stressmoment som jag motvilligt har varit tvungen att ta mig igenom. Jag borde ha bytt jobb för länge sen, men hur orkar man det när man sitter fast i ett missbruk? När man känner sig så där värdelös och utmattad. Jag har tänkt tanken många gånger, men inte kommit längre än så.

william-iven-8515-unsplash

Förutom att använda datorn, så pratar jag mycket i telefon och ska helst också låta glad och trevlig för att få önskat resultat. Men hur gör man det när man mår dåligt? Det borde jag veta. Jag som är expert på att ljuga och manipulera. Men det är svårt… Jag har på sin höjd kunnat dölja ångesten eller stressen i rösten och låta neutral. Det brukar räcka. Människor omkring mig brukar tro att allt är bra. Men att låta glad och trevlig i telefon hela dagarna. Då blir det svårare. Efter en stund har de där känslorna lyst igenom. Hur mycket jag än har försökt förtränga dem. Hur mycket jag än har försökt att trycka in dem i bröstet igen innan nästa samtal. Sakta men säkert har de sipprat ut och färgat av sig på rösten tills de har dominerat totalt och jag har låtit så där deppig och nedslagen igen.

Sedan jag slutade spela och gav upp den stressiga jakten på att försöka lösa skuldkrisen med nya krediter, så har det börjat vända. Jag kan hantera mitt jobb lite bättre nu och ångesten har lättat en del. Jag har fortfarande inte vågat berätta för dem att jag är spelberoende. Jag känner mig så skamsen och skulle hellre sjunka under jorden än att behöva erkänna det. Så känns det nu i alla fall. Men alla har ju märkt att jag har mått dåligt och jag har kommit med en massa undanflykter för att slippa säga som det är. Nu har flera sagt att det märks att jag mår lite bättre, det hörs på rösten tydligen och det är ju bra! Jag måste bara komma ikapp med uppgifterna också. Jag måste fokusera och inte göra sådana misstag som jag gjorde idag. Men det är lättare sagt än gjort. Särskilt när man är så less på det och egentligen vill göra något annat. Vad som helst. Jag hoppas att jag snart känner mig tillräckligt stark för att söka något nytt arbete som vore bättre för mig i längden. Min psykolog insisterar på att jag behöver det och det vet jag ju, men jag är inte riktigt där än. Jag har till och med suttit med jobbannonser framför mig och tänkt skriva ett personligt brev, men innan jag ens har börjat skriva förvandlas brevet till en tung sten, som jag inte orkar lyfta och jag blir paralyserad. Som vanligt.

Å, vad jag längtar till semestern! Även om vi inte har råd att åka längre än till svärföräldrarna några timmars tågresa bort. Det lär inte bli några solsemestrar till utlandet för oss på många år. Mitt spelmissbruk har ju totalt ruinerat oss, sorgligt nog. Men nu har jag i alla fall satt stopp för det och fem veckors ledighet… Det behöver jag verkligen. Till dess får jag försöka samla tankarna så gott det går och ta en arbetsdag i taget.

Annonser

En destruktiv vänskap

Det var en gång ett spelmissbruk som kände sig ensamt och olyckligt. Det önskade inget hellre än att få en bästa vän. Det hade haft flera vänner tidigare, men alla hade övergett det. Alla hade vänt ryggen till och även om några av dem hade återvänt för en tid, så var spelmissbruket nu inte bara övergivet utan även avskytt och hatat av alla sina tidigare vänner. Sorgset gick spelmissbruket runt på nätcasinot och lyssnade på ljudet från spelautomaterna. De hänförande ljuden och de blinkande ljusen muntrade upp lite. Spelmissbruket älskade verkligen casinot! Spänningen och kickarna från spelautomaterna gick inte upp emot något annat.

background-black-black-and-white-619419

En dag dök det upp en person på nätcasinot som spelmissbruket inte hade sett förut. Hon hade spelat nätpoker lite sporadiskt och hade inte dragit någon särskild uppmärksamhet till sig tidigare, men så en dag loggade hon in på nätcasinot. Hon hade vunnit lite småpengar på pokern och tänkte att hon skulle testa spelautomaterna. Spelmissbruket blev överlyckligt! Kanske kunde hon bli den nya efterlängtade vännen!

Spelmissbruket introducerade sig vänligt och stod vid hennes sida när hon vann sin första vinst på spelautomaten. Ingen stor vinst direkt, men spelmissbruket jublade bredvid henne. ”Wow, du vann! Vilken känsla! Så fantastiskt!”, utbrast det och den nyfunna vännen kände sig glad och upprymd. Hon plockade genast ut pengarna och loggade ut från nätcasinot. Innan de skildes åt sade spelmissbruket ”Vilket flyt du hade! Kom snart tillbaka, så kan du säkert vinna mer! Ha det bra så länge, jag stannar här!”.

