Bedrägliga nätter

astronomy-cloud-clouds-239107

Inatt rullade slotsen igen.

Lika lockande, hänförande och förrädiska som vanligt. Mina tankar var lika mörka som natthimlen utanför fönstret. Ett svagt hopp. En liten tanke spred sitt ljus i mitt medvetande, likt det svaga ljuset från mobiltelefonen. Mina vana ögon kunde ana konturer av faror i mörkret där jag låg, fientliga skuggor längs väggarna, monster under sängen. Men jag brydde mig lika lite om dem inatt, som alltid under slotsens hypnotiserande trans. Jag såg bara symbolerna framför mig, allt annat försvann i ögonvråns dunkel. Jag märkte inte när skuggorna kröp närmare. Det enda jag såg var hur symbolerna föll på plats. En efter en. Hjärtat hoppade till när bonusspelet dök upp på skärmen. Det där svaga hoppet lyste lite starkare nu. Sedan stannade tiden. Jag höll andan medan symbolerna expanderade över rad efter rad tills hela skärmen var täckt av förväntan och exaltering. Saldot började rusa och mitt hjärta rusade med det. Jag vann stort! Saldot visade 560.000 kr. Över en halv miljon! Jag var lyrisk. Mina ögon fastklistrade på mobilskärmen. Mitt sinne bländat av ett skimrande hopp. Det lyste starkt nu. Skuggorna kröp närmare. De verkade mer fientliga, mer aggressiva i sin framfart. Men jag lade fortfarande inte märke till dem. Inte ens när de omslutit mig och hängde tätt ovanför mig som ett hotfullt åskmoln redo att släppa ner ovädret över mig vilken sekund som helst. Slotsen snurrade igen. Jag kunde inte sluta spela. Jag skulle ”bara” spela upp 60.000 kr, så att det blev en jämn summa att plocka ut. Jag stannade inte där. Långt ifrån. När jag hade 400.000 kr kvar kunde jag inte tänka på något annat än att vinna tillbaka de 160.000 jag nyss förlorat. Att jag hade en riktigt stor summa kvar som skulle kunna lösa många problem, fanns inte på kartan. Jag var vilse. Det fanns ingen karta. Det fanns inget rationellt tänkande. Ingen logik. Inget vett. Jag höjde insatserna i takt med att åskmolnet blev mörkare ovanför mitt huvud. Jag stirrade på symbolerna. Jag var tvungen att nå bonusspelet igen. Jag var tvungen att få de där frispelen igen. Då skulle jag vinna tillbaka allt. Då skulle jag plocka ut vinsten. Om jag bara kunde komma upp i den där summan igen. Jag kunde inte sluta nu. Inte än. Mitt hjärta slog snabbare i takt med att bonussymbolerna föll på plats. En efter en. Men ödet ville inte gå mig till mötes längre. Lyckan hade vänt och kvar fanns bara otur. Ju mer jag spelade bort, ju mer desperat blev jag. Till slut insåg jag någonting som fick blodet att stelna inom mig. Saldot visade 0 kr. Jag hörde ett mullrande ljud och åskmolnet öppnade sig över mig. Ångesten sköljde över mig som ett ösregn. Nu såg jag skuggorna. Monstren. Hela rummet var fullt av fientligt mörker som ville inta mitt medvetande.

Plötsligt hörde jag hur sovrumdörren öppnades och jag vaknade med en rysning. Min dotter kom smygande fram till sängen och kröp upp bredvid mig. Det var en dröm. Men den olustiga känslan dröjde kvar inom mig. Jag kände mig inte lättad. Jag kände mig besviken över att jag hade spelat upp en sådan där befriande vinst. Igen. Det hade visserligen inte skett i verkligheten den här gången, men förlusten sved ändå. Det påminde mig alltför väl om hur det kändes på riktigt att spela upp allt hopp på några timmar. Jag mindes alltför väl hur bedrägliga nattens timmar kan vara. Jag känner mig inte längre spelsugen på dagarna som tur är. Jag är starkare nu. Men på natten kan slotsen fortfarande besöka mig i drömmarna. Inte så ofta, men ibland gör de det. Inte så konstigt kanske. Vad är sex månaders spelfrihet mot nästan tio års besatthet av spel?

