Ny dag, nytt hopp

Idag firas livet och uppståndelsen. ✝️🙏❤️

Nytt hopp. Nytt liv. Ny framtid. Ljus i mörkret. Oavsett vad gårdagen innebar, så är det här en ny dag, en ny möjlighet att börja om ifall vi behöver det, vända om från sånt som drar ner oss, ge oss själva en ny chans – för att vi är värda det även om vi känner oss värdelösa och misslyckade.

Ta hand om dig! Du är så värdefull! 🤗❤️🙏

God’s mercy is new today
There is love and forgiveness

#kristusäruppstånden

Ljus i mörkret – 4 spelfria år!

Idag har jag varit spelfri 4 år!! Heja mig. Det känns fantastiskt. 😀 I år infaller den här dagen mitt i påskhelgen, en helg som för mig och många andra symboliserar seger över döden och mörkret då Jesus dog för våra synder och uppstod för att ge oss nytt liv och hopp. 🙏

För fyra år sedan kändes mitt liv hopplöst. Jag kände mig totalt misslyckad och värdelös. Mitt missbruk hade brutit ner både mig och min man, skapat en distans mellan oss som kändes oöverkomlig, ett enormt skuldberg att bestiga och en känsla av uppgivenhet, ångest, skam och självförakt som färgade allt. Sedan dess har mitt liv vänt från mörker till ljus på så många sätt. Idag är jag en helt annan människa, en bättre version av mig själv. Jag och min man har hittat tillbaka till varandra. Vi har fått skuldsanering och är på god väg att bestiga skuldberget. Jag har blivit av med skammen och ser på mig själv med så mycket snällare ögon. Jag är engagerad som resurs i Spelberoendes förening och brinner för att hjälpa andra att ta sig ur missbruk – för det går! Det finns hopp, oavsett hur mörkt det ser ut. Precis som med påskens budskap, så kan det som ser ut att vara ett totalt nederlag i våra liv, det som verkar helt kört och utan hopp, vändas till seger och bli början på ett nytt kapitel i våra liv. Ett spelfritt kapitel utan lögner och svek, varken mot oss själva eller våra närmaste.

Ett spelmissbruk frodas som bäst i mörker, när det göms undan bakom en ridå av lögner och förnekelse. Då spelet blir en slags tillflykt där inne i mörkret, någonstans att gömma all skuld och skam, hellre än att kliva ut i ljuset. Hur mycket man än avskyr mörkret egentligen och längtar efter frihet. Ett falskt hopp om att spela sig ur eländet, hur mycket man än vet innerst inne att det bara gör mörkret ännu mörkare. För att bli fri på riktigt behövs ljus. Ärlighet. Så länge jag ljög för mig själv och alla andra behöll spelberoendes sitt grepp om mina tankar.

Första gången jag sökte hjälp för mitt missbruk och gick en KBT behandling var jag inte redo att dra undan de tunga mörkläggningsgardinerna och släppa in ljuset i mitt mörker. Jag satt bokstavligt talat och ljög på träffarna om att jag varit spelfri senaste veckan, eftersom jag kände mig så dum. De andra i gruppen verkade klara det så bra. Jag var hopplös. Efter behandlingen tog mitt missbruk fart som aldrig förr och nådde oanade höjder. Eller djup bör man väl hellre kalla det. Jag sjönk djupare än någonsin. Snabbare än tidigare. Med allt värre konsekvenser. Tre år senare slog jag i botten med en smäll som kunde ha tagit livet av mig. Jag övervägde det (för visst hade min familj haft det så mycket bättre utan mig? – spelberoendets, skammens och självföraktets förrädiska tankar ekade i huvudet på mig), men jag reste mig upp istället och klev ut i ljuset. Mot alla odds. Hemskt var det. Skrämmande. Usch, vilken röra jag spelat in mig i. Hur skulle jag orka? Hur skulle jag någonsin bli skuldfri? Hur skulle vi ta oss vidare ur eländet och må bra igen? Det var inte lätt, men jag slutade fly. Slutade ljuga. Bestämde mig för att släppa in ljuset i mina mörkaste skrymslen, de jag skämdes mest över och inte ville att någon skulle känna till. Jag gav mig själv en sista chans och det är jag så tacksam för idag. Mitt liv har vänt och det kan ditt också göra. Kliv ut ur spelbubblan och låt ljuset lysa upp ditt inre. Det blir inte ljusare över en natt, men ärlighet befriar. Låt någon veta hur du mår och vad du kämpar med, så att du slipper kämpa ensam. Ge inte upp! 🤗❤️🙏

https://unsplash.com/@naletu

Allt jag höll inom mig

Hur jag mår?
(ångest, tappat fotfästet, illamående, kan inte sova, panikångest, oro, skuldkänslor, självförakt, katastroftankar, depression, hopplöshet, ensamhet, skam)
Jag mår bra.

