Fotopromenader

Vad gör ni den här helgen? Jag ska promenera i naturen som vanligt. Och fotografera. 😊🌿

Har nog aldrig promenerat så mycket som det här senaste året. I flera år har jag tänkt att jag behöver komma igång och röra på mig mer. Jag jobbar ju hemifrån sedan länge och sitter vid datorn hela dagarna. Det i kombination med dåligt mående, dålig sömn, ångest, dåliga matvanor, trötthet och spelmissbruk har ju inte varit speciellt snällt mot kropp, själ och hälsa direkt. Och vikten har sakta men säkert ökat i takt med att jag mått sämre och grävt mig djupare ner i spel- och skuldträsket.

Men sedan hände något som förändrade allt. Jag blev spelfri! På riktigt. Lyckades stänga dörren till spel bakom mig och inte lämna några kryphål. Nu var det visserligen bara början och den stora förändringen var först inre. Två spelfria år ungefär tog det innan jag började tänka snällare tankar om mig själv och inte döma mig så hårt för det som hänt. Förra våren hade jag hittat tillbaka till mig själv och några av mina intressen sedan tidigare, som fotografering. Det hade jag inte orkat ägna mig åt på flera år. Bestämde mig för att ta med mig kameran ut i naturen. Då blev promenaderna ganska snart något jag älskade och såg fram emot. Jag gick plötsligt ut en sväng på lunchrasten istället för att gå några få steg från skrivbordet till soffan eller köksbordet. Inte för att jag var tvungen, eller för att vara duktig, för att motionera eller gå ner i vikt. Nej, jag gick ut för att fotografera. Det var inga powerwalks. Det blev ganska långsamma promenader då jag kunde tänka, reflektera, vara närvarande och lägga märke till den vackra naturen. Så läkande det har varit. Nu har promenaderna blivit en daglig vana som jag inte hade velat vara utan. Ibland flera gånger om dagen, morgon, lunch eller kväll.

Gick jag ner i vikt då av allt promenerande under 2020? Nej, det gjorde jag inte. Tvärtom, gick jag upp några kilo till för att jag ätit så dåligt och oregelbundet. Men min bild av mig själv förändrades helt. Jag fick mer energi, jag blev piggare, jag började hitta tillbaka till andra intressen också som språk och musik. Jag började känna igen mig själv igen och tycka bättre om den version av mig jag såg i spegeln nu. Jag trodde faktiskt att jag gått ner i vikt för jag kände mig finare än på länge, vågade till och med lägga upp en selfie ibland tillsammans med mina naturbilder (på privata sociala medier) och kände mig allmänt nöjdare med mig själv än på flera år. Så det jag såg på vågen matchade inte längre min bild av mig själv. Kan inte beskriva hur stort det är för mig. Min självkänsla är inte grundad längre i vem jag var i mitt spelmissbruk eller hur mycket jag väger. Den är (för första gången någonsin tror jag), grundad på den jag är på insidan.

Självklart skulle jag behöva gå ner i vikt för hälsans skull, för att jag vill hålla mig frisk länge och orka hänga med i dotterns tempo när vi är ute i naturen och det har jag börjat ta tag i nu i år. 😊 Har redan gått ner några kilon och äter bättre, men inte för att jag hatar mig själv utan för att jag är värd att må bra på alla sätt. Jag sa till mamma häromdagen att jag aldrig haft så bra förutsättningar för att gå ner i vikt och bli mer hälsosam och att jag tänker köra den självsnälla metoden den går gången. Vad är det för metod undrade hon. Ja, det vet jag inte riktigt än. Men jag hittar på allt eftersom. Det viktigaste är i alla fall att ta en dag i taget, äta mer av sånt som jag mår bra av och mindre av sånt som jag gått upp i vikt av, planera maten bättre och inte döma mig själv om jag spårar ur och äter mer än jag tänkt (vilket händer framför allt på helgerna) utan sakta men säkert bygga sundare matvanor precis som jag byggt upp vanan att promenera.

Idag sitter maken och pluggar för att förbereda sig inför en eventuell anställning inom området han skolade om sig till för några år sedan. Han mår så otrolig mycket bättre än förra sommaren. Efter en lång arbetslöshet fick han en praktikplats där han trivdes jättebra och fick tillbaka mycket av självkänslan och nu har han kanske ett jobb på gång. Vi får se hur det går. På något sätt löser det sig. Själv ska jag ge mig ut på fotopromenad med dottern. Vi tar nog med oss lite nyttiga men supergoda bananpannkakor och lite mindre nyttig men desto godare varm choklad i termosen. Solen skiner och det är lördag. Inga speltankar i sikte. Ingen ångest. Skuldberget känns inte lika oövervinnerligt nu när vi har ett slutdatum. Makens arbetslöshet känns inte lika hopplös nu när han mår bättre. Jag finns här för min familj och inget av det här hade varit möjligt om jag inte lyckats sätta stopp för spelandet. Ingen vinst i världen hade tagit mig hit. Spelet, såväl vinster som förluster höll på att förstöra mitt liv. Men jag vann! Inte pengar, men frihet. Hellre ett liv på existensminimum i ett antal år men med livsglädje och inre frid (även om det förstås kan vara väldigt kämpigt vissa dagar), än ett liv i spelhelvetet som bara gav mig ångest, skam och skuldkänslor och nästan fick mig att tappa livslusten helt.

Här är några bilder från en av mina fotopromenader den här veckan. 🌞

Ta hand om er och gå ut i naturen! Varför inte med kameran till hands? Kanske upptäcker du att livet inte är så eländigt som det kan se ut ibland vid första anblick. Det finns alltid något att glädjas åt. ❤️🙏

Allt jag hade missat…

Nu var det länge sen jag skrev här, men jag mår bra! Jag närmar mig tre års spelfrihet om mindre än en månad och det är just vad det är – frihet. Känslan är obeskrivlig. Att kunna slappna av, andas ut, promenera i naturen och njuta av att våren är på väg utan att behöva oroa sig över senaste spelförlusten, jaga vinster eller panikartat söka ännu fler lån för att lösa lån som ändå bara spelas upp i en oändlig karusell. Tänk så många år jag var fast i allt det där… Men idag är jag fri, inte bara från spelet utan också från ångesten, skammen och självföraktet som gjorde det så enormt svårt att ta sig loss. All sörja inom mig som gång på gång fick mig att ge upp. Som fick mig att vilja fly från mig själv, tillbaka till spelet. Fly från alla konsekvenser. Slippa tänka på allt det där jobbiga för en stund. Men verkligheten hann alltid ikapp mig. Allt kändes så hopplöst… Men det var det inte! Det fanns hopp för mig, det fanns en väg framåt ut ur eländet och det finns det för dig med. ❤️

Tänk om jag hade gett upp för tre år sedan, när jag var där nere på botten och inte såg någon utväg. Eller om jag hade hade gett upp i början av spelfriheten när jag kände mig så värdelös och misslyckad, när skuldberget såg så skräckinjagande ut och skammen höll på att äta upp mig innifrån. Då hade jag ju missat allt  det härliga som mitt liv är fyllt av nu.