Min man vaknade också. Tassandet av små fötter över golvet hade väckt honom. Han såg att jag var vaken och jag såg väl förskräckt eller bedrövad ut eller så skakade jag en aning, illa berörd som jag var, så han frågade hur det var med mig. Jag berättade att jag precis hade spelat igen. I drömmen. Att jag precis hade spelat upp en stor vinst som kunde ha gjort allt så mycket lättare för oss. Att jag hade återupplevt spänningen och hoppet. Återupplevt det fria fallet och den hårda smällen när mitt spelberoende huvud slår i backen med en duns som skakar om mina tankar och väcker den där obehagliga ångesten. ”Det var bara en dröm”, viskade han. ”Var glad att det bara var en dröm! Du är stark. Vi tar oss igenom det här. Försök att slappna av och somna om nu”. Jag kände dotterns hand treva i mörkret. Hon ville hålla i min hand, känna trygghet i mörkret. Jag kände mig inte som någon trygg hamn. Jag befann mig i vågorna, men jag vände mig mot henne och tog hennes hand. Hon tryckte den hårt och kröp nära intill mig. Inatt var det hon som var min trygghet. Inatt var det hon som stillade vågorna inom mig. Utan att veta om det, jagade hon bort min ångest, medan hon somnade om bredvid mig. Hennes djupa, lugna andetag, lugnade mina tankar. Min man somnade också om. Jag låg vaken en stund och lyssnade. Jag hade de två personer som jag älskar mest i världen, nära intill mig. Jag kände mig tacksam. Minnet av slotsen och det hänförande, rusande saldot bleknade bort i mina tankar. Besvikelsen och ångesten dröjde kvar. Kämpade för att ta över igen. Men jag kände mig lugn. Det var bara en dröm. Jag är stark. Jag är spelfri. 190 dagar har gått. Och min familj finns vid min sida. Det är allt som betyder något. Jag såg deras konturer i mörkret. Jag lyssnade. Djupa andetag vaggade mig till sömns…

Annonser

Fri att gråta

Jag har varit deppig de senaste dagarna. Trots att jag har varit spelfri i sex månader nu (i tisdags). Jag är förstås tacksam över hur långt jag har kommit och jag känner mig generellt gladare och mer närvarande. Men jag känner mig samtidigt skamsen och misslyckad. Skammen vill inte släppa taget om mig och den får mig att känna mig värdelös. Det var länge sedan jag bröt ihop och grät på ett möte hos Spelberoendes förening. I början gjorde jag det varje vecka. Jag kunde inte berätta ett ord om mig själv och mitt liv utan att bryta ihop. De senaste månaderna har jag inte gråtit. Jag har kunnat berätta om alltihop och känna tacksamhet över att jag sitter där spelfri, att jag äntligen har kommit längre än någonsin i spelfriheten och börjar tro på mig själv igen. Jag kände mig ganska stabil och stark till och med. Men så på det senaste mötet bröt jag ihop igen. Just den här veckan dessutom, när jag har firat sex månader som spelfri. Jag berättade min historia från en lite annan vinkel, pratade lite kort om den jag var innan jag fastnade i missbruk och det skulle jag visst inte ha gjort. Då kom jag plötsligt ihåg hur långt ifrån den personen jag är idag, hur misslyckad jag är om jag jämför. Vilken skugga jag är av den jag var. Jag mindes plötsligt att alla mina drömmar och ambitioner har gått upp i rök. Att jag aldrig avslutade min utbildning. Att jag föll på mållinjen. Att jag har gått upp i vikt och känner mig allmänt missnöjd med mig själv. Att vi är fattiga som kyrkråttor och skuldsatta för livet. Att det inte bara är att bryta med spelet och så är allt frid och fröjd. Nej, konsekvenserna kommer att förfölja mig i många år. Jag blev ledsen bara jag tänkte på det och tårarna började rinna där jag satt runt bordet och berättade om mitt miserabla liv. Men det gjorde inget. Där kan jag vara mig själv. Alla förstår. De vet hur det känns…

