Stänga dörren till spel

Första gången jag sökte hjälp för mitt spelberoende trodde jag verkligen att jag hade nått botten. Jag hade spelat i drygt 6 år och dragit på oss stora skulder. Jag hade daglig ångest över vad jag höll på med, men kunde inte förmå mig själv att sluta spela. Jag kände mig totalt maktlös inför spelberoendet och insåg att jag behövde hjälp. Det var 2015. Jag tog tag i saken och gick en KBT behandling, men lyckades inte ens hålla mig spelfri genom hela behandlingen. Istället kände jag mig mer misslyckad än någonsin, vilket fick mig att fly ännu djupare in i spelbubblan.

Drygt 3 år senare sökte jag hjälp igen. I april 2018. Jag hade nått en ny botten. Marken hade öppnat sig under mig och jag hade fallit djupare än någonsin. Med dubbelt så mycket skulder. Dubbelt så stor ångest och skam. Så länge man fortsätter spela, finns det alltid en botten längre ner att falla till. Alltid mer att förlora. Den här gången hade jag fått nog. Jag ville inte förlora mer. Jag ville inte vara med om ännu en störtdykning. Jag bestämde mig för att sluta spela. Igen.

Idag har det gått 11 månader sedan dess och jag har hållit mig spelfri. Det känns fantastiskt och jag blir starkare för varje spelfri dag. Ångesten och skammen minskar och jag känner mig inte lika orolig inför framtiden. Jag kan slappna av och vara närvarande med min familj, utan att tänka att jag måste fixa allt. Jag har äntligen insett att jag inte kan det. Inte genom att spela i alla fall. Den tanken var så svår för mig att bli av med. Jag hade varit besatt i så många år vid tanken att jag måste SPELA tillbaka allt jag förlorat. Att det var det enda sättet att lösa situationen. Om jag stängde dörren till spel på riktigt, vad skulle jag då göra? Då var det ju helt kört. Så jag lämnade dörren på glänt och kunde inte släppa taget om spelet. Det var den enda utvägen min spelberoende hjärna kunde tänka ut.

När jag var på självhjälpsmöte senast, var det någon som frågade mig vad som är skillnaden den här gången jämfört med förra gången jag sökte hjälp. Hur det kommer sig att jag har lyckats bli spelfri den här gången. Och det är just detta som är den största skillnaden tror jag. Att jag äntligen har stängt dörren till spel. Inte lämnat några kryphål som innan. Att jag har bränt alla broar till spel för att hindra mig själv från att gå tillbaka den vägen. Jag har kapitulerat helt och lämnat ifrån mig min ekonomi. Spärrat mig överallt. Avslöjat alla mina knep för att få tag i pengar eller dölja mitt spelande. Det tog emot, men när jag väl gjort det kändes det bra att inte kunna ställa till det mer. Befriande. Genom att göra det så svårt som möjligt för mig att spela gav jag mig själv större möjlighet att lyckas. Med lite tid hittade jag ut ur förnekelsens dimma och kunde tänka klart. Då insåg jag äntligen att SPEL aldrig kommer att lösa något. Tvärtom. Spel är ju själva orsaken till att jag hamnat i den här miserabla situationen. Jag insåg äntligen att det var meningslöst att försöka spela tillbaka alla pengar jag förlorat. Jag spelar upp vinsten igen. Oavsett hur mycket jag vinner.

En annan stor anledning till att jag har lyckats hålla mig spelfri den här gången är mötena på Spelberoendes förening. Det hjälper mig så mycket att gå dit och träffa andra i samma sits. Som förstår för att de själva har varit där. Att träffa alla fina människor där varje vecka inspirerar och motiverar mig mer än jag kunnat drömma om. Jag tänkte tanken under KBT behandlingen 2015, men vågade mig inte dit. Jag trodde att jag skulle vara den enda kvinnan där. Vilka andra kvinnor spelar bort sina liv? Spelar ner sina familjer i fördärvet? Sätter spelandet före sina egna barn? Spelar bort hus och hem? Skuldsätter sig upp över öronen och riskerar att förlora precis allt? Jag kände mig så idiotisk och ensam. Nu vet jag att jag varken är en idiot eller ensam. Spelberoende är en sjukdom. Det kan drabba vem som helst. Män och kvinnor. Vi är så många som lider av detta och det finns hjälp att få. Bara man söker den. Bara man är villig att sluta spela och stänga dörren till spel. Det är smärtsamt först med mycket ångest och skam, men med tiden blir det lättare.