Jag hade missat så mycket kvalitetstid med familjen där jag kan vara närvarande, full av energi och livsglädje. Jag hade missat ögonblicket då vi grät glädjetårar både maken och jag över beskedet om att vi fått skuldsanering. Jag hade aldrig fått uppleva hur otroligt bra vi trivs här i lägenheten och vilka fina vänner vi har fått i staden som vi flyttade till i all hast när jag spelat bort vårt hem. Jag hade aldrig upptäckt vilken fantastisk natur det finns runt omkring där vi bor och hur roligt det är att gå på fotopromenader. Jag hade inte lärt känna alla fina människor som jag fått kontakt med genom Spelberoendes Förening. Jag hade inte presterat så mycket bättre på jobbet som jag gör idag och faktiskt trivts riktigt bra med det nu när jag mår bättre. Jag hade missat vilken befriande känsla det är att efter åratal av lögner, manipulation och förnekelse våga berätta sanningen för familj och vänner. Jag hade inte hittat tillbaka till mig själv. Jag och min man hade inte hittat tillbaka till varandra och återfunnit tilliten och närheten mellan oss. Jag hade inte tänkt så mycket snällare tankar om mig själv och börjat ta bättre hand om mig själv och min hälsa som jag gör idag. Jag hade inte vågat drömma om framtiden och jag hade definitivt inte hört mig själv spela mina favoritlåtar (klassiskt, med Yiruma i spetsen förstås) på piano och strålat av stolthet över hur mycket jag lärt mig sen jag skaffade digitalpianot och började öva i mellandagarna, spelat på det i stort sett varje dag sen dess. Det är så rofyllt och inspirerande! Jag hade missat känslan av att vakna till en ny dag och känna tacksamhet över att livet har vänt. Och jag hade inte kunnat säga till dig som är där nere på botten just nu och inte ser någon utväg, att det blir ljusare! Vägen blir lättare. Steg för steg. Du kan bli fri från missbruk, skam och självförakt. Du är värdefull och ditt liv har betydelse. Det spelar ingen roll hur djupt du har sjunkit eller hur långt du har gått i fel riktning. Du kan vända om. Ditt liv kan vända. Håll ut, sök hjälp och ge inte upp. Du är inte ensam! ❤️

Motgift

Här är en av mina dikter som jag skrev någon gång förra året. Den påminner mig om hur det kändes att tappa fotfästet när beroendet tog över, när mina tankar inte var mina egna längre, när allt jag gjorde var att lura mig själv, intala mig själv att lösningen var att gräva ner mig ännu djupare, paniken när sanningen gick upp för mig, självhatet och ångesten. Men jag påminns också om vilken styrka jag hade ändå trots allt. Det tog sin tid för mig att inse, men så var det. Den styrkan har du också. Ett spelberoende är starkt, men du är starkare. Tillsammans är vi starkare. 

Motgift

Som ett gift
spred du dig i mina tankar
tills du ägde dem alla
Du slingrade dig
som en orm runt min hals
tills du såg mig falla
 
Jag såg ingenting
Varför såg jag ingenting?
Jag ville skrika rakt ut
Kämpa emot och slå mig loss
Jag ville andas
men det var för sent
 
Jag föll
och du fångade mig
Lät mig dricka mer av ditt gift
Dina lögner lugnade mig
Trodde jag
 
Inom mig drunknade jag sakta
i ett hav av mörker
Vaggad till likgiltighet av vågornas brus
Varför hörde jag inte
att det var din röst som fick mig att sjunka?
Istället lyssnade jag och trodde att du hade svaret på allt
att du var mitt enda hopp
Jag ville inte erkänna för mig själv
att det var ditt gift jag ville ha
 
Vad hade jag för val?
Om jag såg dig för den du var
vem var då jag?
Jag som gett dig min frihet och låtit mig luras
 
Jag hatade mig själv för min svaghet
Kände mig värdelös och patetisk
Men då fanns du där
Du visste att jag behövde dig
Att ditt gift fick mig att slappna av
Glömma för en stund vem jag var
Vem du var
Du visste att jag förlorat mig själv
och inte hade styrkan
att befria mig från ditt grepp
 
Men du hade fel
 
Jag öppnade ögonen
och vågade se
sanningen om dig
om mig själv
Vågade tro att jag kunde bli fri
Vågade stanna kvar i ångesten
när du visade ditt rätta jag
När du skrek hur hemsk och värdelös jag var
Att jag inte skulle klara mig utan dig
Att jag sjunkit för djupt för att ta mig upp igen
 
Sanningen befriade mig
När jag slutade fly förlorade du makten över mig
Jag är fri
och din röst lockar mig inte längre

Jag hör dig fortfarande
Men giftet du trodde skulle förgöra mig
är min styrka nu
Jag överlevde
och min erfarenhet blev ett motgift
som kan rädda andra
Jag ser hur du förgiftar dem med samma gift
och drar dem ner i djupet
Jag vet hur lockande din röst är
men jag tänker överrösta den
Hjälpa dem att slå sig loss ur ditt grepp
Ge dem mod och hopp och tro
 
Giftet du trodde skulle förgöra mig
är min styrka nu
Det kan bli deras med
Så besegrar vi dig
Tillsammans
Vi är inte så ensamma, svaga och hjälplösa
som du vill få oss att tro
Tvärtom, kampen mot dig
gör oss starka
 
@rollercoaster, spelmissbruk.wordpress.com/2021/01/27/motgift
Photo by David Clode on Unsplash

Springa ikapp solnedgången

Igår sprang jag ikapp solnedgången.