Jag kommer troligtvis att vara gladare imorgon eller i helgen eller nästa vecka. Jag måste bara få gråta lite först. Men gråten är inte bottenlös. Inte nu längre. Den kommer att ta slut. Förut gjorde den inte det. Ingenting kunde få mig att sluta gråta. Jag blev påmind om det av en konversation på twitter. Den bottenlösa gråten fick mig att strunta i allt. Då var jag bara ledsen och kunde inte tänka på något annat. Jag glömde att äta. De ringde från förskolan för att jag hade glömt att hämta dottern. Jag glömde att städa lägenheten, vattna blommorna, sköta mitt jobb. Det enda som kunde minska gråten var spel. Det var min drog. Det var min alkohol som jag kunde dränka sorgerna i. Tårarna rann ofta utmed kinderna när jag spelade med, men då kändes de inte lika tunga. Då grät jag lättare tårar. Hoppfulla tårar. Men de var lika ogenomträngliga för allt utanför mig själv. För alla utom mig själv och min sorg. Nu flyr jag inte längre in i spel. Jag behöver inte det. Gråten är inte så där bottenlös längre. Jag kan hålla tillbaka den. Jag är stark nog att hantera gråten nu. Modig nog. Jag har flytt tillräckligt. Jag har sprungit ifrån mina känslor länge nog. Nu får de ta plats, men inte ta över. Som en känslomässig berg- och dalbana. Både de glada och de ledsna. Det är viktigt. Jag vill inte avskärma mig från omvärlden. Jag vill inte stänga in mig i en spelbubbla där jag blir bedövad men där ångesten ändå växer, så att jag inte kliver ut i frihet utan till ännu mer ångest. Dit vill jag aldrig tillbaka. Jag har lämnat spelträsket bakom mig och är fri nu. Fri att gråta och skratta. Fri att känna ångest och glädje. Det gör ont ibland, men det är värt det. Vissa dagar känns tunga, men då får jag trösta mig med att det kommer ljusare dagar. Jag tröstar mig med sången ”Tell Your Heart To Beat Again” av Danny Gokey och säger åt mitt hjärta att börja slå igen…

You’re shattered
Like you’ve never been before
The life you knew
In a thousand pieces on the floor
And words fall short in times like these
When this world drives you to your knees
You think you’re never gonna get back
To the you that used to be

Tell your heart to beat again 
Close your eyes and breathe it in
Let the shadows fall away
Step into the light of grace
Yesterday’s a closing door
You don’t live there anymore
Say goodbye to where you’ve been
And tell your heart to beat again

Beginning
Just let that word wash over you
It’s alright now
Love’s healing hands have pulled you through
So get back up take step one
Leave the darkness feel the sun
Cause your story’s far from over
And your journey’s just begun

Let every heartbreak
And every scar
Be a picture that reminds you
Who has carried you this far
´Cause love sees farther than you ever could
In this moment heaven’s working
Everything for your good

Tell your heart to beat again

Höstlöv

Jag håller andan och vadar mig igenom träskmarken.

Jag tänker att ”en vacker dag” kan jag andas ut och börja leva på riktigt,

när konsekvenserna av mitt spelande inte är så överväldigande tunga.

Jag hoppas att höstlövens färger

kan få mig att se att allt inte är nattsvart,

att min dotters skratt kan få mig att glädjas åt nuet,

att min mans omfamning kan få mig att känna värme och kärlek

trots min inre kyla som inte vill försvinna,

trots att livet inte blivit som jag har tänkt,

trots att jag ångrar allt elände jag orsakat,

så att modet vissnar inom mig och faller

som ett ledset höstlöv.

Jag vill vara hoppfull trots allt det hopplösa

Jag vill vara stark trots allt det svaga

Jag vill vara glad trots allt det ledsna

inom mig,

runt omkring mig.

Jag har hela famnen full av ledsna höstlöv.

Drömmar som vissnat.

Ett helt liv

som förlorat sin mening,

som slutat växa och frodas

Jag vill kasta mina bekymmer i höstvinden.

Se mina sorger flyga som färgglada fåglar till varmare länder.

En vacker höstdag

vill jag börja leva igen på riktigt

Jag tror att det är idag

Idag lyser solen och höstlöven glänser

jakob-owens-172511-unsplash.jpg

Berättarglädje

Igår hittade min dotter på en dikt om hur det kan kännas ibland när man är ledsen. Jag tycker att hon beskriver känslan väldigt bra och insiktsfullt!

Ledsen på insidan

Ibland är jag glad på utsidan

och ledsen på insidan

Det känns som att det är blött inuti mig

Det känns lite kallt

Det känns jobbigt

 

Jag är både glad OCH ledsen

Det känns lite mittemellan jobbigt

Det är jobbigt med det ledsna,

inte med det glada

 

Man kan säga: ”Hjälp, jag är mittemellan ledsen!”

Då blir man pyttelite gladare

efter en stund

 

Min dotter älskar att hitta på berättelser och dikter! Hon har precis börjat förskoleklass och har inte lärt sig att skriva ännu, så hon dikterar och jag skriver ner det hon säger. Men orden bokstavligt flödar ur henne! Det är så kul att se hennes berättarglädje och det påminner mig så mycket om mig själv i den åldern.