 


Photo by isabel garger on Unsplash
Annonser

Om jag bara kunde

Tänk om jag kunde älska dig
Då skulle vi se varann i ögonen
Naket och ärligt
Jag skulle se in i djupet av din själ
Se allt det där du döljer
Och älska dig ändå
Jag skulle göra allt jag kan
För att få dig att förstå
Hur värdefull du är för mig
Att du är det finaste jag har
Om jag bara kunde älska dig
 
Tänk om jag kunde förlåta dig
Då skulle jag öppna mitt hjärta
och ge dig en ny chans
Jag skulle torka dina tårar
Och hålla dig i mina armar
Tills alla våra sår var läkta
Jag skulle glömma alla svikna löften,
misslyckanden och brustna drömmar
Och sluta döma dig så hårt
Om jag bara kunde förlåta dig
 
Tänk om jag kunde älska mig
Då skulle jag se mig själv i ögonen
Och veta innerst inne
Att kärleken övervinner allt
Förlåter allt
Jag skulle älska mig för den jag är
 
Om jag bara kunde



©rollercoaster,
https://spelmissbruk.wordpress.com/2019/02/26/om-jag-bara-kunde/

Photo by Jeremy Bishop on Unsplash

Lugn i stormen

Jag känner ett inre lugn just nu. Det känns skönt, men lite ovant. Var är känslostormarna? Ångestfloden? Var är rädslan och oron? Tårarna? Skammens fula ansikte? Var är katastroftankarna? (nåväl, de finns kvar i bakhuvudet, även skammen skymtar där lite svagt…) Men var är det totala kaoset? Mörkret? Hopplösheten?

Är det kanske lugnet före stormen? Jag tror inte det. Det stormar ju redan. Runt omkring mig i alla fall. Situationen ser ungefär likadan ut som för tio månader sedan. Värre till och med på vissa områden. Skuldberget växer hela tiden trots utmätning av båda våra inkomster, min man blir allt mer uppgiven för varje arbetslös dag, vi har inte orkat söka skuldsanering, vi jobbar vidare på att lappa ihop äktenskapet som spruckit i sömmarna. Vi har fortfarande en lång väg framför oss. Vinden blåser från flera håll. Stormar rent av. Men jag sitter lugn i båten. Konstigt nog.

Vi sitter ju fortfarande i samma miserabla livbåt som jag förbannat så många gånger. Som jag har slagit så hårt på mig själv för att vi hamnat i. Hur kunde jag göra så här mot oss? Mot min familj? Min man och dotter är värda så mycket bättre än det här. Jag såg vårt skepp sjunka och tänkte att våra liv var över. Alla våra drömmar försvann i vattenmassorna. Jag såg mig omkring och kunde inte se någon ljusning, inget slut på eländet. Skuldsatta för all framtid skulle vi kastas runt i vågorna tills den dag vi dör. Jag kunde inte tänka på vad jag ställt till med utan att bryta ihop.

Jag minns hur jag satt och skakade av gråt hela mötena på Spelberoendes förening de första månaderna. Med tårarna forsande utmed kinderna berättade jag hur lågt jag sjunkit och hur jag dragit med mig min familj ner i djupet. Hur jag spelat bort vår bostadsrätt och tvingat oss att flytta. Hur jag skuldsatt oss för livet och krossat precis alla drömmar vi någonsin drömt. Jag kunde inte förstå hur andra kunde sitta där så lugnt och berätta om sina erfarenheter. Hur de också spelat ner sig i fördärvet och kanske förlorat ännu mer än vad jag gjort. Förlorat jobb och familj och blivit ensamma kvar. Om de kunde hitta tillbaka till sig själva, hålla sig spelfria och känna glädje och hopp igen, så borde väl jag kunna det? Jag kunde inte ta till mig det då. Genom tårarna såg jag bara mitt eget elände. Men nu förstår jag.

