Inre styrka

Jag inleder november med ännu en dikt och tacksamhet över att allt jag har gått igenom, allt jag drömt och allt jag förlorat, allt jag gett och allt jag tagit emot, både det hemska och det härliga, har fått mig att växa och gett mig en styrka jag inte hade förut. En dag i taget har jag tagit mig igenom alltihop. Även de dagar då jag inte trodde att jag skulle kunna ta ett enda steg till. När jag känner mig svag försöker jag påminna mig om hur långt jag har kommit. Gör det du med! ❤️

Jag gav dig allt, tills jag inte hade mer att ge dig.

Är du där just nu? Har du gett precis allt? Kanske spelat bort allt. Känns det som att livet är över nu? Lagom till vintermörkrets intåg. I know the feeling…

Då gav jag dig mitt sista hopp och oväntat nog gav du mig styrka.

Tänk på att du har tagit dig så här långt. Du har överlevt varje storm hittills. Du kommer att överleva den här med. Och stormvindarna gör dig starkare än du tror. Att kämpa i motvind. Klättra uppför berg av elände, snubbla och falla nerför branten för att sedan börja klättra igen. Det är så uttröttande… Lite som ett träningspass. Man kan känna sig helt slut. Jag har bokstavligt talat ramlat av en spinningcykel en gång. Och kunde knappt gå efteråt. 🤣😅 Men man bygger samtidigt upp muskler och kondition. Använd dem nu! Använd din inre styrka till att ta dig ur den här stormen.

Jag kan ärligt säga att jag inte har besökt gymmet många gånger de senaste åren, så fysiskt är jag väl inte i mitt livs bästa form direkt. Men jag är i betydligt bättre form på insidan. 🌸 Jag har tränat och tränat mina inre muskler. Varje motgång har trimmat dem, så att jag nog tror att jag skulle klara några till, för det lär dyka upp fler. Av olika slag. Livet är fullt av hinder att ta sig över, så det är lika bra att förbereda sig…

Min absoluta favoritmaskin i mitt ”inre gym” är tacksamheten. Den gör underverk för dagsformen! Den hjälper mig att se vad jag har och inte stirra mig blind på allt jag saknar. Den har varit ovärderlig i mitt tillfrisknande så här långt och påverkar mitt mående väldigt mycket. Om jag låter den stå i ett hörn och samla damm för länge (som min gamla crosstrainer här hemma, som gnisslar lika motvilligt som mina muskler när jag mot förmodan ställer mig på den nån gång), märker jag snart att modet sjunker och allt känns lite tyngre. Så jag tänker fortsätta med min tacksamhetslista som en daglig workout för själen. Det gör så stor skillnad.

Idag är jag tacksam för den styrka jag har fått genom allt jag gått igenom på min resa så här långt, men också för att jag har blivit bättre på att be om hjälp när jag behöver det. Det finns en styrka i det med. Det är faktiskt en av maskinerna i mitt inre gym, som jag förut undvek till varje pris. Men vi behöver inte klara allting på egen hand, dra oss undan eller skämmas. Vi är starkast tillsammans. 🤗💪🙏

Annons

”Jag flörtade med djävulen när…”

Jag fortsätter att haka på skrivutmaningar! Här är mitt bidrag till ”Fortsätt meningen” med @ordkollektivet på Instagram.

Jag flörtade med djävulen när ingen såg
Inte ens jag, förblindad av min favoritdrog
Jag surfade mot avgrunden på en jättevåg
tills jag en helvetisk dag insåg…
att denna djävulsdans skulle bli min sista 
Jag ville inte hamna i en kista!
Jag tänkte på min familj och kom plötsligt ihåg
hur mycket jag hade att mista, 
det fick mitt hjärta att brista 
Jag måste kliva av detta självdestruktiva tåg!
Jag överlever nog inte ännu en flodvåg… 

I spelfriheten har jag visserligen fått lära mig att ett bra sätt att hantera spelsug är att surfa på det. Inte få panik så att man drunknar i känslan och dras med i vågorna när de kommer, utan ta det lite mer med ro, så att det blir lättare att behålla kontrollen tills suget försvinner igen. Det gjorde jag INTE när jag spelade. Jag försökte surfa, men jag tappade snabbt kontrollen. Vågorna förde mig precis dit de ville. Tills jag inte stod emot längre. Då sjönk jag. På djupare vatten för varje gång och allt svårare att ta mig upp igen.