Dagarna gick och spelmissbruket började känna sig modlös, tänk om hon inte kom tillbaka! Men det gjorde hon. Hon tyckte inte att pokern var lika lockande längre. Hon mindes känslan då hon vann den där summan på spelautomaten. Pokern kändes alldeles för långtråkig nu och hon hade inte vunnit något särskilt på det heller. Spelmissbruket välkomnade henne när hon loggade in igen och guidade henne runt nätcasinot. Visade henne alla fascinerande möjligheter där inne. Hon testade på olika spel och spelmissbruket var väldigt entusiastisk över alltihop. Hade hon varit uppmärksam hade hon nog anat oråd redan här. Hennes nyfunna vän var väldigt efterhängsen och lämnade henne inte ifred för en sekund. Men hon såg inte spelmissbrukets svartsjuka blick. Hon blev som förtrollad av nätcasinots magi, uppfylldes av spänningen och kickarna. Ljuden och ljusen hypnotiserade henne och hela tiden fanns spelmissbruket där alldeles intill och uppmuntrade henne att spela mer och mer och mer…

En dag hade hon spelat upp hela sin lön och var förtvivlad. Nedslagen och rädd kröp hon ihop där inne på nätcasinots kalla golv och grät. Vad skulle hon göra nu? Hon hade ju inte ens betalat hyran än? Vad skulle hennes man säga? Spelmissbruket, som inte ville höra talas om hennes man, lade armen om henne och torkade bort tårarna från hennes kinder. ”Du kan ju alltid ta ett lån för att betala hyran…”, sade det med trevande röst. ”Då behöver han ju inte få reda på någonting och problemet är löst”. Ja, det lät ju vettigt, tänkte hon och tittade upp genom tårarna. Målmedveten loggade hon ut från nätcasinot för att söka lån. Spelmissbruket kände sig nöjd med sig själv. Det var inte modlöst eller ängsligt längre, det visste nu att hon skulle komma tillbaka igen. Och mycket riktigt, det gjorde hon. Det var inte den sista lönen hon spelade upp och inte det sista lånet hon tog heller.

Spelmissbruket gjorde allt för att behålla sin nya vän och räknade minuterna när hon var borta. De hade så roligt ihop! Det var troligtvis därför hon inte såg några av de där varningstecknen, som hon har önskat så många gånger sedan dess att hon hade sett då i början. Innan vänskapen gick för långt. Innan hon upptäckte hur destruktiv den var. Innan hon upptäckte att hon var fast i en relation hon inte kunde ta sig ur hur mycket hon än ville. En relation som kostade henne mer och mer och sakta men säkert förstörde hennes liv. Efter ett tag hade hon tagit så mycket lån för att kunna fortsätta spela, att det tog stopp. Hon kunde inte ta fler lån och hon hade dragit på sig för många, så pengarna räckte inte till att betala. Då kom spelmissbruket med en ny idé. En lömsk idé, som gjorde att hon fastnade ännu mer i dess grepp och skulle ha väldigt svårt att ta sig loss. ”Du får helt enkelt be din man om hjälp att baka ihop alla de här dåliga lånen i ett bättre gemensamt lån”, hörde hon spelmissbruket säga. Hon sken upp. Ja, det var lösningen. Men då måste hon sluta spela! Det hade gått för långt. Hon ville inte sätta sin man i knipa. Spelmissbruket ljög och sa, ”Självklart! Det är klart att du ska sätta stopp för spelandet. Det är bara att sluta när du vill”. Hon kände sig övertygad och motiverad. Hon ville inte spela mer. Hennes man gick med på att vara medlåntagare. Nu skulle de få en bra ekonomi igen och hon hade tagit farväl av spelmissbruket för gott.

Spelmissbruket var ganska säker på att hon skulle komma tillbaka, men för säkerhets skull så lämnade det sitt älskade nätcasino den här gången och följde med henne hem. Det kunde ju inte tillåta henne att försvinna från nätcasinot för evigt. Det höll sig lite på avstånd och väntade på rätt tillfälle att locka tillbaka henne. Snart började hon höra den där välbekanta rösten igen. Hon började tänka på nätcasinot och sakna sin vän. Hon mindes alla roliga stunder de haft och den där upprymda känslan hon haft då hon vunnit. Spelmissbruket tog tillfället i akt. ”Du kan spela lite grann bara, en liten summa gör väl inget att spela upp och du kan ju vinna pengar igen, så att du kan betala tillbaka det där lånet. Logga in igen, bara en gång till”, viskade det i hennes öra och hon lyssnade. Hon loggade in på nätcasinot och spelmissbruket, som hade skyndat sig tillbaka dit, tog emot henne med öppna armar. Hon var fast igen och det gick snabbt utför med allt mer bortspelade pengar och allt fler lån.