Nu vet jag att det går att hitta tillbaka. Jag vet att det går att hålla sig spelfri. Jag vet att man kan bli sig själv igen, att man kan lägga ifrån sig lögnerna och det desperata jagandet efter att vinna tillbaka allt, att man kan sluta fly ifrån sina känslor och bli en bättre version av sig själv igen. En person man kan känna sig stolt över. Kanske inte varje dag. Jag har fortfarande dagar då jag känner mig misslyckad och ser ner på mig själv. Då jag ångrar allt jag gjort så att jag nästan går sönder inombords. Då jag nästan oroar ihjäl mig över hur det kommer att bli med allt, om vi någonsin kommer att kunna se toppen av skuldberget och bli fria på riktigt. Men de dagarna har blivit färre nu. Jag går inte längre runt med gråten i halsen och tycker synd om mig själv, som jag gjorde i början. Jag kan se mig själv i spegeln utan att känna mig som den sämsta människan i världen. Jag har en underbar familj som älskar mig och stöttar mig. Jag kan känna tacksamhet för det jag har och inte stirra mig blind på allt jag inte har. Jag har accepterat att det är som det är och kommit fram till att livet inte är så tokigt trots allt. Att oroa mig eller deppa ihop förändrar ingenting. Jag försöker se framåt och inte förvänta mig det värsta, utan faktiskt tro att allting ordnar sig på något sätt. Jag försöker att inte tänka så mycket på skulderna, eftersom det bara stressar upp mig. Jag kan ändå inte göra så mycket åt dem som det är nu. De har sitt eget liv. Snart kommer jag att sätta mig och gå igenom våra lånehandlingar, skriva ihop ett personligt brev och skicka iväg en ansökan om skuldsanering. Sedan tänker jag hoppas på det bästa.

Att återhämta sig efter ett spelmissbruk är en känslomässig berg- och dalbana. Livet har sina berg och dalar. Jag har mått oerhört dåligt och känt mycket ångest, men just nu mår jag bra. Bättre än på länge. Tusen gånger bättre än jag gjorde i april förra året. Jag går varje vecka till Spelberoendes förening och har blivit resursperson där. I veckan höll jag i mitt första självhjälpsmöte. Det kändes väldigt bra. Numera är jag en av dem som kan sitta och berätta att det går att hålla sig spelfri, hitta tillbaka till sig själv och känna hopp inför framtiden igen, även om man sjunkit riktigt djupt och inte ser någon ljusning i mörket. Jag vet inte vad jag hade gjort utan mötena och alla fina medmänniskor jag träffar på Spelberoendes förening. Det har varit min räddning. 


Photo by Johannes Plenio from Pexels

Sänk ribban och följ ditt hjärta!

Spelmissbruket har fått mig att sänka ribban. Rejält.

Det lilla mobbningsoffret i mig bestämde sig för att ”ge igen” genom att lyckas i livet. Jag hade oerhört hårda krav på mig själv. Men jag misslyckades totalt. Jag föll ner från min höga häst och nu är jag glad att jag lever. Det räcker.

Jag satte ribban högt när det gällde betyg och prestation. Jag dömde mig själv hårt om jag inte levde upp till mina högt ställda krav. Men att lyckas i livet handlade aldrig om att tjäna mycket pengar.

Jag studerade språk, litteratur, pedagogik. Ingenting fancy. Jag skrev mycket. Jag reste mycket. Jag följde mitt hjärta. Jag var lycklig. En kort stund…

Att de senaste 10 åren har kretsat så mycket kring pengar gör mig ledsen. Jag spelade bort den där första lönen, tog det där första lånet, sedan gick det utför i ett desperat jagande efter att vinna tillbaka det jag förlorat. Jag tappade fotfästet och dömde mig själv hårdare än någonsin.

Även nu kretsar våra liv mycket kring pengar. Bristen på dem. Skulderna.