Idag har jag slutat flörta med speldjävulen. Dansen är över. Åkturen är slut. Nu efter mer än 4 år kommer inte spelsuget särskilt ofta längre, men om det gör det så ställer jag mig stadigt på surfbrädan. Jag har lärt mig att stå emot. Med mycket möda och många misslyckaden. Men det var värt det. Jag är inte rädd för vågorna längre. De kontrollerar mig inte. Jag är inte ens på samma hav längre. Inte ute på det där djupa, mörka vattnet där jag drev allt längre bort ifrån allt som betyder något i livet. Spelfriheten har sina utmaningar, men det är så mycket lättare att navigera ändå i livet när man får göra det själv och inte med ett beroende bakom rodret.

Paradis och rebeller

Jag skriver mest dikter just nu. Jag har inte haft inspiration till att skriva så mycket annat. Ni som har följt mig ett tag vet ju att jag älskar dikter, så det får ni ha överseende med. Det kommer förstås andra inlägg också framöver, men jag hoppas att ni gillar dikterna! Tänkte uppdatera er lite, eftersom jag varit mer aktiv på Instagram den senaste tiden.

Här är två av de senaste dikterna, som är inspirerade av en skrivutmaning från @ordkollektivet på Instagram där man ska tolka ett ord som de väljer. Förra helgen var uppgiften att #ordtolka ordet ”paradis” och det här är min tolkning. 😊🙏

Den här helgen var utmaningen istället att #ordtolka ordet ”rebeller”. Det var lite svårare, men så kom jag att tänka på min kidnappade hjärna och striden som har utspelats i mina tankar för att ta tillbaka kontrollen. En verklig kamp. Så det här fick bli min tolkning av ordet rebeller.

Det är inte lätt när man har blivit sin egen värsta fiende och slagfältet är ens egna tankar. När hjärnan kidnappats och man inte kan tänka klart längre…

För mig var det beroendet som tog över och med det följde ångest, skam och självförakt. Samt åratal av förnekelse och flykt. Men jag lyckades övertala tankarna till slut. Att göra uppror. Att stå emot och slå sig fria. Slutade lyssna på beroendets lögner i mitt huvud. Lyckades få några tappra, modiga tankar att våga gå emot strömmen. Tänka att jag visst var stark nog att klara det. Att jag inte alls var så värdelös som jag trodde. En liten rebellisk tanke i taget tog jag tillbaka kontrollen.

Gör det du med! 😊❤️🙏🙌

Ur lågorna 🔥

Höstens första dag 
hade kommit och gått 
Obemärkt 
Halva oktober hade redan försvunnit 
Som allt annat
Höstlöven virvlade ivrigt omkring henne
Ville visa upp sig i all sin färgprakt  
Men hon brydde sig inte
Hon visste att de snart skulle dö

precis som hon

Det var oundvikligt nu 
Vinterkylan skulle ta över  
precis som hennes inre kyla redan gjort
Vad hade höstlöven för val? 
Vad hjälpte deras färgsprakande dans? 
Hon kunde inte se någon mening 
med hösten 
Lika lite som hon kunde finna
någon mening med sitt eget miserabla liv 
Vad hjälpte det om hon dansade en sista dans
när det var med döden själv?
 