Vi hade varit ganska trötta och stannat inne hela dagen, men jag ville verkligen hinna ut på en promenad innan solnedgången i alla fall. Det går ju så snabbt nu (saknar de sena ljusa sommarkvällarna). Helst en fotopromenad eftersom det är de roligaste och så kan jag helt enkelt inte få nog av solnedgångar. Men hur som helst, när jag väl rest mig från soffan och bestämt mig för att gå ut trodde jag att det var för sent. Genom fönstret såg himlen så bedrövligt grå ut. Inte en strimma ljus lyste igenom de tjocka molnen. Jag suckade och ångrade mig nästan, men jag gick ut ändå. Då såg jag den! Det var rejält molnigt och grått alldeles utanför oss, men längre bort på himlen kunde jag se att molnen hade spruckit upp och där var ju färgerna! Olika nyanser av gult, orange och blått på himlen med ett skimmer av ljussken som speglade sig i vattnet. Jag hade inte alls missat solnedgången! Det var då jag sprang. Haha! En bra bit fick jag springa för att hinna ikapp solen innan den tog med sig de sista ljusstrimmorna ner i horisonten. Det var nära att jag sprang ikapp en ensam svan också, men när jag kom fram hade den simmat rätt långt ut på sjön så den syntes knappt.

Det här året vill jag springa ikapp fler solnedgångar. Sånt som gör livet ljust och meningsfullt. När jag nådde fram till vattnet igår och stannade där för att kolla in himlen var jag helt slut och totalt andfådd (min kondition ska vi inte prata om, haha), men jag kände mig glad och inspirerad. Jag tog fram kameran och fotograferade. Tog det lugnt en stund och kände mig tacksam över att jag inte stannade inne när jag såg de där gråa molnen utanför fönstret.

Jag har jagat efter så mycket annat destruktivt tidigare och den känslan är så annorlunda. När jag spelade var det ett ständigt jagande efter vinsten som skulle rädda vår ekonomi. Den kom egentligen flera gånger både i form av spelvinster och andra möjligheter som när vi bakade in spelskulder i bolånet eller vinsten från lägenhetsförsäljningen. Allt det där kunde ha löst våra problem, men jag spelade ju bara upp pengarna igen. Jag kunde inte få stopp på mig själv. Jag sprang, men nådde liksom aldrig fram dit jag ville komma och gjorde jag det var det ingen känsla av glädje och frid. Det var alltid en överhängande ångest och rastlöshet. Ofta en känsla av rädsla, oro och skam. Jag jagade fel saker och sprang i fel riktning, då blir det aldrig rätt. Jag behövde stanna upp och vända om. Tänka om. Prioritera om. Fundera på vart jag var på väg egentligen. Insikten som följde var lite som de mörka molnen igår. Nästan så jag ångrade mig och ville stanna kvar i min bekväma förnekelse, där jag visserligen stod och stampade i samma sörja oavsett hur mycket jag sprang. Jag insåg att jag jagade luft. Att jag byggt mig ett luftslott där jag sprang runt i salarna som om jag skulle hitta något värdefullt där nånstans. Något som skulle kännas meningsfullt och ge mig sinnesro. Tänk om jag stannat kvar där inne! Då skulle jag ha missat solnedgången. Jag skulle ha missat att livet kunde bli så mycket bättre om jag bara klev ut ur bubblan och såg mig omkring. Ja, visst var det moln som tornade upp sig framför mig, stora mörka moln av besvikelse, skam, svikna löften och sårade känslor som gav mig enorm ångest. Ja, visst tornade det upp sig ett stort berg av skulder som kunde få vem som helst att ge upp och vända tillbaka. Men det fanns också en öppning i molntäcket en bit bort där solens strålar lyste igenom. Ett nytt hopp. Något att springa ikapp som faktiskt skulle kännas bra på riktigt. Som skulle ge livet en ny ljusare inriktning. Jag hade ingen som helst ork eller styrka kvar, så det loppet var ju kört. Trodde jag. Men det är inte farten som är det viktigaste. Det är inriktningen. Ett steg i taget åt rätt håll. En spelfri dag i taget.


Spelfriheten är den vackraste solnedgång jag sprungit ikapp och den har gett mitt liv färg igen. Varje dag påminns jag om det. Jag är framme. Jag behöver inte jaga spelvinster längre. Jag behöver inte jaga lån för att täppa till spelförluster längre. Jag behöver inte jaga en flyende självkänsla som aldrig är inom räckhåll. Jag behöver inte jaga efter fler lögner till fasaden jag byggt upp och gömt mig bakom. Jag behöver inte jaga en sinnesro som aldrig får fäste i kaoset av tankar, ångest och oro. Jag behöver inte jaga efter min kidnappade hjärna. Jag behöver inte jaga för att hitta tillbaka till mig själv. Jag är framme.

Det tog två spelfria år för mig att komma igång med mina fotopromenader, i april förra året. Två spelfria år innan jag upptäckte vilken fin plats vi flyttat till i all hast ett halvår innan jag slutade spela. Innan jag kunde fokusera mer på ljusglimtarna än på mörkret. Det tar sin tid. I början satt jag mest och grät över vilket elände jag ställt till, vilken eländig människa jag var, hur mycket jag sårat mina närmaste, vilket enormt skuldberg jag skaffat oss. Men när jag stannade upp och erkände för mig själv att jag byggt ett luftslott och slutade jaga lösningen på alla mina problem genom att spela tillbaka allt. När jag vågade vara ärlig mot mig själv och mina närmaste. När jag vågade be om hjälp. Då började jag resan som tagit mig så här långt. Igår sprang jag ikapp solnedgången och det var fantastiskt. Men ingenting går upp emot att springa ikapp livet som runnit ur händerna på en. Först med stapplande steg och sen med allt fastare steg för varje spelfri dag.

Med tiden blir man sig själv igen och stark nog att springa ikapp andra saker att fylla livet med. Drömmar. Sånt som ger glädje och mening. Jag springer ikapp Yiruma nu och lär mig min favoritlåt River Flows in You på piano. Jag lär mig långsamt (fast ändå så mycket snabbare än jag trodde!) och han är en liten prick långt ute på sjön som svanen snart utom synhåll, men jag njuter av varje sekund vid pianot ändå. Det är min solnedgång just nu som inspirerar mig och ger mig något positivt att sträva efter. Precis som mitt skrivande. Det färgar mitt liv i så många fantastiska färger som jag inte hade velat vara utan. Och idag har jag sprungit ikapp med det bästa jag har, min dotter. Så tacksam över all tid vi har tillsammans nu när vi är lediga från skola och jobb. Att jag var på god väg att spela bort alltihop, familjen och hela mitt liv, gör mig ännnu mer tacksam. Vad är väl ett luftslott av spelvinster som bara spelas upp och fördärvar livet, när man kan bygga en mysig koja att krypa in i med det finaste man har? ❤️

God fortsättning!