Jag höll allting inom mig… Vågade/orkade inte släppa in någon bakom fasaden jag visade upp.

Ett av de små, enkla men ändå så svåra orden från igår var ”hjälp”. Det är så viktigt att be om hjälp när man mår dåligt. Men för att få hjälp, måste man också våga berätta för någon hur man egentligen mår.

För att ta mig ur missbruket och slippa bära allting själv var jag tvungen att ta mod till mig och öppna dörren till allt det där jag stängt inne. Verkligen inte lätt, men så befriande. Med dörren på glänt sipprade ljuset sakta in i mitt mörker och lyste upp mina tankar. Känslorna fanns kvar, men blev lite lättare att bära. Jag var inte ensam längre.

Det är inte du heller. Det finns hjälp att få. Det finns någon som är villig att lyssna. Det finns hopp. Ge inte upp. ❤️🙏

https://unsplash.com/@finnnyc

Fantastic 4 – Fyra svåra ord

Idag blir det en lista på fyra svåra ord. Inte för att de är långa eller komplicerade. De är svåra ändå. Nästan helt omöjliga att uttala ibland.

1. Hjälp!

Visst kan det vara svårt att be om hjälp? Det har suttit väldigt långt inne för mig ibland. Även om jag har behövt det desperat egentligen. Jag har blivit bättre på det, men kan fortfarande ha svårt för det ibland. Vill inte vara till besvär. I missbruket ville jag inte släppa in någon i min miserabla verklighet. Så glad att jag fick fram orden ändå till slut. Det finns hjälp att få, så varför inte be om den?

2. Förlåt!

Lika svårt det här. Både att be om förlåtelse och att förlåta sig själv. Men så viktigt. Jag sårade många i mitt missbruk, skadade mina relationer. Och jag skadade mig själv. Skammen och skuldkänslorna gjorde att jag hellre stängde mina närmaste ute, stötte bort dem. Ibland skyllde jag ifrån mig, för att jag inte orkade bära skuldkänslorna. Men jag behövde säga förlåt. Till mina närmaste som jag ljugit för, som jag sårat. Och jag behövde säga förlåt till mig själv. ❤️

3. Hej!

Det låter ju som ett jättelätt ord. Ett vi säger hit och dit. Men nej, ibland är det jättesvårt. När jag mådde som sämst, så drog jag mig undan. Jag ville inte säga hej till någon. Om vänner hörde av sig, svarade jag inte. Jag orkade inte prata med någon. Jag kände mig ensammast i världen, men kunde inte förmå mig själv att säga hej. Idag mår jag bättre och är oftast social och pratglad, men det kan vara svårt ibland ändå. Ibland orkar man inte säga hej. Även om man kanske behöver det egentligen. Någon som lyssnar. Eller bara finns där.

4. Ja/Nej!

Fjärde punkten får bli två ord. Superenkla, men ändå lika svåra båda två. Det kan vara så svårt att säga nej, sätta gränser, lyssna till sitt inre vad man vill, vad man orkar och säga ifrån när det behövs, säga nej till sådant som inte känns rätt. Och visst kan det vara svårt att säga ja? Helst till rätt saker då också. Sådant som man mår bra av. Jag tror att det kan vara bra att tänka igenom - vad vill jag säga nej eller ja till? Vad/vem behöver jag säga nej till för att må bra? Och vad/vem vill jag säga ja till? Vad vill jag att mitt liv ska innehålla? Vad behöver jag göra plats för, vad behöver jag göra mig av med, vem vill jag umgås med, lyssna på, påverkas av? Små enkla ord, men med så stor betydelse för hur våra liv ser ut.
https://unsplash.com/@brett_jordan