Hon hade lekt med elden
Så ofarligt det hade verkat till en början
Innan lågorna flammade upp 
Starka och ursinniga
Nu var det elden som lekte med henne 
Hon kunde inte andas
Hon önskade att hon kunde gråta åtminstone 
Så hon kunde drunkna i tårar istället 
Men nu var det lågorna som förtärde henne
Ångesten 
Maktlösheten 
Skammen

Lågorna piskade henne från alla håll
Hon ville skrika
Så där hjärtskärande att någon helt säkert 
skulle stanna upp 
mitt bland de virvlande höstlöven 
och se att de brann just där hon stod 
Att någon skulle ta henne därifrån 
innan det var för sent
Omfamna henne och säga något lugnande
om att allt skulle bli bra
Att hon inte var ensam
 
Men nu var hon det
Ensammast i världen
Med ett skrik som inte ens höstvinden
kunde bära tillräckligt långt
Med huvudet nedböjt
och håret fladdrande i vinden
Ensam i lågor

tills bara aska fanns kvar

Det blev tyst
Så där tyst som i graven

Vinden höll andan
med något hemlighetsfullt över sig 
Som om den redan visste 
vad som väntade

Sedan ett litet ynkligt pip
Som ett svagt harklande
Ett till 
Starkare nu
Ljud som av vingar som sträcker på sig 
Stapplande ben som reser sig
ur askan

Hon kunde inte tro sina ögon
Vinden smekte hennes nya vingar 
Hon kände efter
Lågorna fanns inte kvar
Smärtan var borta 
Hon mindes var det gjorde som ondast 
men där fanns en bukett
av vackra eldröda fjädrar nu
Hon lyfte sina nya vingar
och tänkte precis flyga när hon 
tog ett djupt andetag
Åh, vilken känsla! 
Efterlängtad luft i lungorna

Hon fortsatte andas
djupa, långsamma andetag 
Rörde runt med tårna i askan som varit hennes liv
Kände förvånat hur en tår rann utmed kinden
Känslorna som hon trängt undan
Som varit så förtärande förut 
Kom som en flod nu
Av lättnad 
Hon stod kvar i floden en stund 
Sedan torkade hon tårarna 
Hon var redo nu
 
Vingarna kändes starka nog 
Hon sträckte ut dem 
och flög!
Under henne dansade höstlöven
Vackrare än någonsin
De såg så obekymrade ut i vinden
Hon log och förstod meningen med allt
Vad gör det att löven vissnar och dör, 
att träden lämnas nakna och barskrapade 
när det kommer en vår?
Då kommer livet tillbaka med ny kraft  
ur det som var dött
som en Fågel Fenix

som hon

@rollercoaster_reflections

https://spelmissbruk.wordpress.com/2022/10/13/ur-lagorna

Den här dikten är inspirerad av #höstskriv med @sannamacdonald, en skrivövning på Instagram där jag skulle utgå från följande ord: födelse, bukett, början, höstens första dag. 🍁

Lite mörk dikt kanske, men sånt är ju livet ibland. Jag har själv känt mig precis så där uppgiven och inte sett någon utväg. Brunnit upp på insidan av skam och skuld. Lekt med elden tills den tog över mitt liv helt och hållet. Men det finns ljusglimtar, glöm inte det. Ingen natt är så mörk att den skrämmer bort solen för gott. Det ljusnar till slut. Det finns hopp. De mörka perioderna av våra liv kan tyckas oändliga, men det kommer en vår och då när ljuset kommer tillbaka får allt nytt liv. Även vi. Starkare blir vi dessutom av allt vi gått igenom. Så fortsätt framåt. Res dig upp om du behöver det. Och ge inte upp. Du är inte ensam! ♥️

Ute och cyklar? Aldrig!