Idag har jag tagit en lång promenad med familjen, lekt med dottern, spelat piano, tittat på film och viktigast av allt, spärrat mig för ytterligare ett år på spelpaus.se!

För 993 dagar sedan kunde livet ha fortsatt i en annan riktning… Jag kunde ha fortsatt spela sönder mig på nätcasino. Jag kunde ha fortsatt jaga den där storvinsten som skulle rädda mig. Jag kunde ha vaknat upp imorse och känt hur ångesten tog stryptag på mig och gjorde mig illamående. Jag kunde ha känt mig idiotisk och hatat mig själv för att jag spelat bort ännu ett år av mitt liv. Jag kunde ha oroat mig över min senaste spelförlust och undrat hur jag skulle lösa situationen. Undrat vilka lån jag skulle ta i panik den här gången för att få ekonomin att gå ihop. Jag hade vetat alltför väl att det ändå inte skulle gå. Skadan var för stor. Skuldberget för högt. Decemberlönen skulle redan vara bortspelad. Det nya året kunde ha tornat upp sig som en hotfull skugga framför mig, redo att sluka mig när som helst. I min skam och uppgivenhet hade jag tänkt att det nog var lika bra. Att bli uppslukad av mörkret och försvinna för gott. Jag hade ju redan gjort det. På insidan. Jag hade gått vilse i spelbubblan och hittade inte tillbaka till mig själv. Jag skulle inte ha stått ut med den versionen av mig som fanns kvar. Jag hade känt mig värdelös, misslyckad och ensam.

Mitt liv skulle ha fortsatt i den riktningen om jag inte fått stopp på mitt spelande och vem vet om jag ens hade varit vid liv idag? Jag hade i alla fall inte haft det liv jag ville ha. Jag hade inte varit mig själv. Jag hade inte mått så här bra som jag gör idag. Spelfriheten är så otroligt viktig för mig och utan den hade jag snabbt förlorat fotfästet igen. Därför gör jag allt för att hålla mig spelfri. Gör det du med! Det är inte för sent! Du kan fortfarande förändra ditt liv och börja gå i rätt riktning precis som jag gjorde. Det fixar du! Önskar dig en god och hoppfull fortsättning på det här året, oavsett hur förra året såg ut. Du är inte ensam! ❤️🙏✨

Tänk om någon hade sagt…

Julhelgen är över. Min tredje spelfria jul. Var den lugn och fridfull? Ja, hos oss var den det i all enkelhet. Bortsett från lite dramatik när TVn krånglade lagom till Kalle Anka, så jag höll på att inte få igång programmet. Samtidigt krånglade förstås makens nyinskaffade stormlykta som han absolut skulle tända precis just då, så att jag som förgäves försökte få igång TVn blev smått panikslagen över att vi kanske inte skulle hinna se Kalle i år. Det gjorde förstås den snart 8-åriga dottern ännu mer panikslagen. Tio minuter över tre lyckades vi äntligen få allt att fungera och vi kunde andas ut i lugn och ro en stund framför TVn med Kalle Anka, fladdrande ljussken och julgodis.

Vilken skillnad det gör att vara spelfri. Särskilt så här efter några år när spelandet känns väldigt avlägset. När Kalle Anka på Tv är ens största bekymmer på julafton och inte spelsug, ångest, skuldkänslor, självförakt, spelförluster, ökande skuldberg, oro, desperation, lögner, besvikelse och skam. Mina jular innehöll allt det där i flera års tid. Jag minns hur värdelös jag kände mig. Ensam. Det spelade ingen roll att jag hade familjen omkring mig. Jag var ensam ändå eftersom jag inte släppte in dem. För dotterns skull försökte jag se så glad ut som möjligt. Försökte att inte bryta ihop inför familjen. Jag ville inte att de skulle veta hur eländigt det var, för det var det alltid. Särskilt på julen, när alla andra hade det så julmysigt. De som inte spelade ner sig själva och sina familjer i skiten, utan minsta hopp eller julfrid i sikte. Jag minns hur uppgiven jag kände mig och hur jag gjorde allt för att hålla fasaden uppe, så att ingen skulle veta att jag trillat tillbaka – igen – fast jag lovat dyrt och heligt att det var slutspelat en gång för alla, att jag ställt till det värre än någonsin och tagit fler lån än jag ens vågade tänka på för att täcka alla förluster. Jag kunde ju inte förstöra den lilla julstämning jag lyckats få till mellan svallvågorna av skuldkänslor och skam.

Tänk om någon hade klivit in här julen 2017, när vi precis flyttat ifrån bostadsrätten som jag spelat bort och mitt spelande hade nått oanade höjder med allt högre summor och allt mer självhat, och sagt till mig: ”Ge inte upp, det här är den sista julen du kommer att må så här dåligt på grund av spel.” Ja, då hade jag trott att det var ute med mig. Att de där självmordstankarna som låg på lur i bakhuvudet skulle ta över och göra slut på mig. Kanske vore det till det bästa ändå med tanke på hur jag håller på, hade jag tänkt. Men tänk om personen hade lugnat mig och sagt vidare att:

”Jag förstår att allt känns mörkt och hopplöst nu, men det vänder snart. Du kommer att få stopp på spelandet. Det blir det svåraste du gjort och du kommer att vara nära att ge upp ibland, särskilt i början när ångesten och skuldkänslorna tar över, men med rätt hjälp och beslutsamhet kommer du att ta dig igenom det den här gången. Du kommer att våga säga som det är och vara ärlig mot dina närmaste. Du kommer att vara livrädd att din man ska lämna dig och undra hur ni någonsin ska hitta tillbaka till varandra, men ni kommer att jobba mycket på relationen och sakta bygga upp tilliten och närheten mellan er igen. När spelfriheten får dig att börja må bättre kommer han att bli arbetslös och allt mer deprimerad för varje dag med en näst intill obefintlig självkänsla efter allt som varit, men du kommer att finnas där för honom precis som han funnits där för dig och han kommer att ta sig igenom det och må bra igen han också. Ni kommer att trivas bättre än ni någonsin kunde ana i den här staden och lägenheten som du bara känner dåligt samvete nu över att ni flyttat till i all hast. Med tiden kommer du att tacka Gud för att ni hamnade just här av alla ställen, du kommer känna att ni hamnat på rätt plats med nya fantastiska vänner omkring er. Men det blir tufft till en början och du kommer att tycka oerhört synd om dig själv. Du kommer att jämföra dig med dina vänner och inte vilja berätta för någon vilken hemsk människa du är som ställt till det så för din familj. Det kommer dröja innan du kan se på dig själv med snälla ögon och inte känna dig så otroligt värdelös och misslyckad.