adult-black-and-white-darkness-1161268.jpg

Spelmissbruket utnyttjade hennes dåliga samvete och ångesten hon kände över att hon nu hade dragit in sin man i låneträsket och förvärrat situationen ytterligare. Det visste precis vilka lögner hon behövde höra för att ångesten skulle försvinna, intalade henne att hon behövde spela för att må bra. Spelmissbruket övertalade henne att lösningen var att spela mer, att hon var tvungen att spela nu för att ställa allt till rätta och hon lät sig luras. Omedvetet blev hon allt mer fäst vid sin vän samtidigt som relationen blev allt mer ohälsosam. Hennes man kom i andra hand. Åren gick och hon fortsatte spela. Hon kunde inte sluta. Hon försökte många gånger, men spelmissbruket lämnade henne inte ifred och hon återvände motvilligt varje gång.

Hon fick en liten dotter och tog farväl av spelmissbruket igen, ”en gång för alla”, som hon sade. Det blev ett känslosamt avsked och hon var riktigt upprörd på sin vän som förstört så mycket för henne. Nu ville hon ägna sig åt sin familj, men spelmissbruket var egoistiskt och svartsjukt. Det ville inte släppa taget, det invaderade hennes tankar, lockade och övertalade, ljög och manipulerade och snart var hon tillbaka igen. Men de var inte vänner längre nu. Hon ville inte se spelmissbruket. Hon skällde på det och bad det försvinna från hennes liv, men spelmissbruket tänkte inte gå någonstans. Hon var så trött på det och arg över vad det hade kostat henne, men hon spelade ändå, fast hon inte ville. Hon kunde inte sluta. Vänskapen hade förstört hennes liv och förändrat henne som person. Hon hade blivit desperat, tappat kontrollen helt och någonstans på vägen hade hon tappat bort sig själv. Hon ville inte erkänna det, men hon hade blivit lik sin vän, lika lögnaktig och manipulativ. Hon hade blivit besatt av spel och försakat allt för att fortsätta spela. Hon kände inte längre igen sig själv.

Spelmissbruket var inte särskilt oroad över alla arga utrop och anklagelser från sin vän. Det kände sig självsäkert och stolt. Hon skulle inte försvinna, hon kunde inte förmå sig själv att gå sin väg. Hon var kvar, visserligen mot sin vilja, men det räckte för spelmissbruket. Plötsligt en dag hände det som inte fick hända. Hon loggade ut från nätcasinot nedslagen och förtvivlad, som så många gånger förut. Men sedan kom hon inte tillbaka. Vecka efter vecka gick och spelmissbruket tog till alla sina knep, försökte med alla sina lögner. Det hade ju fungerat förut. Men hon hade fått nog. På riktigt. Hon hade sökt hjälp för att kunna stå emot alla lockelser och lät sig inte längre luras tillbaka till nätcasinot. Spelmissbruket var alldeles utom sig av tanken på att bli lämnad ensam igen. Om hon bara kunde logga in en gång till, då skulle de kunna ta vid där de slutade. Hon kanske skulle vara arg och upprörd, men hon skulle i alla fall vara där och det var det enda som betydde något för spelmissbruket. Snart stod det klart att hon verkligen hade lämnat nätcasinot för gott den här gången. Hon tänkte aldrig återvända. Spelmissbruket, som började förstå det nu, gick sorgset runt på nätcasinot, lyssnade på ljudet från spelautomaterna och väntade. Väntade på att en ny vän skulle dyka upp…

black-and-white-bracelet-cooperation-814544.jpg

De ljusa stunderna

Every day may not be good, but there is something good in every day

Förra veckan fick jag en ny uppgift av min psykolog. Den här gången skulle jag inte försöka beskriva mig själv eller göra något positivt för min familj varje dag. De uppgifterna klarade jag inte. Jag har varit alldeles för deppig. Jag har haft alldeles för svårt att lyfta blicken från alla negativa omständigheter. Jag har inte klarat av några krav eller måsten, inte orkat vara den där duktiga frun, mamman, dottern, systern eller vännen som glatt lever upp till allas förväntningar. Jag har inte orkat vara trevlig och positiv. Jag fick kliva ner och börja på ett trappsteg längre ner. Den här veckan skulle jag inte göra någonting egentligen. Inte prestera eller vara duktig. Jag skulle bara vara uppmärksam och försöka lägga märke till sådant som får mig att må lite bättre. Jag gillar ju att skriva, så vi kom överens om att jag dagligen skulle skriva ner vad som hade fått mig att må lite bättre just den dagen, oavsett hur litet eller obetydligt det kunde verka. Jag var tveksam först. Jag tänkte att jag har mått så dåligt, mina dagar har ju varit så ångestfyllda. Kommer jag verkligen att kunna hitta något varje dag som får mig att må bättre? Men jag klarade uppgiften! Jag var hos psykologen igen igår och han märkte att jag mådde lite bättre. Inte bara för att jag (nästan) kunde hålla tårarna borta under hela samtalet, utan det märktes i det jag sa, tyckte han. Jag lät lite mer positiv än vanligt. Jag fick behålla läxan tills nästa gång. Den verkar ju ha en positiv inverkan på mig.