Jag kan känna mig oerhört misslyckad och min inre domare gör sig fortfarande påmind. Men jag har sänkt ribban och måste inte längre prestera på topp för att vara nöjd med mig själv. Mitt liv blev inte alls som jag hade tänkt mig, men det är helt ok. Jag har hittat tillbaka till mig själv och kan fortfarande följa mitt hjärta! Tur att min största passion är språk och litteratur. Det kostar ju i stort sett inget att läsa och skriva.

Vad är din största passion? Vad får dig att känna glädje och inspiration?

Låt inte spel eller något annat självdestruktivt stå i vägen för det. Du kanske också känner dig misslyckad och slår på dig själv för att du inte har levt upp till dina högt ställda krav på dig själv. 

Sänk ribban och följ ditt hjärta!

Lågvattenmärken

Jag har många lågvattenmärken bakom mig.

Sådana där tillfällen då jag kände mig som den sämsta tänkbara människan. Då jag sjunkit djupare än jag någonsin kunnat föreställa mig. De där tillfällena då jag spelade upp båda våra löner, i panik tog ett lån men spelade upp det med, tog ett lån till och ett till i en oändlig ond cirkel som jag inte kunde ta mig ur. De där gångerna då jag låg på toalettgolvet med panikångest eller stoppade fingrarna i halsen för att spy i ett desperat försök att bli av med klumpen i halsen, det ständiga illamåendet över vad jag höll på med. De där stunderna då besvikelsen och smärtan i min mans ögon skar som knivar genom mitt hjärta, när jag berättade att jag trillat dit igen och spelat ner oss ännu djupare i skuldträsket. Eller de gånger då min dotter låg i sängen och väntade på att jag skulle krypa ner hos henne för att läsa godnattsagan, men jag bara skulle ”spela färdigt” först. Det gjorde så ont i mig när jag spelat upp pengarna och insåg att hon efter en stunds vädjan om att jag skulle läsa boken hade gett upp och somnat själv.

Sista gången jag spelade var ett sådant lågvattenmärke.

Jag hade smygit upp som vanligt efter att dottern kommit in till oss på natten och somnat om. Sedan hade jag lagt mig i hennes säng och spelat fram till morgonen. När solen gick upp utanför fönstret hade jag spelat bort mitt sista hopp, min största vinst som kunde ha ställt allt till rätta. Spelat ner mig djupare än någonsin och jag visste att det inte gick att rädda situationen längre. Vi skulle hamna hos Kronofogden både jag och min man med skulder för livet. Jag hade spelat in oss i ett hörn och det fanns ingen utväg. Jag hade förlorat min man och splittrat familjen. Det fanns inte i min tankevärld att han skulle stanna kvar efter vad jag ställt till med den här gången. Den insikten sjönk in i mig precis när dottern kom inspringande i rummet. Glatt och förvånat utbrast hon: ”Ligger du i MIN säng nu igen, mamma!” och jag försökte att inte visa hur jag kände. Försökte att inte se ut som att jorden gått under den natten. Jag log ett falskt leende mot henne och störtade sedan in på toaletten för att gråta och spy. Klumpen i halsen var tillbaka. Ångesten, skammen och skulden vände sig i magen på mig. Jag hade förlorat precis allt. Trodde jag.

Sedan dess har jag varit spelfri. Tio månader nu. Tänk så fel jag hade den där morgonen. Mitt liv var inte över. Jag hade inte förlorat allt. Vi är fortfarande skuldsatta på obestämd framtid, men min man stannade kvar. Vi är på god väg att hitta tillbaka till varandra och jag känner mig lite mer tillfreds med mig själv. Klumpen i halsen har försvunnit. Ångesten har släppt sitt hårda grepp om mig och jag har inte haft panikångest sedan den morgonen. Det är fortfarande smärtsamt att tänka tillbaka och jag kan bli ledsen över det ibland. Men jag försöker se framåt istället och efter tio spelfria månader är det lättare för mig att göra det. Jag kommer aldrig att glömma de där stunderna. Lågvattenmärkena. Jag kommer alltid att bära med mig de erfarenheterna, men idag vågar jag tro att de gör mig starkare, att de får mig att uppskatta och kämpa desto mer för spelfriheten och det liv jag har nu. Livet är inte perfekt. Det är en hel del som fortfarande är kämpigt. Men minnet av de där lägsta stunderna får nuet att kännas riktigt bra ändå i jämförelse. Det kunde ha varit så oändligt mycket värre.