Du kommer inte vilja erkänna det för dig sjäv, men du kommer att sakna spelet. Det har ju varit din flykt och ditt hopp under så lång tid. Men du kommer att upptäcka att det finns hopp utanför spelet och att du inte behöver fly längre. Ångesten minskar med tiden. Skuldkänslorna och skammen också. Du kommer att bli snällare mot dig själv och förlåta dig själv för vad du ställt till med. Du kommer till och med att se slutet på skuldberget du byggt på i så många år med alla lån och krediter. Det bestigs inte på en dag, en månad eller ens ett år. Det kommer att ta många år. Men du kommer att oroa dig mindre för ekonomin och inse att det finns mycket att leva för under tiden. När du har kastat av dig spelandets ryggsäck med dess desperation, lögner, skam och självhat kommer vägen kännas så mycket lättare att gå. Det kommer kännas som en otrolig lättnad att slippa jaga lån för att lösa lån som spelas upp i en oändlig röra. Det kommer kännas som en stor lättnad att slippa ljuga och manipulera dina närmaste för att dölja spelandet och skulderna.

När du är dig själv igen kommer du att kunna njuta av livet som det är, även om det inte har blivit som du tänkt. Om bara tre år kommer du att tycka så mycket bättre om dig själv och tro tillräckligt på dig själv för att vilja förverkliga dina drömmar, du kommer att skriva mycket och fotografera för att du älskar det och efter att ha funnit ro och avkoppling genom att lyssna på bland annat fantastiska Yirumas klassiska pianospel under hela det bedrövliga coronaåret kommer du till och med att skaffa dig ett digitalpiano i julklapp (ja, det är sant! Haha!) för att du alltid har drömt om att kunna spela och tänker försöka friska upp dina urgamla kunskaper från musikskolan. Inte för att du tror att du blir nästa Yiruma, men du kommer att känna glädje i att lära dig nya saker och vilja göra sånt du mår bra av och tycker är roligt. Du kommer att vara närvarande och finnas där för dottern som du hoppas kommer att bli lika entusiastisk över att lära sig spela piano som du. Du kommer att skratta och inse att du skrattar på riktigt – inifrån. Du kommer att uppleva frid och sinnesro, när dina tankar inte är upptagna av spel, ångest och skulder längre. Det dröjer ett tag, men du kommer dit så ge inte upp. Till slut kommer rädslan som förlamar dig nu att försvinna. Dina känslor kommer fortfarande att vara en berg-och-dalbana, vissa dagar blir tuffare än andra, du kommer att gråta och känna ångest och oro, men du kommer inte att drunkna i känslorna längre, du kommer att tro att allt ordnar sig på något sätt ändå och inte fly till spel. Det kommer att göra en större skillnad än du anar.

Det här är sista julen som du döljer speltankar, skam och skuld bakom ett falskt leende. På resan framåt kommer du lära dig att hantera speltankar när de dyker upp, även ångest och skuldkänslor och skam. Och du kommer inte att känna dig ensam, för du vet att vi är många som gjort samma resa från botten och tagit oss upp, som fallit på vägen men rest oss igen, som kämpar en dag i taget tillsammans. Om tre år kommer du att vara engagerad i Spelberoendes förening för att påminnas om hur långt du kommit, för att ensam inte är stark och för att hjälpa och sprida hopp till andra som känner samma hopplöshet som du gör just nu. Du kommer att blogga om dina erfarenheter och få en massa härliga läsare som följer din resa, som ger dig inspiration och du kommer att göra vad du kan för att inspirera dem och få dem att tro på sig själva. Du kommer att vara ett levande bevis på att det går att ta sig ur ett spelmissbruk och vända livet i rätt riktning oavsett hur många år det gått utför eller hur mycket man förlorat på vägen. Ditt liv kommer att bli så mycket rikare, inte för att du vann storvinsten utan för att du blev spelfri. Du kommer att klara det. Du känner dig svag nu, men du är starkare än du tror. Du kommer att må bra igen, men du måste ge dig själv tid och tålamod. En spelfri dag i taget fixar du det.”

Om någon hade sagt allt det där till mig, så hade jag inte trott på ett ord av det. Kanske hade jag slutat lyssna efter ett par meningar och spelat nätcasino på mobilen samtidigt som jag försökte se ut som att jag lyssnade. Ja, så betedde jag mig. Jag hade troligtvis bara fått dåligt samvete av att lyssna på allt det där och känt mig ännu mer värdelös, tänkt att det där gäller inte mig, att jag spelat ner mig alldeles för djupt. Men det hade inte varit mindre sant för det. Varenda ord stämmer på mig idag. Jag klarade det och har tagit mig så här långt! 988 spelfria dagar än så länge. Jag tog mig ur spelträsket efter nästan tio års missbruk, med en misslyckad KBT behandling bakom mig, en bortspelad bostadsrätt, ett skuldberg på miljonbelopp och Kronofogden i hälarna, ett äktenskap där avståndet mellan oss blivit allt större på grund av lögner, svek och brusten tillit, med en inre gyttjepöl av skam, skuldkänslor och självhat som jag sakta höll på att drunkna i. Idag är jag spelfri och kan skriva under på allt det där som någon kunde ha sagt till mig den där julen för tre år sedan, när julen bara gav mig skuldkänslor och fick mig att vilja försvinna. Helst för gott. Jag var inte så ensam och eländig som jag trodde. Jag var inte så svag, misslyckad och värdelös som jag trodde. Det är inte du heller!!! Det var inte kört för mig. Jag hade inte spelat ner mig så djupt att jag inte kunde ta mig upp. Det har inte du heller!!! Oavsett om det är första gången du hamnat här eller om du tagit dig en bit upp och sedan trillat ner igen. Det är inte kört för dig. Det här kan fortfarande bli din sista miserabla jul innan livet vänder. Du kan fortfarande ta mod till dig och berätta som det är. Oavsett vad konsekvenserna blir. Att fortsätta spela kostar mer. Bestäm dig för att bli spelfri och ta emot all hjälp du kan få för att lyckas med det. Du är starkare än du tror och du är inte ensam. God fortsättning vill jag önska dig som läser detta. Vintersolståndet har varit och dagarna blir ljusare nu. Om ditt liv är lika mörkt som den här vintern, så vill jag tro att det också blir ljusare. Ta ett litet steg i rätt riktning, så kan ditt liv vända. Ge inte upp!