Jag vet inte vilket jag älskar mest, att läsa eller att skriva. Det väger ungefär lika tungt. När jag lärde mig att läsa öppnades en helt ny värld för mig. Jag fick kliva in i den magiska värld som min mamma introducerade mig för mig när hon läste högt för mig som barn. Långt innan jag kunde läsa själv lärde jag mig texterna utantill och ”läste” böckerna för henne eller hittade på mina egna berättelser. När jag lärde mig att skriva och kunde skriva ner mina berättelser öppnades ännu en dimension. Nu kunde jag inte bara befinna mig i den litterära världen som skapats av andra, jag kunde skapa en del av den själv som jag ville. Sedan dess har litteraturen trollbundit mig, både att uppslukas av en bra bok, beröras av en vacker dikt eller att själv skapa någonting värt att läsa med mina egna ord.

blur-book-browse-256546.jpg

När min dotter föddes var det viktigt för mig att introducera henne till den världen, som jag själv älskat i alla år. Jag hade visserligen inte längre sinnesro nog att leva mig in i en bok själv, som tidigare. Jag hade ingen inspiration kvar till att skriva. Fyra års spelberoende hade satt sina spår i mitt inre och orden hade tagit slut. Åtminstone mina egna. Men alla andras fanns ju kvar. Min kärlek till litteraturen fanns kvar och jag gjorde mitt bästa för att förmedla det till min dotter någonstans mellan alla maniska spelsessioner och översvämmade ångestvågor. Jag har läst för henne i stort sett varje dag sedan hon föddes. Många gånger satt jag visserligen fastklistrad vid datorn eller mobilen för att bara ”spela färdigt” först och kunde inte förmå mig själv att sluta spela förrän allt var bortspelat, bankkontot tömt på varenda krona, varenda vinstkrona uppspelad. Då först loggade jag ut med en ångest utan dess like. Men oavsett hur dåligt jag mådde, så hittade jag alltid någon stund då vi kunde läsa tillsammans. Det fick mig att må bättre och min dotter älskade det, till min stora glädje. Från början ”läste” vi pekböcker och då hittade jag på berättelser allteftersom bilderna bläddrades fram. Så mycket inspiration hade jag i alla fall kvar. Pekboken fick en ny handling varje gång.

book-cloth-cute-33196.jpg

Från att hon lärde sig att gå har hon älskat att strosa runt på biblioteket och komma hem med en växande hög med böcker att läsa. Jag hade så dåligt samvete över att spelet upptog så mycket av mina tankar, så jag ville inte beröva henne lyckan i att leva sig in i en bok eller beröras av en dikt. Inte när det har betytt så mycket för mig. Jag tror att när jag spelade som värst, behövde vi verkligen de där lässtunderna mer än jag anade. Då var det bara hon och jag på äventyr i främmande världar. Just då existerade inte spelet. Just då hade jag lagt ifrån mig den fördömda mobiltelefonen och ägnade mig åt henne. Bokens fantasivärld fick mig paradoxalt nog att stanna kvar en stund i den verkliga världen utanför spelbubblan.

När min dotter lärde sig att prata, så varvade vi läsandet med ”tillsammans-sagor”. Då skapade vi berättelsen själva. Gemensamt. Från början med enstaka ord och sedan med någon eller några meningar var. Det gör vi fortfarande. Ofta när vi ligger ihopkrupna i hennes säng en stund innan hon somnar. Då pratar vi om allt och inget, läser en bok eller berättar tillsammans-sagor. Eller så hittar hon på något själv. Berättelser eller dikter. Just nu är det mest dikter som gäller. Då hittar hon på några rader, som jag skriver ner. Sedan läser jag upp det för henne och så hittar hon på lite till. Så växer en dikt fram. När den är klar läser jag upp den från början igen och ser hur hon strålar av stolthet över sitt verk. Jag vet inte vem av oss som strålar mest. Jag skulle i alla fall inte kunna vara stoltare över min stora lilla tjej. Vi ligger där på kvällarna och strålar båda två, myser tillsammans i ljuset från sänglampan. Här om kvällen hittade hon på följande korta ”morgon och kvällsdikt”, som hon kallade den.

Dikten strålar i alla läger

Alla blir lyckliga och somnar sött

Alla vaknar och springer runt

Jag hoppas att hennes berättarglädje håller i sig. Just nu gör den henne lycklig i alla fall. Och mig med.

Spegelbild

eye-girl-mirror-948354.jpg

”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i landet är!”.