Idag är det världsdagen för psykisk hälsa (World Mental Health Day) och min blogg är inne igen! 😀🙌

För visst är det väl så annars, att man nog egentligen INTE ska skriva om hur deprimerad man är. Hur ångestfylld och skamsen man känner sig. Hur utmattad och slutkörd man är. Man ska nog INTE skriva om sitt självförakt, sin panikångest, sina självmordstankar, sin prestationsångest, sitt skuldberg eller rada upp sina misslyckanden. Och man ska nog ABSOLUT INTE skriva om sin mans depression och ångest. Det är alldeles för deprimerande och utlämnande. Nej, tacka vet jag dagens outfit, godaste receptet, nyaste hälsotrenden, senaste semesterresan eller veckans fynd i skoaffären! Inte en massa jobbiga känslor. Dem håller vi inom oss…

Självklart förstår jag att man kanske inte vill basunera ut sina innersta känslor på en öppen blogg som vem som helst kan läsa. Det är fullt förståeligt. Jag är ju själv anonym. Men det tragiska är att så många lider i det tysta och aldrig öppnar sig för någon. Inte ens de närmaste. Psykisk ohälsa drabbar så oerhört många i det här landet och ändå pratar vi så lite om det. Vi skäms. Vi tror inte att någon skulle förstå. Vi vågar inte ta av oss masken och gå längre än till standardsvaret ”jag mår bra” om någon frågar. Många vågar inte fråga.

Om jag med min blogg kan få en enda person som mår dåligt att känna sig mindre ensam, så är det värt all tid jag lägger ner. Om jag kan få en enda läsare att tänka till och ställa frågan en extra gång hur någon mår. Om jag med mina kanske smått deprimerande inlägg ibland, ändå kan ingjuta ett litet hopp om att saker och ting kan förändras och bli bättre. Jag vet precis hur det känns att tappa fotfästet, att inte längre känna igen sig själv, att dra sig undan från omgivningen och knappt orka gå upp ur sängen. Jag vet hur det känns att vakna varje morgon med ångest, att ligga vaken med hjärtklappning och andnöd eller ligga och spy på toalettgolvet för att ångesten har satt sig som en klump i magen. Jag vet hur det känns att tappa kontrollen och inte se någon utväg i mörkret. Jag vet hur det känns att inte kunna se sig själv i spegeln utan att drunkna i självförakt och skam. Men jag vet också att mörkret inte varar för evigt. Så håll ut och ge inte upp!

Idag den 10 oktober är det världsdagen för psykisk hälsa (World Mental Health Day) och hela den här veckan uppmärksammas psykisk ohälsa lite extra över världen. Det betyder att min blogg är inne just nu! Sedan är jag troligtvis ute och cyklar igen när det kommer till vad som är allmänt populärt blogginnehåll, men jag kan inte tänka mig en mera meningsfull åktur! ♥️

När jag tänker efter så är det ju faktiskt tvärtom. Min blogg är aldrig ute! Jag läste nånstans hur kortlivade blogginlägg är. Vem vill läsa gamla inlägg om förra årets modenyheter liksom? Men jag går ofta tillbaka till mina inlägg och om du har följt mig på Instagram på sistone (leta gärna upp mig där annars @rollercoaster_reflections) kanske du har märkt att jag i tillägg till en hel del nya dikter mm, också har delat många av mina gamla blogginlägg och dikter där.

De är precis lika aktuella idag som när jag skrev dem. Jag kanske inte själv är kvar där längre, i skammen, självföraktet, ångesten eller sömnlösheten som jag skrivit om. Men de påminner mig om vart jag har varit och hur långt jag har kommit. De skapar igenkänning och hopp. Kanske är du där nu. Då är mina texter till dig. Både nya och gamla. Jag kanske inte längre oroar mig över ett växande skuldberg med Kronofogden i hälarna och undrar hur jag någonsin kommer att bli skuldfri. Men det kanske du gör. Jag kanske inte längre känner mig panikslagen över allt jag förlorat – pengar, hus och hem, självkänsla, tillit, relationer. Men kanske har du precis craschat på din botten precis som jag hade gjort när jag startade den här bloggen. Då är varenda inlägg till dig. Från början till slut. Och jag kommer att fortsätta skriva. Ibland dela och reflektera över inlägg jag skrivit under min resa hittills och förstås skriva nya inlägg om hur jag mår nu, hur det känns när man hittat tillbaka till sig själv och (oftast) ser ljusare på tillvaron. Jag kommer att fortsätta dela både det glada och det deppiga. Både utsida och insida. Den känslomässiga berg- och dalbanan. Livet. Så som det är nu och så som det har varit. Vi får se vart det leder mig och den här bloggen. En dag i taget. Stort tack till dig som stannar till och läser, även fast jag inte skrivit så mycket på sistone. Fortsätt gärna titta in här, jag kommer att försöka skriva oftare framöver.