beach-dark-dawn-39853.jpg

Det var nyttigt för mig att sluta fokusera på allt det negativa omkring mig hela tiden. Jag mår inte bra varje dag, men om jag är uppmärksam och närvarande så finns det någonting varje dag som får mig att må lite bättre. Om så bara för ett ögonblick. Det har varit en ögonöppnare för mig. Allt är verkligen inte toppen just nu, det finns mycket som jag mår dåligt över, men jag vill inte missa de där stunderna som får mig att må lite bättre. Jag behöver dem! De är livsnödvändiga för mig just nu. De hjälper mig att inte deppa ihop. De hjälper mig att se framåt och inte tappa hoppet. När mina tankar är nere på havets botten, så har jag svårt att se det positiva. Då ser jag bara mörker. Allt ser grumligt ut. Jag skrev ju så högtidligt i mitt förra inlägg (Ta tillbaka hoppet) att jag skulle dyka ner och hämta upp tankarna och jag tror att det är något som jag kommer att få vänja mig vid ett tag. Tankarna kommer att sjunka igen, men de måste inte stanna där nere för gott. Jag kan plocka upp dem igen. Varje dag om jag måste. Uppgiften jag fick är ett sätt.

Eftersom jag visste att jag skulle sitta senare på dagarna och skriva ner mina iakttagelser, så gjorde det att jag stannade upp lite extra när ett positivt ögonblick dök upp. Jag registrerade att jag faktiskt mådde lite bättre för stunden. Jag lät inte ögonblicket glida förbi obemärkt. Jag mådde faktiskt ganska bra på den där spontana picknicklunchen vi hade ute i solen mitt under en annars rätt så tråkig städdag (vi måste ju ha någorlunda välstädat här hemma inför det troliga finbesöket av Kronofogden, haha), den där nattningen när dottern ville att jag skulle sjunga en sång för henne och jag inte visste vilken hon menade, så börjar hon sjunga den där godnattsången som jag skrev när hon var nyfödd men inte har sjungit för henne på väldigt länge nu… (det värmer mitt hjärta att hon kom ihåg den),  kvällspromenaden i solnedgången med maken när dottern sov över hos mormor, varje gång min dotter kommer springande emot mig med ett strålande leende på läpparna när jag hämtar henne på förskolan. Ja, det är några exempel och listan kan förvånansvärt nog göras ganska lång om jag bara stannar upp och tänker efter. Mitt spelberoende har kostat mig oerhört mycket, men inte allt. Jag har fortfarande kvar det viktigaste. Jag har mycket att vara tacksam över, trots allt. Det tänker jag påminna mig själv om, varje gång tankarna börjar sjunka igen…

Ta tillbaka hoppet

När jag loggade ut från nätcasinot sista gången kändes det verkligen som att allt hopp var ute. Mitt spelande hade gått för långt. Jag hade desperat försökt att ”rädda” situationen, spelat för att vinna tillbaka allt, men nu var det för sent. Jag hade misslyckats katastrofalt. Räddningen hade kommit och gått (flera gånger). Jag hade missat den båten och nu var allt hopp ute.

Sedan dess har jag suttit här inne och tyckt synd om mig själv. Jag har slutat spela och det är jag stolt över, men mitt spelmissbruk har orsakat så mycket skada. Jag slutade för sent. Jag har inte kunnat glädja mig åt spelfriheten på riktigt. Skeppet sjönk och vi överlevde! Vi drunknade inte. Men mina tankar sjönk med skeppet och har stannat kvar nere i djupet. Jag har tänkt på allt som gått förlorat. Ånger, skam och skuld har slingrat sig som sjögräs runt mina tankar och vägrat släppa taget. Om någon tanke har tagit sig loss och nått upp till vattenytan, så har den bara sett sig omkring vettskrämd, oroad och modlös. Tanken har sett oss sitta där ihopkrupna i en miserabel liten livbåt, totalt ruinerade efter den förödande stormen och skeppsbrottet som följde, och så har hopplösheten snurrat fast sig som ett tungt ankare runt tanken. Inget land i sikte. Vad ska hända nu? Hur ska det gå för oss? Min man har precis avslutat sin utbildning och nu är han arbetslös på jakt efter nytt jobb, så vi måste klara oss på min inkomst dessutom. Jag som känner mig så utmattad. Jag som helst bara hade velat sjukskriva mig och dra täcket över huvudet. Men det kan jag inte. Jag måste vara stark. Jag måste orka med allt. Jag måste hålla den här skraltiga lilla skutan flytande nu åtminstone. Och så har tanken sjunkit igen som en sten…