”Fantastic 4” – Mina ledord för 2019

Mina fantastiska ledord för det här året är FRIHET, FAMILJ, FÖRVÄNTAN och FÖRÄNDRING. Jag kunde inte välja ett, så det fick bli fyra. Tillsammans är de kompassen som hjälper mig att hålla koll på vägen framåt, så att jag inte går vilse. 

Mina två senaste inlägg har handlat om FRIHET. Det är ett ord som jag vill ska följa mig det här året. En känsla som jag efter den här erfarenheten värdesätter mer än någonsin.

FRIHET från speltankar och spelsug
FRIHET från desperation, panik och ångest
FRIHET från skuldkänslor och skam
FRIHET från självförakt
FRIHET från nätet av lögner jag snurrat in mig i för att dölja mitt spelande
FRIHET från spelberoendets makt över mina tankar och handlingar
FRIHET från skulder

FRIHET att vara mig själv

Jag är inte fri på alla områden ännu. Skammen sitter djupt inne. Skuldberget kommer att ta många år att bli av med. Men jag är spelfri! Igår var det exakt 300 dagar sedan jag loggade ut från nätcasinot för sista gången. Spelfriheten är grundstenen som jag måste bygga vidare på. Om jag inte håller mig spelfri, så hjälper det inte hur mycket jag försöker bygga upp livet, mig själv och min familj igen. Då kommer allting ändå att rasa förr eller senare.

Mitt andra ledord är FAMILJ. Jag har en underbar man och dotter som betyder allt för mig. Om jag inte hade lyckats få stopp på mitt spelande, hade jag förlorat dem. Det är inte lätt att leva med en missbrukare. Det finns en gräns för hur sårad och sviken man kan bli, hur länge man orkar pendla mellan hopp och förtvivlan. Ju längre jag drog mig in i spelbubblan, ju mer drog jag mig undan från min familj. Framför allt min man. Jag kände mig så hemsk och värdelös. Jag kunde varken se mig själv eller min man i ögonen utan att drunkna i skuldkänslor. Dottern fick det mesta av min kärlek. Jag gjorde allt jag kunde för att inte visa henne hur dåligt jag mådde. Hon fick all min närhet och omtanke, medan min man och jag gled ifrån varandra allt mer. Det här året vill jag prioritera familjen, både min man och min dotter. Vara närvarande och visa dem hur mycket jag älskar dem, hur tacksam jag är över att de finns i mitt liv.

Mitt tredje fantastiska ledord för det här året är FÖRVÄNTAN. Mina tankar svävar lätt iväg åt det oroliga hållet, där katastrofen aldrig är långt borta. Där skuldberget skymmer sikten och allt ser mörkt och hopplöst ut. Men så vill jag ju inte att det här året ska vara! Jag vill inte gå runt och förvänta mig det värsta. Jag vill tänka positivt och förvänta mig att livet blir lite bättre för varje dag. Att saker och ting löser sig under året, som kanske känns tunga eller rent av omöjliga för stunden. Jag tänker förvänta mig att det här året blir fantastiskt på något sätt. Att dörrar öppnas som jag inte ens kan föreställa mig, för både mig och min man. Att skuldberget minskar och att vi kan se ett slut på eländet, även om slutet ligger längre fram än ett år. Jag vägrar att gå runt och tänka att vi kommer att vara skuldsatta resten av livet. Det må vara så situationen ser ut just nu när skulderna växer trots utmätning, men jag förväntar mig att vändpunkten kommer det här året.