Om DU går igenom en tuff period just nu. Prata med någon i din närhet om hur du mår. Det finns hjälp att få. Du är inte ensam! ❤️

Om jag bara kunde…

Mitt missbruk fick mig att avsky mig själv. Jag kunde inte se mig själv i spegeln utan att gå under av skam och skuld. Jag längtade efter kärlek, men tyckte inte att jag var värd det. Jag ville vara snällare mot mig själv, men kunde inte förmå mig till det. Jag ville må bra igen, men kunde inte se det framför mig. Allt kändes så hopplöst. Jag kändes så hopplös.

Jag minns hur jag kände när jag skev den här dikten för 3,5 år sedan. Om jag bara kunde… Så skönt det vore om jag kunde älska mig själv, en aning åtminstone. Om jag kunde förlåta mig själv för allt elände jag ställt till med. Alla idiotiska beslut, alla svikna löften, alla jag sårat på vägen. Men hur skulle det gå till?

Ja, på något sätt gick det. Jag bestämde mig för att ta upp kampen mot självhatet. Mot min hårda inre domare. Hon var en svår match och ibland dyker hon upp igen, men jag har övertaget nu. Oftast. Vilket är stor skillnad mot hur det var förut, när hon dominerade mig totalt. En självsnäll tanke i taget har jag vänt vinden så att det blåser lite mer till min fördel. Och jag har bestämt mig för att förlåta mig själv. Jag kanske inte alltid känner mig superförlåten. Ibland blir jag besviken och arg på mig själv. Men det gör inget, för då kan jag ta upp mitt största vapen igen. Självmedkänslan. Gärna tacksamheten också. Det är en svårslagen kombination. ❤️🥰🙏

©rollercoaster, https://spelmissbruk.wordpress.com/2019/02/26/om-jag-bara-kunde/

Från självmordstankar till livsglädje

Idag på suicidpreventiva dagen delar jag ett inlägg från 2020 om min resa från självmordstankar till livsglädje. Det är tyvärr precis lika aktuellt idag. 2021 var det 1505 självmord i Sverige. Så många människor ger upp hoppet varje dag. Inte för att de väljer att göra det, utan för att de mår enormt dåligt och inte ser någon annan utväg. 😢 En av anledningarna till att jag startade den här bloggen och fortsätter skriva är att förmedla hopp. ❤️🙏 Jag såg inte heller någon utväg och övervägde flera gånger att avsluta mitt liv. Men mitt liv vände och det kan ditt också göra! Hur mörkt och hopplöst det än ser ut just nu… Så håll ut, en dag (timme eller minut) i taget och ge inte upp!

I januari 2015 trodde jag verkligen att botten var nådd. Jag hade spelat mer eller mindre okontrollerat sedan 2009 och dragit på mig stora skulder. Min man hade ”räddat” mig åtskilliga gånger och var lika skuldsatt han. Nu ställde han ett ultimatum att jag var tvungen att söka hjälp annars skulle han inte orka stanna kvar. Vår dotter hade nyligen fyllt 2 år. Jag visste att jag var tvungen att få stopp på mitt spelande. För hennes skull. För min mans skull. För min egen skull med, men det kunde jag inte tänka just då. Jag kände mig alldeles för hemsk. Men jag skulle inte orka länge till. Ångesten hade blivit värre och panikattackerna tätare. Stunderna då jag inte kunde andas, fick hjärtklappning eller låg på toagolvet och spydde för att bli av med klumpen i halsen. Jag bestämde mig för att gå en behandling på kommunens spelberoendeteam. Skulle det gå den här gången? Jag hade ju försökt sluta redan så många gånger. Det måste gå, tänkte jag. Jag kunde inte stå ut med tanken på att förlora min familj.