I två månader har jag mer eller mindre känt så här, att allt hopp är ute. Men nu tänker jag gå ut och ta tillbaka det! Jag tänker dyka ner i djupet och befria tankarna som fastnat i sjögräset. Övertala dem att det inte är kört. Ja, vi sitter i en jobbig situation, men vi klarar det. Det blir inte bättre av att ge upp och gräva ner sig på havets botten. Vi får göra det bästa av situationen. Kronofogden är inte världens ände. Jag tog mod till mig och ringde dem idag, för att berätta om vår situation och höra mig för om vad som väntar och det var ett bra samtal. Livet är inte över för att vi har hamnat där. Jag har ju spelat upp alla våra pengar hela tiden, så det var länge sedan vi hade mer än existensminimum att leva på. Det blir tufft ett bra tag framöver, men vi kommer att överleva. Jag behöver påminna mina tankar om att det alltid finns hopp, bara man inte ger upp. Och jag har mycket att hoppas på trots allt.

Jag hoppas att jag hittar tillbaka till mig själv igen, efter att ha blivit kidnappad av spelberoendet och blivit någon annan som jag inte ville vara.

Jag hoppas att min man och jag hittar tillbaka till varandra, efter alla sårade känslor, lögner, svek och krossade drömmar.

Jag hoppas att vi kommer att trivas här i vår nya stad och lägenhet, nu när vi var tvungna att flytta i all hast. Bostadsköerna var oändliga där vi bodde tidigare, så vi flyttade till en mindre ort där vi kunde få tag på en lägenhet relativt snabbt. Jag hoppas att det var rätt beslut.

Jag hoppas att min dotter får nya vänner här, nu när vi ryckte upp henne från hennes gamla förskola och alla kompisar hon hade där.

Jag hoppas att min man hittar ett jobb så fort som möjligt inom den bransch han har skolat om sig till och att jag själv snart känner mig stark nog att söka ett nytt jobb som vore bättre för mig i längden. Som det är nu jobbar jag mycket ensam vid datorn, vilket förstås inte är särskilt lyckat med tanke på omständigheterna.

Jag hoppas att vi får skuldsanering så småningom, så att vi slipper leva i skuldträsket resten av livet på grund av mitt fördömda spelmissbruk.

Jag hoppas att jag kan börja känna tacksamhet för det jag har och sluta sörja över allt jag har förlorat, att jag kan gå vidare på riktigt, förlåta mig själv för det som har hänt och sluta jämföra mig med andra.

Jag hoppas att jag med den här bloggen kan hjälpa och inspirera någon annan som också kämpar med ett spelberoende.

Jag vet inte hur det kommer att bli med allt, men hoppet är i alla fall inte ute.

philipp-cordts-354735-unsplash.jpg

Speltankar

Idag har det gått åtta veckor sedan jag spelade senast. Jag hade spelat i stort sett hela natten och jag kommer aldrig att glömma det ångestfyllda ögonblicket när jag insåg att jag hade spelat upp precis allt. Igen. Mer än någonsin dessutom. Jag hade spelat bort vårt sista hopp. En månad tidigare hade jag vunnit en stor summa pengar som kunde rädda oss ur skuldfällan en gång för alla. På köksbordet stod vasen med blommorna kvar, som casinot hade skickat för att gratulera till vinsten. De såg ledsna ut nu, som om de visste vad som hade hänt, som om de anade att allt hade gått förlorat. Jag hade spelat upp varenda krona igen. Bankkontot var lika tomt som innan. Mitt livs största vinst, vår sista chans till ett nytt liv, sista chansen att ställa allt till rätta, hade ersatts av värdelösa siffror i kontohistoriken.