Det sista ledordet för året är FÖRÄNDRING. Om jag inte är nöjd med hur saker och ting är just nu, så kan jag inte köra på i samma hjulspår. Då kommer jag ju inte dit jag vill. Jag är stolt över mig själv att jag lämnat spelandet bakom mig. Jag har lämnat ifrån mig ekonomin och stängt alla dörrar till spel. Men jag kan inte sitta lugn i båten och bara njuta av spelfriheten. Jag måste jobba på de bakomliggande faktorerna som fick mig att fly in i spelbubblan. Jag behöver framför allt förändra mitt sätt att se på mig själv. Sluta se ner på mig själv och döma mig själv så fasligt hårt. Förlåta mig själv! Det är så viktigt att jag tänkte ha FÖRLÅTELSE som ett eget ledord. Hur jag ska nå dit, vet jag inte än. Men jag tror att den väg jag går nu leder dit. Jag behöver förändra mitt sätt att se på skuldberget. Inte låta det hänga över mig som ett hotfullt mörker redo att sluka mig när som helst. Jag tänker ta tag i det och söka skuldsanering för att få ett hopp om att bli av med skulderna. Vi behöver en positiv förändring i vårt äktenskap. Jag har en fantastisk man som står kvar vid min sida och stöttar mig i allt, men det finns fortfarande ett visst avstånd mellan oss efter allt som har varit och det tänker vi försöka överbrygga. Vi jobbar på det och har börjat hitta tillbaka till varandra igen. I veckan som gick började vi en äktenskapskurs där vi får lite hjälp på traven och möjlighet att prata igenom olika saker ordentligt. Jag skriver lite mer om det i ett annat inlägg.

Det här året tänker jag alltså…

hålla hårt i min ovärderliga FRIHET från spel och även försöka göra mig fri från skammen, självföraktet och annat som håller mig tillbaka

vara närvarande och ägna mig helhjärtat åt min FAMILJ

FÖRVÄNTA mig att allting som känns tungt eller omöjligt kommer att lösa sig på något finurligt sätt

och FÖRÄNDRA det jag kan för att nå dit jag vill komma

Har du några ledord för 2019?

Vad vill du uppnå eller sträva efter det här året? Om du inte är nöjd med hur ditt liv ser ut nu, gör vad du kan för att förändra det. Låt inte det här bli ännu ett år som du ser tillbaka på med besvikelse. Förvänta dig inte det värsta, oavsett hur mörkt det ser ut just nu. Förvänta dig att ditt liv når en vändpunkt till det bättre det här året. Tro på dig själv och tro att det här året blir ditt bästa år på länge. Det tror jag i alla fall. Inte för att mitt liv ser särskilt ljust ut just nu, men för att det i alla fall ser betydligt ljusare ut nu än det gjorde för tio månader sedan och för att mitt liv om ytterligare tio månader med all sannolikhet kommer att se ännu ljusare ut. Så länge jag fortsätter i den här riktningen. En spelfri dag i taget. 

 

Fri som en fågel?

Min dikt i förra inlägget är inspirerad av Maya Angelous dikt ”Caged bird”.  Särskilt den här strofen:

The caged bird sings   
with a fearful trill   
of things unknown   
but longed for still   
and his tune is heard   
on the distant hill   
for the caged bird   
sings of freedom.
 

Jag kände mig länge som en inburad fågel. I flera år var jag fånge i ett mentalt fängelse där mina tankar inte var mina egna. Jag längtade efter frihet, men kunde inte ta mig ur missbruket. Spelberoendet tog för stor plats inom mig och jag kunde inte besegra det hur mycket jag än försökte.

När jag till slut, efter mängder av misslyckade försök, lyckades ta mig ut i friheten kände jag mig liten och svag. Fylld av ångest och skam. Men jag har hållit mig spelfri sedan dess. 9,5 månader nu. Det känns fantastiskt. Jag är äntligen fri! Åtminstone från spel. Spelfriheten är det viktigaste av allt. Om jag inte håller mig spelfri, så uppnår jag ingenting med livet. Då förlorar jag allt jag har kämpat för de här senaste månaderna. Efter att ha suttit fast nästan tio år i mitt mentala fängelse är jag äntligen fri. Mina tankar är inte upptagna av spel längre. Jag känner mig inte längre panikslagen och desperat. Jag lurar inte längre mig själv att spel är lösningen på mina problem. Jag har äntligen tagit över spakarna och kan tänka klart. Den friheten tänker jag hålla hårt i och inte ta ner garden. Jag tänker inte göra någonting som äventyrar den friheten. Att hålla mig spelfri är förutsättningen för precis allt.