Jag gick behandlingen men lyckades inte bli spelfri. Jag fortsatte spela bakom fasaden jag visade upp. Fortsatte att gå under av ångest bakom mitt falska leende. Jag hade blivit en mästare på att dölja mitt mående och sopa undan spåren efter mitt spelande. Jag tog lån och krediter åt alla håll för att hålla oss borta från Kronofogden. Paniken växte. Jag var tvungen att fixa situationen. Min spelberoende hjärna kunde inte se någon annan lösning än att spela tillbaka allt som höll på att rinna ur händerna på mig. Allt jag älskade och värdesatte i livet. Det gick förstås inte. Det blev mycket värre…

2016 tog 1478 personer sitt liv. Jag kunde ha varit en av dem.

Sommaren 2016 fick vi en fantastisk möjlighet när vår hyresrätt ombildades till bostadsrätt. Banken gick med på att baka in de flesta av våra lån i bolånet. Vi hade fått en ny start. Nu kunde vi andas ut! Men jag var snart igång med att spela tillbaka allt igen. Efter 7 års eskalerande spelmissbruk var jag totalt fast. Spelandet hade blivit som ett tvångsbeteende, oerhört svårt att bryta. Jag var så fylld av ångest, skam och skuldkänslor att jag inte stod ut med mig själv. Kände mig så värdelös och misslyckad. Allt såg nattsvart ut. Hur skulle jag ta mig ur mörkret?

2017 tog 1544 personer sitt liv. Jag kunde ha varit en av dem.

Det var året då jag spelade bort vår hem och tvingade oss att flytta i all hast. Min dotter hade börjat sista året på förskolan. Hon förstod inte varför vi plötsligt var tvungna att flytta ifrån alla kompisar. Min man som gått in i väggen hade börjat skola om sig och fått ny energi. Men nu hade jag förstört allt. Igen. Värre än någonsin den här gången. Jag har aldrig känt mig så hemsk. Jag var världens sämsta mamma. Världens sämsta fru. Jag ville för mitt liv inte spela mer, men kunde inte sluta och hatade mig själv för det.

2018 tog 1574 personer sitt liv. Jag kunde ha varit en av dem.

Flytten gick bra under omständigheterna och vi fick en stor vinst vid försäljningen som kunde lösa de flesta av våra lån. Vi var räddade! Nu kunde vi andas ut! Vi hade visserligen flyttat till världens ände kändes det som, där vi inte kände någon förutom min mamma som jag övertalat att flytta med. Men nu kunde vi få den där nystarten vi längtat efter i åratal. Så blev det inte… Jag fick inte stopp på mitt spelande och hade snart spelat tillbaka varenda liten krona. I april craschade jag på botten av min självgrävda avgrund. Jag hade spelat oss båda två till Kronofogden för all framtid. Min man skulle säkerligen lämna mig. Jag hade förlorat allt. Hur skulle jag orka fortsätta? Jag såg ingen utväg.

Idag är jag så tacksam att jag inte gav upp, utan gav mig själv en sista chans och sökte hjälp. Jag kontaktade Spelberoendes förening. Psykolog. Lämnade ifrån mig ekonomin till min man som stannade kvar trots allt. Spärrade mig från spel. Började skriva av mig mina tankar och känslor på den här bloggen bland annat. Det har inte varit enkelt. Det har varit en berg- och dalbana av känslor. Mycket ångest. Tårar. Skuldkänslor som borrar sig djupt in i själen och vrider om. Skam och självförakt. Men också hopp. Sakta har livsglädjen återvänt. Självkänslan. En dag i taget har jag tagit mig igenom mörkret och hittat tillbaka till mig själv. Det kan du också! Ge inte upp! ❤️❤️❤️

Photo by Darya Skuratovich on Unsplash

Skulle någon bry sig?