Ja, inte är det jag i alla fall. Jag är varken störst, bäst eller vackrast. Inte idag. Inte igår heller. Det var länge sedan jag kände mig riktigt nöjd med mig själv.

När vi flyttade till den här lägenheten i vintras och jag såg hur min dotter dansade loss framför helkroppsspegeln i badrummet, insåg jag plötsligt att vi knappt hade några speglar i förra lägenheten. Bara en enda på badrumsskåpet, som dessutom satt lite för högt upp så jag kunde inte ens se hela mitt ansikte i den utan att stå lite på tå. Men det gjorde mig inte så mycket. Vi flyttade dit när min dotter var ett halvår gammal och jag hade nyligen börjat spela igen efter ett uppehåll på några månader. Jag kände mig så oerhört värdelös. Jag var den absolut sämsta mamman. Den sämsta tänkbara frun. En usel och misslyckad människa som inte kunde hålla sig borta från det fördömda spelandet, trots att det redan hade hunnit förstöra så mycket för oss. Speglarna vi hade med oss i flyttlasset hamnade i förrådet. Inte ens min favorit, som är en stor fin väggspegel med en världskarta på, satte vi upp. Jag har faktiskt inte tänkt på det tidigare, men jag kunde ju inte se mig själv i ansiktet utan att fullkomligt drunkna i skam och ångest, så varför sätta upp några speglar? Vi bodde där i 4,5 år och mitt spelande bara eskalerade. Likaså min ångest och mitt självförakt…

När vi flyttade hit gick min favoritspegel sönder i flytten. Vår största spegel, den med världskartan. Jag blev ledsen eftersom jag hade haft den sedan jag var liten, men kände samtidigt att det kunde kvitta. Jag hade inte lyckats få stopp på mitt spelande, trots så många försök att sluta, och nu hade jag dessutom spelat bort vår bostadsrätt och tvingat oss att flytta till första bästa hyresrätt. Ju mindre jag behövde se mig själv i spegeln och känna mig så där smärtsamt besviken på mig själv, se hur lite jag brydde mig om mig själv, se vilken simpel skugga jag hade blivit av mitt forna jag, desto bättre. Kort efter att vi flyttat in i nya lägenheten var vi på Erikshjälpen för att skaffa lite billiga möbler. Vi flyttade ju från en liten tvåa till en fyra och det blev väldigt tomt i de nya rummen till en början. Det första jag ser när jag kliver in i butiken och går fram till möbelavdelningen är min favoritspegel! En exakt likadan som jag med blandade känslor just hade kört till soptippen i spillror. Det lyste nästan ett magiskt sken omkring den där den stod lutad mot den bakre väggen i rummet. Jag gick fram till den, andaktigt, som om jag just hade sett en syn från ovan och kunde knappt tro mina ögon. Det var som att den talade till mig: ”Nu ska du sluta se ner på dig själv! Jag vet att din bild av dig själv är krossad, att ditt liv är i spillror, att du avskyr den du har blivit och inte står ut med att se dig själv i spegeln. Men ge dig själv en ny chans! Du är inte värdelös och usel! Du är inget hopplöst fall, redo att slängas på soptippen. Ge inte upp!”. Jag köpte spegeln förstås och den betyder ännu mer för mig än min gamla. Den här säger något viktigt om mig, även om jag inte alltid kan ta till mig det. Även om jag fortfarande ofta känner mig missnöjd med mig själv när jag tittar i den, även om jag fortfarande kämpar med min dåliga självkänsla, så tänker jag på min gamla krossade spegel och påminner mig själv om att jag har fått en ny chans, att mitt liv inte är förstört, att jag inte är värdelös och hemsk.

Jag försöker komma ihåg när jag senast kände mig nöjd med mig själv på riktigt, senaste gången jag kände mig verkligt tillfreds och lycklig. Det var nog när min dotter föddes. Då var jag den lyckligaste kvinnan i världen. Då var det fördömda spelandet, som envist hade förföljt mig i stort sett ända fram till förlossningen, plötsligt ett minne blott. Mitt hjärta exploderade av moderskärlek och tryckvågorna jagade bort minsta uns av spelsug. För evigt, trodde jag. Eller när jag gifte mig med min man. Då var jag den vackraste kvinnan i världen. Jag hade visserligen börjat spela lite för mycket redan då bakom min mans rygg. Jag hade spelat upp räkningspengarna den månaden och fick låna en större summa av min moster för att kunna betala för festlokalen och maten. Men jag insåg inte att jag hade några spelproblem. Jag hade läget under kontroll. Jag skulle börja ett nytt spelfritt liv med min man och jag var lycklig. För evigt, trodde jag.