Fantastic 4 – Fyra saker jag ser fram emot

Idag blir det en trevligare lista efter gårdagens lögner. 🙊

Nämligen, vad jag ser fram emot! 😀

För några år sedan hade det nog varit svårt för mig att komma på någon enda punkt på den listan. Allt såg så mörkt och hopplöst ut. Gjorde jag något kul med familjen så var jag inte riktigt närvarande. Spelet och skulderna fanns alltid någonstans i bakhuvudet. Alla negativa känslor låg ständigt som en ångestklump i magen. När det enda man ser är ett gigantiskt berg framför sig som man inte orkar bestiga, vad har man då att se fram emot? Inte mycket tyckte jag då. Men ju längre jag har kommit i tillfrisknandet och spelfriheten, ju lättare har det blivit för mig att lyfta blicken och se mig omkring, vara närvarande. Att inte bara fokusera på den branta vägen uppför berget, utan också stanna upp och titta på utsikten. Ta tillvara på ljusglimtarna.

Jag hade kunnat skriva om sådant jag ser fram emot som ligger längre fram i tiden, som den dag då vi gör den sista inbetalningen på skuldsaneringen om ca 2 år. Eller sommaren. 🌸 Men jag kommer att fokusera på sådant jag ser fram emot här och nu i april.

1. Idag ser jag fram emot en mysig lördag tillsammans med min svägerska som är på besök hos oss. Nu stannade inte den härliga vårvärmen kvar som vi hade för någon vecka sedan, men solen skiner i alla fall och vi tänker ge oss ut i skogen. Hon har bara varit här någon enstaka gång sedan vi flyttade hit, så det finns mycket att visa av omgivningarna och den fantastiska naturen här omkring. 🌿

2. Jag ser fram emot att gå på middag och bio med min make nästa helg. Vi fick biobiljetter av en vän för ett tag sedan, så nu tänker vi lyxa till det med en date. När man har skuldsanering blir det ju inte så väldigt mycket pengar över och de senaste månaderna har varit ganska tuffa som jag skrev om i ett annat inlägg nyligen, så man får ta tillvara på varje tillfälle att göra något extra för att lysa upp vardagen lite.

3. Jag ser fram emot påskhelgen då jag är ledig fredag till måndag och vi åker till mina svärföräldrar. Vi hade så gärna träffats oftare, men vi bor några timmars tågresa bort så det dröjer oftast lite. I julas sågs vi senast. Samma helg firar jag dessutom 4 spelfria år! Det är som natt och dag om man jämför mitt liv nu med hur det var då. Vilken skillnad. 😊🙏

4. Jag ser fram emot nästa möte med Spelberoendes förening. Vilken förmån att ha något så meningsfullt att se fram emot varje vecka året om. Jag som inte trodde att jag skulle passa in eller våga dela de svåraste bitarna av livet med okända människor. Nu är de som en andra familj för mig. Oavsett hur jag mår när jag kommer dit, så går jag alltid därifrån stärkt på något sätt. Bara att inte behöva göra den här resan ensam, det är så värdefullt. ❤️

Vad ser du fram emot?

Fantastic 4 – April, april…

För att fira mina första 150 spelfria dagar skrev jag 150 anledningar att inte spela. En lista som jag har gått tillbaka till med jämna mellanrum för att påminna mig om hur viktig spelfriheten är, vad jag har att kämpa för, vad jag har att förlora (om jag börjar spela igen) och vad jag aldrig någonsin vill tillbaka till! Se det inlägget här.

Idag har jag varit spelfri 1446 dagar, så nu har jag suttit hela natten och skrivit ihop en låååång lista med 1446 anledningar till. Trevlig läsning, den som orkar! 😁

April, april… 🤣

Nej då, jag bara skojar! Nog för att det finns många anledningar att hålla sig borta från spel, men det känns ju lite överdrivet. En lista blir det ändå, men betydligt kortare. Den här månaden, om ca två veckor, har det gått 4 år (!!!) sedan jag klev ut ur spelbubblan för gott och det tänker jag fira med temat Fantastic 4. 😀👏💪 Varje dag i april som passande nog också är årets fjärde månad kommer jag att skriva en lista med fyra punkter. 4 vad då? Ja, det får vi se. Det blir nog lite allt möjligt, men som alltid med utgångspunkt i mitt liv, mina tankar och mina erfarenheter av missbruk, tillfrisknande och allt där emellan.