Jag blir alltid berörd till tårar när jag lyssnar på den här låten. Jag mår bättre, men jag har varit där nere på botten och jag har vänner som är där nu. Låten påminner mig om alla de gånger då jag undrat om någon skulle bry sig ifall jag försvann. Jag har känt mig så otroligt värdelös. Som en börda för alla i min närhet. Som ett hopplöst fall, totalt misslyckad. Trasig på insidan. Ensam. Skamsen. ”Would anyone care? Would anyone cry if I finally stepped off of this ledge tonight? Would anything change, would you all be just fine? ‘Cause I need a reason to not throw the fight. It just might save my life”. De orden hade kunnat vara mina för drygt fyra år sedan. Det gör mig ledsen när jag tänker tillbaka. Jag skulle bara vilja krama om den där sjävföraktande, ångestfyllda, skamsna, uppgivna versionen av mig som var så väldigt nära att ge upp och säga att jag bryr mig! Att jag inte alls är värdelös! Att mitt liv betyder så mycket och att jag visst skulle vara saknad om jag inte fanns. Att jag fyller en plats som ingen annan kan fylla. Att jag inte alls är något hopplöst fall. Att jag kan ta tillbaka mitt liv. Tyvärr var det ingen som sa det till mig när jag mådde som sämst. Det var ingen som ens visste om att jag kände så där…

Nu säger jag det till dig!

Du är värdefull! Du är ingen börda för att du mår dåligt. Du är inte dina misslyckanden. Du är inte något hopplöst fall. Den här världen skulle inte vara bättre utan dig. Ingen kan ersätta dig! Ditt liv är värdefullt och kan vända även om det ser nattsvart ut just nu, även om du inte ser någon utväg och inte vet hur du ska orka leva en enda dag till. Ge inte upp! Jag förstår att det kan vara svårt att sätta ord på hur du mår, men du kan väl göra ett försök? Berätta för någon i din närhet att du inte mår bra. Det finns människor som bryr sig. Jag finns också här och du får gärna skriva till mig om du vill. Du är inte ensam! ❤

Would anyone notice 
if tonight I disappeared?  
Would anyone chase me  
and say the words that I need to hear?   
That I'm no burden  
Not so worthless  
Bent so much that I just might break  
All-consuming  
So confusing  
The questions that keep me awake

Would anyone care?
Would anyone cry  
if I finally stepped off 
of this ledge tonight?  
Would anything change,
would you all be just fine?  
‘Cause I need a reason 
to not throw the fight  
It just might save my life   

Would anyone want me  
if they knew what was inside my head?  
Would anyone see me  
for the person that I really am?  
I won't lie  
So hard to hide  
I've never felt worthy of love  
I would give up  
everything I have  
just to feel good enough
  
Would anyone care?
Would anyone cry  
if I finally stepped off 
of this ledge tonight?  
Would anything change, 
would you all be just fine?  
'Cause I need a reason 
to not throw the fight  
It just might save my life   
 
If you're dying inside  
Sick of being alive  
Let me in, 
let me share in your pain  
From my lungs through the dark  
Spoken straight from the heart  
Let me give you 
a reason to stay   
 
If you're out there 
still lying awake  
If you're out there 
still wondering
  
Would anyone care
would anyone cry  
if you finally gave up 
and turned out the light   

The world would be changed 
if you left it behind  
You can't be replaced, no, 
tonight is the night  
You take back your life  
Take back your life  
Take back your life  
Take back your life 

This is freedom

When you have been going
In the wrong direction
For so long you’ve forgotten
Why you ever stepped on
That stupid train
 
When you’ve forgotten 
Who you are 
Who you were before 
Entering that dark prison
What the sunset looks like