Självklart är jag stolt över att jag har slutat spela nu och kommit en bra bit på vägen. Jag är stolt över den helvändning jag har gjort och att jag har tagit tag i mitt liv. Jag är tacksam över att min man har stannat kvar hos mig och stöttar mig trots allt jag har utsatt oss för. Jag är glad att min resa inspirerar så många andra som kämpar för att ta sig ur ett spelberoende likt mitt. Men min självbild har krossats rejält på vägen och den är inte så lätt att laga. Inte ens en återuppstånden spegel kan återskapa självbilden så där mirakulöst som jag hade önskat. Det tar tid. Obestämd tid. Jag kan tänka tillbaka hur mycket som helst på de stunder då jag har varit lycklig. Jag skulle kunna sätta mig tillrätta med de minnena och aldrig resa mig igen. Jag skulle kunna sitta som Harry Potter framför den där spegeln som visar ens högsta önskan. Han ser tillbaka på när han hans föräldrar levde och de var tillsammans. Jag har många goda minnen att se tillbaka på, innan hela det här spelhelvetet började. Det är mycket lättare än att se den hårda verkligheten. Eller så kan jag se framåt. Då ser jag mig själv och min familj stå på andra sidan av vårt enorma skuldberg, skuldfria och obekymrade.

Min man och jag gick tillsammans till Spelberoendes förening för ett tag sedan och en av deltagarna på mötet sade något som stannade kvar hos mig. Hon hade uppmärksammat att både min man och jag föreställde oss själva på andra sidan hela den här utmanande och tuffa situationen vi går igenom just nu, vi pratade om att det var tungt just nu men att det förhoppningsvis blir bättre framöver. Hon påminde oss om att inte glömma att leva i nuet. Allt är inte nattsvart. Vi har varandra och vi har en dotter som behöver oss här och nu, inte någonstans längre fram när saker och ting ser ljusare ut. Det är bara i sagor som speglar visar det förflutna eller framtiden. I verkligheten visar spegeln nuet, oavsett hur det ser ut, oavsett om vi gillar det vi ser eller inte. Det är nu vi lever och det gäller att göra det bästa av livet just nu. Det är vad jag behöver göra, även de dagar då min självkänsla är på botten, då jag är så missnöjd med mig själv att jag helst inte vill se mig själv i ögonen. Jag har förlorat tillräckligt med tid i spelbubblan – den ultimata verklighetsflykten. Jag vill inte förlora en sekund till. Jag vill vara närvarande och försöka tänka positivt, även när livet känns tungt och det är trötta, modlösa ögon som möter mig i spegeln.

tiago-bandeira-654484-unsplash (1).jpg

Prestationsångest

Jag hade ett samtal med min chef här om dagen. De är som bekant inte särskilt imponerade av min prestation och nu har jag fått året ut på mig att ändra på det. Vad som händer annars sade han inget om och jag vill helst inte tänka på det heller. Jag har tillräcklig prestationsångest ändå så det räcker. Jag sade att jag mår lite bättre och att förutsättningarna ändå ser ljusare ut nu för att lyckas vända på det här. ”Det har du sagt förut”, påpekade han bekymrat. Och det har jag, flera gånger. I januari senast när vi nyligen hade sålt vår bostadsrätt och flyttat hit. När jag precis hade gått igenom mitt livs värsta år då mitt spelande hade eskalerat som aldrig förr i ett sista desperat försök att ”rädda” situationen. I januari när vi hade fått en stor lägenhetsvinst och betalat av en stor del av våra skulder. När jag trodde att allting skulle vända, att allt skulle bli bättre och att det snart också skulle synas i min arbetsprestation. Men så blev det inte. Jag spelade tillbaka alla skulder och styrde min familj raka vägen till Kronofogden. Ångesten var total och min arbetsprestation har varit därefter. Jag förstår att han tvivlar när jag säger att jag kommer att prestera bättre från och med nu. Jag tvivlar på det själv. Jag vet inte om jag kommer att orka med allt. Men jag har i alla fall funderat ut en plan att följa. Jag ska försöka kämpa på och klara av mitt jobb lite bättre. Vid årsskiftet är det upp till bevis.