Det var då jag fick nog och bestämde mig för att aldrig logga in på ett nätcasino igen. Och det har jag inte gjort heller. Jag har inte ens känt mig frestad. Men i tankarna är det ändå ibland som att jag fortfarande är inloggad. Inte för att jag känner mig spelsugen direkt, för det gör jag inte. Men jag kan fortfarande motvilligt se hjulen snurra för min inre syn. Inte hela tiden, men de dyker upp då och då. Det finns så mycket som påminner mig om nätcasinot. När jag ser en film till exempel. Då minns jag spelet med samma tema. Eller i reklampausen. Då drar minnessekvenserna igång och mina tankar blir en filmduk där allt spelas upp igen. Jag ser spelautomaternas symboler falla på plats en efter en. Jag ser bonusspelen, frispelen, vinsterna. Men så minns jag förlusterna också, som tur är. Jag minns ångesten när saldot återigen är nere på noll och man loggar ut nedslagen och deprimerad eller panikslagen och desperat på jakt efter pengar att fortsätta spela för. Den känslan vill jag aldrig glömma. Det smärtsamma minnet hjälper mig att stänga av, när casinofilmen spelas upp i mina tankar. Det ger mig en inre styrka och motivation att stå emot och säga ifrån om tankarna försöker locka mig tillbaka till spelet.

jeremy-yap-160713-unsplash.jpg

För åtta veckor sedan var spelet så mycket mer än en kort filmsekvens som spelas upp då och då i mina tankar. Det fanns där precis hela tiden. Jag var helt besatt av spel. Jag tänkte på den senaste gången jag spelade, funderade på och planerade för när jag skulle spela nästa gång, skaffade fram pengar för att kunna spela mer och mer och mer. Hela mitt liv kretsade kring spel. Min familj kom i andra hand. Spelet kom före allt. Jag spelade när jag mådde bra. Jag spelade när jag mådde dåligt. Jag spelade fast jag inte ville. Jag spelade för att jag trodde att jag behövde det för att må bra, för att slippa tänka på alla problem och för att spela tillbaka allt jag förlorat en gång för alla.

Jag kan känna mig ledsen och besviken på mig själv för hur allt har blivit, men när jag tänker tillbaka så har jag redan kommit en bra bit på vägen trots allt. Åtminstone när det gäller spelandet. Jag oroar mig över ekonomin och känner mig modlös inför skuldberget vi har framför oss, men jag har redan besegrat det största hindret. Jag är inte längre slav under spelberoendet. Spelet kommer inte längre först i mitt liv. Tvärtom. Det har ingen plats alls längre. Även om beroendet alltid kommer att lura där under ytan och kanske till och med gör sig påmint ibland, så kommer det att gå bra så länge jag inte väcker den björn som sover, så länge jag håller mig spelfri och aldrig loggar in igen på något nätcasino. Jag är halvvägs nu till mitt rekord på fyra månader spelfri och den här gången tror jag att jag kommer att lyckas på riktigt!

Trasig present

Idag är jag ledsen. Igen.

Jag har inte vågat ringa till Kronofogden. Jag blir orolig bara jag tänker på det. Tänk om de inte har någon förståelse för vår situation. Jag förstår ju knappt själv hur det har kunnat gå så här illa. Suck… Fördömda spelmissbruk!

Jag var hos psykologen igen imorse. Jag är glad att jag får gå dit, men jag blir lika ledsen varje gång. Jag kan inte sätta ord på mina tankar utan att gråta. De är ju så sorgliga. Tankarna. Jag gråter ofta när jag skriver ner dem också. Tårarna rinner i takt med fingrarnas smatter på tangenterna, men när jag har skrivit färdigt så upphör de oftast. Då har jag skrivit av mig de ledsna tankarna för stunden och känner mig lite bättre.

Jag klarade inte av uppgiften den här veckan heller. Jag som trodde att den skulle vara enkel. Min man känner inte till uppgiften jag fick av psykologen förra fredagen, men om han visste att jag skulle sluta vara så negativ och bakåtvänd, utan istället fokusera på nuet och göra något positivt för min familj varje dag, så skulle han troligtvis inte ge mig godkänt. Åtminstone inte när det gäller honom. Jag har ägnat mycket av veckan åt min dotter, hon har fått all den positivitet jag har kunnat uppbringa och hon har varit glad och nöjd, men det har inte blivit så mycket kvar till min man. Tvärtom. Jag har varit irriterad på honom och retat mig på minsta lilla sak. Så typiskt. Vår relation är inte direkt den bästa just nu och det blir ju inte bättre av att jag går omkring som ett åskväder och blixtrar så fort vi ska försöka umgås.