This is freedom
To have finally stopped 
Stepped out on the tracks 
Not to kill yourself
(I know the pain) 
But to cross over to the other side 
Take another train
Going somewhere new
Where you can find peace
And begin to heal
What is broken inside
 
This is freedom 
To look up and see the colors
To feel hope again 
Being able to chose
A new direction 
A new mission
Not to destroy yourself
But to find a better version
One you can live with
When this long day is over

Tomorrow the sun will rise again
And so will you ❤️🙏

Poem and photo by me. First shared a few days ago on my Instagram. Please follow me there if you like: rollercoaster_reflections

Jag ska försöka skriva oftare här på bloggen. Stort tack till alla er som fortfarande tittar in här! På sistone har jag varit mer aktiv på Instagram. Jag har nyligen bytt namn där från rollercoaster_spelberoende till rollercoaster_reflections, tyckte att det passade mig och alla mina reflektioner bättre. 😀 Jag är visserligen lika spelberoende som vanligt, men mer som en allergi jag måste leva med och se upp för. Det är ingenting som definierar mig längre. Skrivit på engelska en del. Jag är inte lika bra på det som svenska förstås, men jag gillar att skriva särskilt dikter på engelska. Så jag kommer nog att blanda lite. Hoppas att ni har det bra och kom ihåg – vi kan alltid vända om, tag i våra liv och försöka bli bättre versioner av oss själva, oavsett hur långt vi kanske har färdats åt fel håll. Det är inte för sent. Det finns hopp! ❤️

Rena drömsemestern?

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Vi skulle ha hälsat på hos vänner i helgen, men de blev sjuka. Väldigt tråkigt och dottern blev så besviken. Vi bestämde oss för att åka till Göteborg och gå på Liseberg istället. Kollade hemsidan och det fanns biljetter kvar till lördagen! Men av någon anledning bokade vi inte direkt och när vi gick in igen var det fullbokat. 😔
Då bestämde vi oss för att göra lite utflykter häromkring istället. Framför allt bada! Både äventyrsbad, sjöbad och havsbad blev det. 😀🌊

I fredags hade vi tagit med oss en engångsgrill och tänkte grilla korv efter badet, men när vi plockat fram allt och skulle tända grillen upptäckte vi att vi glömt tändstickorna! Självklart hade vi lämnat stranden och promenerat en bra bit in i skogen intill. Det kom ett par gående förbi just då, men de hade ingen tändare på sig. I övrigt var vi helt ensamma, vilket kanske var lika bra eftersom vi måste ha sett idiotiska ut där vi stod med vår lilla engångsgrill i högsta hugg utan eld. 😳🤣 Vrålhungriga var vi också, så det slutade med att vi satt där vid grillplatsen mitt i skogen och åt en varsin kall korv med bröd utan ketchup för den hade vi också glömt. Den äckligaste korven dottern någonsin ätit tydligen! Efter några bittra miner, blev stämningen lite gladare när vi plockade fram marshmallows. Helt ok att äta tillsammans med kakorna fast de inte var grillade. Ja, vad ska man säga. Välkommen till en helt vanlig semesterdag med familjen Roller Coaster! 🤣🤣

Livet är ju så där. Inte alltid som de tillrättalagda bilderna på Facebook eller Instagram, där alla verkar ha så perfekta semestrar. Vem har det? Inte vi i alla fall. Ändrade planer, besvikelser, glömda saker, sura miner, men också många skratt och en massa fina, minnesvärda och roliga upplevelser tillsammans.

Under min värsta tid i missbruket hade den här sommaren varit rena drömsemestern! Problemen var på en helt annan nivå då. Katastroferna avlöste varandra, skulderna hopade sig, semesterkassan spelades bort, skam och skuldkänslor färgade allt. Spelfriheten gör en sådan enorm skillnad!

Om du är på botten just nu, håll ut! En spelfri dag i taget kommer det att vända! ❤️