Det har gått ungefär en månad nu sedan jag låg nedbäddad i sängen efter semestern, sjukskriven och panikslagen inför den till synes oöverstigliga uppgiften att ta nya tag inför hösten. Men jag gjorde upp en plan och den har jag följt till punkt och pricka! Nej då, jag bara skojar. Det har väl gått så där hittills. Jag har följt den till viss del… Jag har rest mig upp och fortsatt framåt, slutat tycka synd om mig själv (alltför ofta) och försöker tänka positivt (för det mesta). Så långt har jag kommit i alla fall. Jag har tagit mig an mitt jobb igen och avslutade det första projektet igår. I tid och med godtagbart resultat. Jag är ingen högpresterare som jag har varit tidigare. Jag ligger inte på topp. Men jag gör så gott jag kan och det får räcka. Min chef påminde mig om mina glansdagar då jag började arbeta på det här företaget och sade att han tror på mig: ”Vi vet att du kan prestera så mycket bättre, att du kan glänsa på det här jobbet!”. Han hoppades att jag snart skulle må bättre och hitta tillbaka till mitt forna jag. Telefonen kändes plötsligt tyngre i handen på mig. Som en giftig gas, sipprade prestationsångesten ut ur telefonen och lade sig som en kvävande dimma i rummet, svepte in i mina tankar och färgade dem med sitt gråa dis. I den tjocka dimman hörde jag mig själv säga något om att jag redan mår mycket bättre och att jag är på god väg nu. Sedan avslutade vi samtalet och jag slängde ifrån mig telefonen som om den just hade förvandlats till en giftig orm. Hitta tillbaka till sig själv. Till sina forna glansdagar. Till den man var innan hela den här sorgliga episoden kantad av spelmissbruk, lögner, skulder och självförakt. Det är ju det som är så svårt och som lätt skapar den där paralyserande, kvävande, nedtryckande känslan hos mig.

Prestationsångesten.

Om jag tänker efter, så har jag inte bara prestationsångest inför mitt jobb, utan inför allt möjligt. Som om man inte har nog med ångest redan. Jag sätter upp mål för mig själv och sedan när jag inte når dem, så får jag den berömda prestationsångesten. När jag inte hinner med att göra allt det där jag vill göra. När jag inte orkar. När jag inte klarar av att vara den fru eller mamma som jag skulle vilja vara. När jag inte hinner blogga eller twittra eller svara på alla fina mail och kommentarer jag får från er läsare så ofta som jag önskar. När jag glömmer bort det senast inbokade psykologbesöket och dessutom samma vecka missar mötet hos budget- och skuldrådgivaren. Jag som brukar ha stenkoll på allt. När jag inte orkar gå igenom hela härvan av skulder och sätta mig med ansökan om skuldsanering. När jag inte äter så där bra och regelbundet och nyttigt som jag borde. När jag inte tar de där lunchpromenaderna som jag lovade mig själv att jag skulle göra. När jag inte skriver på den där boken som jag vill ge ut så småningom. När jag inte söker alla jobb jag borde söka eller ens orkar fila på mitt CV. När jag inte lägger mig för att sova så där tidigt som jag borde göra. Då kommer den smygande som en tjuv om natten. Prestationsångesten. Jag inser så fort jag skriver ner det så här, hur absurt det låter. Så meningslöst och dumt det är. Vem är det som ställer alla de här kraven på mig? Jag själv. Så typiskt mig. Jag har alltid ställt höga krav på mig själv. Det är ju MINA EGNA förväntningar jag inte lever upp till. Visst, min chef förväntar sig att jag ska göra mina arbetsuppgifter, så där finns vissa förväntningar jag måste leva upp till. Men allt det andra? Nu efter alla dessa år av spelmissbruk, så är det väl ändå dags att jag sänker ribban för mig själv. Livet är inget maraton, som jag skrev om i ett annat inlägg. Jag tävlar inte mot någon. Det är ingen annan som förväntar sig att jag måste lyckas med allt på en gång. Jag inser att jag måste skriva dit en punkt till i min plan:

Jag har ingen anledning att känna prestationsångest över något jag vill göra eller åstadkomma. Jag ska ta en dag i taget och låta allting ta den tid det tar. Jag ska göra så gott jag kan och det räcker!