Photo by Kelly Sikkema on Unsplash

Julshow

Julen närmar sig och om du vill ha lite extra julstämning ikväll så kan jag rekommendera den här julshowen kl 18. Det är bland de bästa jag sett live tidigare och i år ska den visst vara större och bättre än nånsin och visas dessutom gratis online för alla som vill se/lyssna. Kommer nog att bli kanon!

För dig som har det riktigt tufft just nu och inte ser något ljus alls i mörkret utan kanske helst bara vill ge upp och försvinna, så vill jag bara säga att det finns alltid hopp! Det gäller även ett sånt här annorlunda och för många katastrofalt år. Det blir ljusare. Du är värdefull och ditt liv kan vända, oavsett hur länge det har gått åt fel håll eller hur mörkt det ser ut just nu. Ge inte upp! Du är inte ensam.

Ska försöka skriva ihop ett blogginlägg igen snart, men tills dess skickar jag en stor kram till dig som läser och kom ihåg julshowen ikväll. ❤

https://www.thisischristmas.nu/

Trasig som ett julgransljus

Familjekalendern. Behöver jag säga att vi inte riktigt ligger i fas med uppdragen i den? Men det är helt ok. Vi får ta det när vi hinner. Jag är glad att vi har fått något gjort alls här hemma. Vi blev ju sjuka lagom till första advent, så december började med feber och hosta (som inte var Covid-19), men nu är vi friska och tillbaka på jobb/skola även om jag fortfarande hostar en hel del. Jag jobbar ju hemma, så det funkar. Att jobba fast jag fortfarande känner mig krasslig är väl inte det självsnällaste jag kan göra egentligen, men jag har så mycket att hinna med innan julledigheten och blir bara stressad av att inte jobba, så nu när jag mår bättre och har mer energi känns det lika bra att göra det även om jag har varit lite orolig att rösten inte skulle hålla hela dagen eller att jag skulle få en hemsk hostattack i något viktigt samtal eller möte. Det fick jag inte som tur var. Vi får se hur det går, blir jag sämre får jag sjukanmäla mig igen. Men förhoppningsvis klarar jag mig fram till jul.

Tiden går så snabbt nu. Det har redan varit 2a advent! Hur gick det till? Hela det här året har swishat förbi i en väldig fart, samtidigt som det är det längsta året någonsin. Det bästa året på länge av vissa anledningar och samtidigt det värsta året någonsin av andra anledningar. För oss har det här året varit ganska bra ändå och inte alls lika hemskt som för vissa av mina nära och kära. Jag är tacksam att så mycket har fallit på plats i våra liv och att vi mår så mycket bättre. Vi finns där för familj och vänner, även om vi inte kan ses över julen den här gången. Vi följer med spänning julkalendern på TV, hur ska det gå för våra tidsresenärer och forskarna med sitt borttappade svarta hål? Jag gissar att Mira kommer att försöka resa tillbaka i tiden igen för att rädda Sören och hans familj. Ja, vi är engagerade som ni ser! Nissan busar som vanligt på nätterna och lämnar små julkort till dottern varje morgon. Vi har klätt granen och sedan i lördags har åtminstone halva granen lyst så fint i vardagsrummet. Den är ganska stor så vi har satt upp två ljusslingor i den men en av glödlamporna saknades i den ena och den lyser inte förrän alla ljusen är på plats. Vi har inte kommit iväg till affären för att köpa en ny, men idag när jag städade undan en julkartong hittade jag en liten glödlampa som jag satte dit. Den funkade inte, så vi får ändå köpa en ny, men nu lyser de andra ljusen i slingan! Alla utom ett.

Jag är precis likadan. Eller jag har varit det i alla fall. Jag slutade lysa. Som julgransljusen. När jag blev spelberoende var det som att en del av mig slocknade. Flera delar. Jag skämdes över mig själv och gömde undan de där värdelösa delarna djupt inom mig där ingen skulle se hur mörka de blivit när de slocknade, hur trasig jag blivit. Men då slocknade ju alla andra ljus också! Hela jag blev mörk. Jag tappade min livsglädje. Jag tappade bort mig själv, blev personlighetsförändrad. Allt som jag tidigare älskat att göra blev plötsligt stora berg som jag inte orkade bestiga och som bara gav mig dåligt samvete. Jag kände mig så skamsen över de där undangömda slocknade ljusen, att det färgade precis allt. Gjorde mitt liv och mitt inre mörkt och livlöst. Mina tankar blev deppiga och självkritiska. Jag kände mig värdelös och misslyckad som inte kunde lysa hur mycket jag än försökte. Som inte kunde känna sann livsglädje längre. Som inte kände mig älskad hur mycket jag än fick höra att jag var det. Som inte kände igen mig själv längre. Tänk om jag vetat vilken skillnad de där trasiga ljusen kunde göra, om jag bara plockade fram dem igen? Om jag vågade erkänna för mig själv att de delarna fanns där. Jag tänkte ju ändå på dem hela tiden. De plågade mig. Jag såg ju så tydligt vad de ställt till med. Vem jag blivit sedan de slocknade. Jag kände mig så besviken på mig själv. Hur kunde jag låta det hända? Hur kunde jag låta de där delarna av mig slockna och förstöra allt? Men de var viktiga. Tänk om jag vetat det? Hela jag var viktig! Även de trasiga delarna, som verkade så totalt meningslösa. Spelberoendet hade jag ju gärna varit utan. Alla lögner, svek och det desperata spelandet, jagandet, flykten. Men den del av mig som slocknade när jag klev in i spelbubblan, den del av mig jag skämdes mest över, den varma och ljusa delen av min personlighet som blivit kall och manipulativ, mitt sunda förnuft som blivit totalt bortblåst, min moral som skadats rejält efter alla gränser jag korsat, mina tankar som blivit allt mörkare och mer självhatiska för varje krona jag spelade bort. Allt det där behövde komma ut i ljuset för att resten av mig skulle kunna lysa igen. Jag var tvungen att acceptera att helt enkelt ha några trasiga ljus i min ljusslinga. Hur mycket mitt självförakt än hånade mig för det. Kanske kunde något läka inom mig så småningom? Med rätt hjälp. Kanske behövde något bytas ut som inte skulle vara där? Oavsett så behövde jag ta tag i saken, sluta fly, sluta ljuga eller dölja de där slocknade, mörka delarna av mig och söka hjälp! Under tiden kunde jag börja lysa igen lite försiktigt och hitta tillbaka till livsglädjen. Hitta tillbaka till mig själv.