Här om dagen undrade han vad det var med mig. Ja, det kan man undra… Jag klämde ur mig någonting om att jag har abstinens. Att det inte är så konstigt om jag verkar irriterad och otålig. Är det så? Har jag abstinens? Jag vet inte. Jag har ju precis tagit mig ur ett långt missbruk, men jag känner mig inte spelsugen just nu i alla fall. Å andra sidan har jag inga pengar på kontot. Vem vet om spelsuget hade dykt upp om jag hade det. Jag måste i alla fall skärpa mig. Han försöker faktiskt satsa på vår relation. Trots allt. Han vill att vi ska prata och umgås. Han vill ha mer närhet. Men jag drar mig undan som vanligt. Det är som att mina kärleksfulla känslor inte räcker till båda. Min man och min dotter. Han blir utan…

valerie-elash-623367-unsplash.jpg

Jag älskar honom verkligen och jag vill att det ska fungera mellan oss, men jag har märkt att det är svårt när man är så missnöjd med sig själv. Hur ska jag kunna ge av mig själv då? Det är ju som att ge bort en present som man inte är nöjd med. Man hade egentligen velat ge något annat. Man tycker att personen är värd bättre än just den här gåvan. Eller som att ge bort en present som gått sönder på vägen till kalaset. Det vill man ju inte ge bort. En trasig present. Jag minns en julafton för ganska många år sedan när jag var utklädd till tomte och delade ut julklapparna. Jag skulle bland annat dela ut en julklapp till min syster. ”God jul!”, sade jag och ställde ner den på bordet framför henne. ”Krasch!”, man hörde hur den lilla ljuslyktan gick sönder inuti paketet när jag ställde ner det lite för ivrigt och hårdhänt. Hon skrattade bara åt det dråpliga i situationen som tur var, men ljuslyktan var ju inte mycket att ha efter det.

Jag känner mig som en trasig present.

Varför skulle min man vilja ha det? Han är ju värd mycket bättre än så. Och så drar jag mig undan…

freestocks-org-487543-unsplash.jpg

Jag måste påminna mig om att han har valt att stanna kvar hos mig. Han har sett något i mig som gör att han fortfarande älskar mig trots allt som har hänt, trots alla gånger jag har svikit honom. Han ser fortfarande personen bakom missbruket och det är henne han vill leva med. Jag måste bara ta till mig det och inse att jag är värd hans kärlek, oavsett hur dålig och värdelös jag känner mig. Att han älskar mig för den jag är innerst inne och att han har förlåtit mig för alla dumheter jag har gjort. Men det är svårt. Jag har ju inte förlåtit mig själv än, hur ska jag då kunna ta emot hans? Jag har ju inte kärlek så det räcker till mig själv, hur ska det då räcka till honom?

Jag ska ändå ge honom den här trasiga presenten.

Han vill ju ha den trots allt, hur osannolikt det än låter. Han verkar se något i den som jag själv har svårt att se just nu. Han verkar tro att den går att laga. Och det tror jag också. Innerst inne. Jag har ju plockat upp spillrorna nu och börjat lappa ihop mig själv. Jag har ju rest mig upp nu och brutit mig loss från ett missbruk som har hållit ett fast grepp om mig i så många år. Om jag har hittat styrkan att göra det, så kommer jag att hitta styrkan att lappa ihop relationen också. Jag vill inte dra mig undan längre. Jag vill försöka möta honom halvvägs nu. Det är det minsta jag kan göra.

Riddikulus

Nu har det fruktade brevet kommit. Den första delgivningen från Kronofogden. Drygt 8000 vill de ha, vilket vi förstås inte kan betala. Jag känner mig som en kriminell. Jag som alltid har betalat mina räkningar i tid. Men nu när vi har slutat plocka ut krediter och lån för att klara oss, så räcker inte pengarna på långa vägar. Och det är en hel månad kvar till mötet med skuldrådgivaren. Hjälp! Jag ska ringa till Kronofogden för att höra mig för om vad som händer nu och samtidigt varna dem för vad som komma skall. Berätta att det här inte är en enstaka räkning som vi har missat. Nej, det kommer att komma en strid ström av krav till dem från våra långivare nu när vi har gett upp och släppt allt.

Det känns så läskigt alltihop. Förut var jag rädd för det här första olyckbådande brevet från Kronofogden, nu är jag rädd att de plötsligt ska stå här utanför och ringa på dörren. Vi har inget som helst av värde här hemma, mest second hand grejer, så jag skulle bli väldigt förvånad om de plockar med sig något. Men det känns ändå läskigt.