Skammen och min usla självkänsla däremot har jag inte blivit av med ännu och det är riskfaktorer som kan dra mig tillbaka. Så länge jag är uppfylld av de känslorna är jag inte fri på riktigt. I år tänker jag göra allt jag kan för att göra mig fri ifrån dem. Åtminstone den förtärande, förlamande skammen som håller min själ gisslan och inte vill släppa taget. Den känslan är bara nedtryckande och destruktiv. Jag inser att jag måste försöka göra mig fri från skammen, skuldkänslorna, ångesten och den dåliga självkänslan om jag ska lyckas med det här på lång sikt. Alla de där känslorna som jag flydde från förut. Det här året tänker jag ta upp fighten mot dem. Jag har redan börjat och skammen har fått sig flera slag de senaste månaderna. Inte minst nu i helgen.

Just nu sitter jag på ett tåg på väg hem från en jobbkonferens, men jag åkte hemifrån redan i lördags för att tillbringa helgen hos en av mina närmaste väninnor. Jag åker dit i jobbet ett par gånger per år och brukar passa på att hälsa på henne och hennes familj i samband med det, men de senaste gångerna har jag undvikit dem och inte berättat att jag skulle dit. Jag har känt mig så skamsen och har dessutom en större skuld till dem. Jag vågade inte berätta om mitt spelberoende. Vi har varit vänner i 25 år och varit med om så mycket tillsammans. Jag var rädd att skulden skulle komma emellan oss. Jag skämdes över mig själv och hur jag har kunnat sjunka så djupt. Vår vänskap betyder enormt mycket för mig och jag vågade inte äventyra den. Min skam och dåliga självkänsla intalade mig att det skulle bli så om de fick veta hur det låg till. Då skulle de förlora respekten för mig och jag skulle aldrig kunna se dem i ögonen igen. Men jag tog mod till mig. För någon månad sedan trotsade jag skammen och berättade som det var och när det var dags att åka dit med jobbet den här gången, så behövde jag inte undvika dem. Jag skämdes fortfarande över hela situationen, men jag kunde se dem i ögonen och de reagerade på samma sätt som alla andra jag berättat för. Med förståelse och medkänsla. De blev ledsna över att jag mått så dåligt och önskade att jag hade vågat berätta tidigare.

Det önskar jag också.

Jag önskar att jag inte hade varit så skamsen, att jag inte hade stängt in mig i min bubbla och lidit i det tysta så länge, att jag inte hade sett ner på mig själv och gjort allt för att hålla fasaden uppe. Jag har öppnat upp mig för många fler nu och skammen förlorar lite av sitt grepp varje gång. Men jag har en bra bit kvar och jag avundas dem som kommer över skammen väldigt fort. Som berättar för allt och alla om sitt spelberoende och inte skäms över det. Varför skulle de? Det är en sjukdom. En hemsk sjukdom som kidnappar ens hjärna och förändrar hela ens personlighet, som gör en till någon man inte står ut med. Som man skäms över… Att bli av med skammen är en process och för mig tar det tid. Jag tror att jag vet vad det beror på. Skammen har varit min följeslagare genom stora delar av livet, först i barndomshemmet där jag växte upp med en alkoholiserad pappa, sedan i skolan där jag blev mobbad från femte till nionde klass, men spelmissbruket tog skammen till en ny nivå som gjorde att den växte sig större och starkare än någonsin.

I december när jag ser tillbaka på det här året, vill jag kunna säga att jag har blivit fri från skammen och slutat döma mig själv så hårt för det jag har gjort. Jag kan inte förändra det som har varit, så det är ingen idé att gå runt och bära på det förflutna eller skämmas över den jag var som spelmissbrukare. Jag är ju inte den personen längre. Jag har tagit tillbaka kontrollen över mina tankar, jag är 100% ärlig och öppnar sakta men säkert upp mig för människorna omkring mig. 2018 var året då jag tog mig ur missbruket och blev spelfri. Det här året tänker jag kämpa för att bibehålla spelfriheten och bli fri från skammen. Jag har ingen anledning att skämmas. Tvärtom. En dag i taget har blivit 295 spelfria dagar nu! Det är ju något att vara stolt över.