Det är ok om inte hela ljusslingan lyser direkt. Det är ok om det tar tid innan livet vänder och man börjar må bättre. Det är ok att inte må ok. Men det är inte ok att hela livet blir mörkt och eländigt, att ditt inre blir ett kaos, att dina nära och kära blir sårade, att skuldberget ökar och skammen växer sig starkare för att du inte vågar plocka fram sanningen om dig själv i ljuset. Det är inte värt det! Då är det bättre att visa upp sina svagheter, de slocknade ljusen, allt som man önskar vore annorlunda, som man har tappat på vägen, så att livet kan bli ljusare och börja gå åt rätt håll igen.

Oj, vilka tankegångar man kan ge sig ut på när man sitter i vardagsrumssoffan och tittar på en lysande julgran mitt i natten (oj, vad sent det har blivit)! Jag kanske behåller den trasiga glödlampan i granen den här julen. Haha! Som en påminnelse. Jag vet inte om ni förstod mina tankar eller om det bara blev svammel. Ibland är bilden tydligare i mitt huvud än vad jag lyckas förmedla. Men för mig var det glasklart. Det kan i alla fall vara bra att påminna sig om att vi alla kan känna oss trasiga ibland, som att någon del av oss gått sönder eller att vi förlorat något, livglädjen kan slockna av oro eller ångest, av spelberoende eller utmattning, men vilken del av våra liv det än är som har gått sönder och slocknat så kan resten av oss fortfarande lysa. Kanske lite svagt ibland, men ändå inte slockna helt. Nästa gång jag känner mig som ett sånt där trasigt julgransljus, totalt värdelös och misslyckad, så vill jag inte gömma undan det, skämmas över det och hålla det för mig själv så att hela jag slocknar. Då blir det alldeles för mörkt och det mörkret vill jag inte tillbaka till.

Photo by Annie Spratt on Unsplash

Skulle någon bry sig?

Jag blev berörd till tårar när jag lyssnade på den här låten för en stund sen. Jag mår bättre, men jag har varit där nere på botten och jag har vänner som är där nu. Låten påminde mig om alla de gånger då jag undrat om någon skulle bry sig ifall jag försvann. Jag har känt mig så otroligt värdelös. Som en börda för alla i min närhet. Som ett hopplöst fall, totalt misslyckad. Trasig på insidan. Ensam. Skamsen. ”Would anyone care? Would anyone cry if I finally stepped off of this ledge tonight? Would anything change, would you all be just fine? ‘Cause I need a reason to not throw the fight. It just might save my life”. De orden hade kunnat vara mina för tre år sedan. Det gör mig ledsen när jag tänker tillbaka. Jag skulle bara vilja krama om den där sjävföraktande, ångestfyllda, skamsna, uppgivna versionen av mig som var så väldigt nära att ge upp och säga att jag bryr mig! Att jag inte alls är värdelös! Att mitt liv betyder så mycket och att jag visst skulle vara saknad om jag inte fanns. Att jag fyller en plats som ingen annan kan fylla. Att jag inte alls är något hopplöst fall. Att jag kan ta tillbaka mitt liv. Tyvärr var det ingen som sa det till mig när jag mådde som sämst. Det var ingen som ens visste om att jag kände så där…

Nu säger jag det till dig!

Du är värdefull! Du är ingen börda för att du mår dåligt. Du är inte dina misslyckanden. Du är inte något hopplöst fall. Den här världen skulle inte vara bättre utan dig. Ingen kan ersätta dig! Ditt liv är värdefullt och kan vända även om det ser nattsvart ut just nu, även om du inte ser någon utväg och inte vet hur du ska orka leva en enda dag till. Ge inte upp! Jag förstår att det kan vara svårt att sätta ord på hur du mår, men du kan väl göra ett försök? Berätta för någon i din närhet att du inte mår bra. Det finns människor som bryr sig. Jag finns också här och du får gärna skriva till mig om du vill. Du är inte ensam! ❤

Would anyone notice 
if tonight I disappeared?  
Would anyone chase me  
and say the words that I need to hear?   
That I'm no burden  
Not so worthless  
Bent so much that I just might break  
All-consuming  
So confusing  
The questions that keep me awake

Would anyone care?
Would anyone cry  
if I finally stepped off 
of this ledge tonight?  
Would anything change,
would you all be just fine?  
‘Cause I need a reason 
to not throw the fight  
It just might save my life   

Would anyone want me  
if they knew what was inside my head?  
Would anyone see me  
for the person that I really am?  
I won't lie  
So hard to hide  
I've never felt worthy of love  
I would give up  
everything I have  
just to feel good enough
  
Would anyone care?
Would anyone cry  
if I finally stepped off 
of this ledge tonight?  
Would anything change, 
would you all be just fine?  
'Cause I need a reason 
to not throw the fight  
It just might save my life   
 
If you're dying inside  
Sick of being alive  
Let me in, 
let me share in your pain  
From my lungs through the dark  
Spoken straight from the heart  
Let me give you 
a reason to stay   
 
If you're out there 
still lying awake  
If you're out there 
still wondering
  
Would anyone care
would anyone cry  
if you finally gave up 
and turned out the light   

The world would be changed 
if you left it behind  
You can't be replaced, no, 
tonight is the night  
You take back your life  
Take back your life  
Take back your life  
Take back your life 

Min sista miserabla jul

Nu har vi julpyntat! Och vi har julrensat också bland dotterns saker. Det behövs nog göras i hela lägenheten. Vi är inte så bra på att rensa ut gamla saker som inte används längre. De blir ofta liggande och skräpar någonstans. Lägenheten är fortfarande lite stökig på sina håll och behöver städas, men det har vi inte orkat med än. Det är roligare att julpynta! Jag är så glad att jag är mig själv igen och mår så pass bra att jag kan hitta på nissebus, julpynta, julpyssla och baka så här i juletider. För tre år sedan hade jag inte orkat med något av det där. Jag mådde alldeles för dåligt. Jag är glad att jag ens överlevde julen. Ni ska få följa med till första veckan i december för tre år sedan och ett litet utdrag av en julsaga jag skrivit om min sista miserabla jul innan livet vände. Det kan det göra för dig med ifall du har nått botten och inte vet hur du ska ta dig upp. ❤