Min dotter gillar att klä ut sig. Ofta går hon runt och ”trollar” med sitt trollspö, med lite olika resultat beroende på om hon är en elak häxa eller en god fe. Hon kunde gärna få trolla bort Kronofogden nu. Det vore helt ok. Men jag tror inte att de försvinner så lätt…

Vi såg filmen ”Harry Potter och fången från Azkaban” nyligen (min brorson gillar Harry Potter och likaså min man, som gillar det mesta inom Fantasy). I filmen har barnen lektion i ”försvar mot mörka makter” eller nåt sånt och läraren introducerar ett stort skåp mitt i klassrummet. Där inne finns en magisk varelse kallad Boggart. En efter en får eleverna ställa sig framför skåpet och släppa ut varelsen. Den uppenbarar sig som det som just den eleven fruktar allra mest, elevens största rädsla. Sedan ska de svinga med trollstaven och uttala trollformeln ”Riddikulus”, så förvandlas den läskiga varelsen till något komiskt, något att skratta åt istället.

Jag föreställer mig att herr Kronofogde kliver ut ur skåpet med bister uppsyn och räcker fram ett delgivningskvitto.

 

 

”Riddikulus”

Herr Kronofogde förvandlas till min femåriga dotter, utklädd i en alldeles för stor svart kostym. Hon är bra på mycket, men att uttala ”r” har hon fortfarande inte fått in snitsen på. Hon försöker se barsk ut och säger med högtidlig stämma: ”Hej, jag kommej fjån Kjonofogden. Vi behövej din undejskjift på det häj viktiga pappjet”. Haha. Det vore ju en syn! Tveksamt dock om det fungerar i verkligheten… Tror ändå att jag ska ha dotterns trollspö nära till hands för säkerhets skull.

Jag ska skynda mig att skriva under och skicka in, så kanske det dröjer lite till innan de dyker upp. Egentligen känns det helt ok. Jag vet att min rädsla är överdriven och förhoppningsvis obefogad. Vi får se hur det känns när jag har varit i kontakt med dem. Det värsta är ovissheten om vad som kommer att hända nu. Jag har ju aldrig varit i den här situationen tidigare. Vi har undvikit Kronofogden till varje pris. Det hade antagligen varit bättre om jag hade släppt allt ifrån början. Mycket hellre än att dra med mig min man i låneträsket. Om jag hade fått en anmärkning direkt hade jag troligtvis inte hamnat i hela den här lånekarusellen och jag hade kanske inte hamnat i det här desperata ekorrhjulet av att vinna tillbaka pengar för att kunna lösa lånen.

Jag brukar gå in på Lånforum och läsa om andra som har hamnat i skuldfällan av olika anledningar. Där finns många i liknande situation med Kronofogden efter sig och som ger varandra stöd och råd. De flesta verkar tycka att det var en lättnad att släppa allt när de insåg att det inte fanns någon annan utväg, att lämna den onda cirkeln och sluta ta nya krediter för att betala av gamla. Det har vi också gjort nu. Släppt allt. Vi ligger så mycket back varje månad på grund av alla lån, att vi inte har något annat alternativ.

Det här första brevet från Kronofogden var adresserat till mig, men det är bara en tidsfråga innan min man också hamnar där. Det är det värsta med hela den här situationen. Att min man har så stora skulder på grund av mitt spelmissbruk. Jag har lurat in honom i skuldfällan och spelat bort allt på nätcasino. Det känns så meningslöst nu. Hur kunde jag låta det gå så långt? Jag har varit livrädd för att det här skulle hända. Att vi skulle nå en punkt där vi inte längre kan hålla oss över vattenytan och att skeppet skulle sjunka. Innerst inne visste jag att vi skulle hamna här om jag inte slutade spela. Men jag spelade ändå, fast jag inte ville, fast jag vettskrämd såg vart det ledde. Jag kunde inte sluta hur mycket jag än försökte. Jag skulle förstås aldrig ha styrt skeppet, men jag ville inte släppa rodret. Jag ljög och manipulerade min man för att behålla kontrollen och jag ljög för mig själv. Jag trodde in i det sista att jag kunde fixa det, men min spelberoende hjärna trodde att lösningen var att spela mer. Jag har styrt oss rakt in i en strömvirvel och när jag äntligen lämnade ifrån mig rodret, så var det för sent. Vi sjunker redan. Vår ekonomi har totalt havererat och jag tvingas leva med att ha dragit med mig min familj ner i djupet. Jag hoppas verkligen att vi får skuldsanering så småningom. För min mans skull. Han skulle ju inte ha haft en enda krona i skuld om det inte vore för mig… Nu har han tagit över ekonomin och försöker rädda det som räddas kan. Inga fler nödlösningar i form av krediter. Inga fler bortslösade pengar på casinospel. Nu måste vi simma upp till ytan och hoppa i livbåten. Vi har förlorat mycket och kommer att få leva snålt i många år till, men vi har överlevt den värsta stormen och även om relationen är bräcklig nu efter allt som hänt, så har vi fortfarande varandra. Det kan varken Kronofogden eller någon av våra långivare ta ifrån oss.