Om jag bara lyckas leva efter den här sista punkten och fokuserar på att göra så gott jag kan, istället för att fokusera på allt jag INTE klarar av just nu, så tror jag att jag kommer att lyckas betydligt bättre med min plan. Så, nu börjar jag om. Igen. Men inte från dag 1, utan från dag 163. Så länge har jag varit spelfri nu och det är min största prestation hittills! Jag ska försöka påminna mig om det nästa gång prestationsångesten slår till. Om jag har klarat att ta mig ur ett långt och förödande spelmissbruk, så klarar jag allt! Förr eller senare…

Om de bara visste…

Varför tror jag alltid att alla ska förlora respekten för mig om jag berättar om mitt spelmissbruk? Varför envisas jag med att gå runt och tro att alla ska se ner på mig eller i alla fall se på mig helt annorlunda om jag berättade som det var? Att de skulle se mig i något slags negativt sken. Att spelmissbruket skulle förvränga deras fina bild av mig. I helgen umgicks vi med vänner som inte känner till mitt spelberoende och ja, jag tänkte precis så där igen. Mitt bland alla trevliga samtal och skratt tänkte jag ”om de bara visste…”. Om de bara visste vem jag är egentligen. Vad jag har gjort. Vem jag har blivit. Då skulle de chockade sätta skrattet i halsen och tappa hakan eller, som jag gärna intalar mig själv, tappa respekten. Jag försöker skaka av mig de tankarna, men jag lyckas inte. Jag känner mig så dum. Jag skäms över mig själv och hur jag har betett mig. Det är så olikt deras bild av mig. Jag vill helst inte kännas vid den här bilden överhuvudtaget, bilden av spelmissbrukaren som spelat ner sin familj i fördärvet. Jag önskar att deras bild var den enda. Den sanna.

Varför tror jag att de skulle förlora respekten för mig, när jag själv aldrig någonsin skulle förlora respekten för dem för en sådan sak? Om någon av dem hade ställt ner kaffekoppen och med ett nervöst harklande hade meddelat att hen ville berätta något för oss. Om någon av dem efter lite tvekan hade berättat att hen kämpat med ett spelmissbruk de senaste tio åren och skuldsatt sig själv och sin familj för livet. Om någon av dem hade berättat att hen äntligen hade tagit sig ur missbruket och varit fri nu i fem månader med ett nytt spirande hopp för framtiden. Jag hade inte förlorat respekten för den vännen. Tvärtom! Jag hade tyckt att hen var stark! Modig! Jag hade till och med om möjligt fått MER respekt för vännen, som vågade berätta. Jag hade erbjudit mitt stöd och funnits där för min vän. Jag hade troligtvis gråtit med vännen och önskat att hen aldrig hade behövt gå igenom något så svårt. Sedan hade jag glatt mig med vännen över antalet spelfria dagar och agerat hejaklack inför kommande dagar.

Mina vänner är förstås inte sämre än jag. De skulle inte döma mig eller se ner på mig. Jag vet det. Och om någon av dem gjorde det, så vore hen inte mycket till vän. Men det är inte de som är problemet. Det är jag. Domaren inom mig tror att alla andra kommer att döma mig, precis som jag dömer mig själv, att alla andra kommer att se ner på mig precis som jag ser ner på mig själv.

blur-close-up-court-531970.jpg

Om jag tänker efter så tror jag inte att någon av bilderna är sanna. Varken deras eller min. Jag har en erfarenhet, ett bagage, ett beroende som inte finns med i deras bild. Det gör den ofullständig. Jag kanske i viss mån är allt det där de tror att jag är, men det är inte hela sanningen. Det saknas något viktigt i deras bild av mig. Det saknas ett djup bakom fasaden jag visar upp. Min bild av mig själv stämmer inte heller. I alla fall inte den som Domaren gärna visar upp. Jag är ingen misslyckad spelmissbrukare. Spelberoendet gjorde mig till någon jag inte vill kännas vid, någon jag skäms över. Men den bilden stämmer ju inte längre. Jag har sökt hjälp nu. Jag har slutat spela, slutat ljuga, slutat låna, slutat upp med allt det där jag skämdes över och kommit en bra bit på väg nu! Det är jag stolt över.

Det är den sanna bilden av mig. Den jag skulle vilja våga visa upp för andra. Domaren i mig fnyser åt den med ett hånfullt flin och jag hör tankarna spelas upp i bakgrunden ”om de bara visste…”. Jag tar över spakarna och tänker att det kanske inte vore så farligt om de visste… Jag behöver bara förmedla rätt bild av mig själv. Det kanske inte vore så hemskt om de visste vilken kämpe jag är, hur stark jag är som har tagit mig ur ett långt missbruk. Min inre domare har fortfarande lite för mycket makt över mig när det kommer till kritan, men tills jag vågar berätta så räknar jag spelfria dagar och växer lite på insidan för varje dag som går.