”Var är kartongerna med julsaker?”, tänkte hon högt för sig själv där hon rotade runt bland kartongerna i lägenheten. En fyra rummare hade de nu till skillnad från den lilla tvåan de bott i tidigare. På en månad hade de hunnit packa upp en del, men långt ifrån allt. Hon hade varit på Erikshjälpen och köpt lite ”nya” möbler också nu när de bodde dubbelt så stort. Hon var särskilt nöjd med ett mörkbrunt hörnskåp i indisk stil som hon placerat i vardagsrummet. För att inte tala om den stora väggspegeln med en världskarta på, som var på pricken lik spegeln hon med stor sorg kört till soptippen i spillror ett par veckor tidigare. Inte för att hon speglade sig särskilt ofta i den, hon ville ju som bekant inte se sin miserabla gestalt, men hon hade haft spegeln sedan hon var liten och den betydde mycket för henne. Hon kunde knappt tro sina ögon när hon såg en likadan spegel stå lutad mot väggen längst in i secondhandaffären. Nu stod den lutad mot väggen i nya lägenheten. De hade inte hunnit spika upp något på väggarna ännu. De hade inte julpyntat heller så här några dagar in i december och det var därför hon letade efter julsakerna nu. Om hon kunde hitta adventsljustakarna i alla fall, så att det kunde bli lite julmysigt i fönstren. Hon tänkte inte på spel just nu. Hon försökte att inte tänka på skulderna heller. Hon hade redan spelat tillbaka några av lånen de löst med lägenhetsvinsten, men om hon satte stopp nu så gick situationen ändå att rädda. Hon hade återigen bestämt sig för att sluta spela och fokusera på annat. Ingen visste vilken brottningskamp hon utkämpade på insidan. Hur dåligt hon mådde. Efter drygt nio år hade hon blivit väldigt duktig på att dölja sina känslor och alla spår från hennes spelande. Det var ingen talang hon var stolt över.

JULPYNT stod det med stora bokstäver på sidan av en kartong. Hon lyfte ner den och ställde den framför sig på golvet. Det första hon såg när hon öppnade den var en julstjärna till fönstret. Det blir bra, tänkte hon. Den får hänga i dotterns rum, så blir det mysigt där inne till att börja med. Hon hittade den vita adventsljusstaken till köksfönstret med. Sedan plockade hon upp en liten glasängel att hänga i julgranen. De hade inte köpt någon julgran ännu. Men hon hade i alla fall sett att de sålde julgranar på torget alldeles i närheten av dem, vilket var bra eftersom de inte hade någon bil. Därifrån kunde hennes make enkelt bära hem en gran. Det hade han gjort varje jul sedan de blev tillsammans. Burit hem en gran från närmsta julgransförsäljare. Plastgranen som hon hade i källaren när de träffades dög inte. Det skulle vara en riktig gran som luktar skog. Glasängeln hade de köpt på en julmarknad den första julen de firade tillsammans. Eller var det den andra? Det kom hon inte ihåg. Men de var förälskade. Så mycket mindes hon. Hon minns hur de strosade runt bland marknadsstånden och njöt av livet. Obekymrade och lyckligt ovetande om hur eländigt livet skulle bli. Hon mindes doften av glögg, pepparkakor och brända mandlar. Det var julstämning det.

Hon lade tillbaka glasängeln i kartongen och suckade. Hur skulle de hinna få undan travarna av ouppackade kartonger innan jul, så att de ens fick plats med en gran här i deras nya lägenhet? Hon kände hur luften gick ur henne och hon sjönk ihop på golvet bredvid julkartongen. Hur skulle hon orka med allt? Hon orkade ju knappt med sig själv. Hur skulle de någonsin kunna trivas här när de flyttat hit i all hast för att hon spelat bort deras hem? Var det ens någon ide att försöka? Hon var ju dessutom på god väg att förstöra allt igen. Det eviga självsabotaget. Hon hade redan spelat bort mer än hon ville tänka på av lägenhetsvinsten. Den som skulle rädda dem. Ge dem en nystart. Hon kände hur klumpen i magen återvände. Oron som alltför lätt intog hennes tankar och gjorde henne nedslagen. ”Allt kommer att bli bra”, försökte hon intala sig själv. ”Vi får göra det bästa av situationen. Det kunde ha varit värre. Vi har i alla fall undvikit Kronofogden. Situationen är fortfarande under kontroll. Vi kommer att klara det här, om jag bara inte spelar mer.” Tankarna lyckades inte övertyga henne, men hon kände sig beslutsam. Hon var tvungen att skärpa sig nu och hålla sig borta från spel!

Hon samlade tankarna och började rota i julkartongen igen. Hon skulle just plocka upp en liten jultomte som dottern hade gjort i förskolan, när mobilen plingade till. Det var nätcasinot där hon spelat som mest på sistone, som skickade månadens ”VIP” bonus, 2000 kr att spela för, utan omsättningskrav. Hon tvekade lite, det var ett frestande erbjudande, men lade sedan ner mobilen i fickan igen med en arg fnysning. Att de inte bara kunde lämna henne ifred??!! Hon var så arg på spelbolagen som alltid hade ett bonuserbjudande att komma med när hon mådde som sämst eller när hon hade bestämt sig för att sluta spela. Om hon förmådde sig själv att göra ett uttag, var de genast där med en utlovad cashback eller insättningsbonus om hon satte in en summa igen. Hon fick inget andrum kände hon. Hon kände sig som en fånge. Bunden. Trycket över bröstet kom plötsligt tillbaka. Illamåendet. Hon kände hur paniken sköljde över henne som en kalldusch. Hon skulle inte klara det här. Hon skulle aldrig bli fri. Hon skulle förlora allt. Hon hade spelat dem till världens ände och nu var loppet kört. Hon skulle inte orka stå emot. Modet sjönk som en sten och skammen vred om som en kniv i hjärtat på henne. Hon tittade på den söta lilla tomten med luvan på sned och klev tillbaka in i spelbubblan med tårarna sakta rinnande utmed kinderna. Hon skulle bara spela för de där 2000 kronorna hon fått av sin VIP kontakt, tänkte hon ursäktande. Det kostade henne ju ingenting. Hon kunde inte låta chansen gå förbi. Kanske skulle hon vinna tillbaka allt. Det enda hon ville var ju att ställa allt till rätta igen. Någonstans långt inom sig hörde hon sig själv protestera. Det här var inte rätt sätt. Hon skulle tappa kontrollen igen, som alla andra gånger. Spela bort mer än hon tänkt. Hon visste att det var sant och hon ville inget hellre än att följa sitt bättre vetande, men det var inte hon som styrde spakarna längre. Det hade hon inte gjort på flera år…

Photo by Priscilla Du Preez on Unsplash