Dagen till ära, så här den 1:a april då det enligt traditionen är helt ok att lura varandra med ett och annat aprilskämt, så tänker jag inleda med 4 lögner som jag lurade mig själv och andra med i missbruket.

1. Jag ska bara spela för en LITEN summa. Jag kommer INTE spela bort mer än jag tänkt och VERKLIGEN INTE ta några fler lån för att spela. Jag har visserligen inte lyckats med det tidigare, det har för det mesta slutat med att jag tömmer bankkontot till sista kronan och i panik jagar lån för att fortsätta spela eller täcka förlusterna. Men den här gången kommer jag bara spela bort den här lilla summan och stanna där.

2. Jag måste spela för att FIXA situationen. Nästa vinst kommer att bli min räddning! Nästa vinst kommer jag definitivt att plocka ut för att betala av mina skulder mm. Jag har visserligen gång på gång på gång avbrutit uttagen eller spelat bort vinsterna innan jag ens hunnit begära ett uttag. Och om jag mot förmodan har plockat ut några vinster har jag snart satt in pengarna på nätcasinot igen och spelat bort dem. Men nästa vinst kommer jag inte att spela bort. Den kommer att lösa allt.

3. Jag BEHÖVER spela för att må bra. Ångesten är för hemsk. Jag kan inte andas. Jag måste fly till spelet, in i spelbubblan där jag kan slappna av en stund. Där jag kan glömma mina problem för ett ögonblick. Fly från skammen och skuldkänslorna. Skuldberget. Kaoset jag spelat in mig i. Jag mår visserligen alltid SÄMRE när jag kliver ut ur spelbubblan igen med ÄNNU MER ångest, skam och bortspelade pengar. Men jag har inget val.

4. Jag är ett enda stort misslyckande. Totalt värdelös. Jag kommer aldrig att ta mig ur varken spelträsket eller skuldträsket. Varje gång jag försöker sluta spela, så trillar jag tillbaka. Varje gång jag ser ljuset i tunneln så rasar den ihop framför mig i mörkret. Varje gång livet ser ut att vända till det bättre saboterar jag det. Jag har visserligen hört om andra som lyckats ta sig ur missbruket. Jag har hört att det finns hjälp att få och att det finns hopp. Men inte för mig. Jag har sjunkit för djupt. Jag har spelat sönder mig totalt. Jag har spelat bort allt. Det är kört.

Lögner. Så många lögner. För några år sedan var mitt huvud fullt av dem.

April, april din dumma sill. Jag kan lura dig vart jag vill…

Spelberoendet ekade inom mig. Lögnerna höll mig kvar i missbruket. De fick mig att spela. De fick mig att känna mig värdelös. De skrämde mig. De fick mig att dra mig undan. De fick mig att gråta. De gav mig ångest och skam. Jag lurade mina närmaste. Jag lurade mig själv. Jag lurade alla.

Men inte nu längre. 😀💪🙏

https://unsplash.com/@huefnerdesign

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något

”Titta mamma, jag målar världen i Ukrainas färger!” 🤗🇺🇦

Jag har precis satt mig i soffan för att skriva lite och dottern spelar ett tv-spel under tiden. De Blob heter det, där man åker runt med en liten figur och färglägger en från början helt grå värld. Idag blir den blågul, för att Ukrainas folk finns i hennes tankar precis som i mina och så många andras. ❤️🙏

För en stund sedan var vi ute i vårsolen, gick förbi marknaden på torget, de nyplanterade rabatterna och körsbärsträden vars knoppar snart kommer att blomma lika vackert som förra året, gick förbi godisaffären men utan att gå in eftersom vi kör godisfritt fram till påsk, gick förbi en liten affär med utförsäljning av fidget toys där dottern köpte en squishy/stressboll. Nu är vi hemma igen och ska snart äta middag. Vi funderade först på att ta med oss picknick eller grilla ute i det fina vädret, men vi är ganska trötta idag så det blir stekta hamburgare här hemma istället. En helt vanlig, lugn och fridfull lördag med familjen. Sånt vi tar för givet, men som inte är lika självklart längre i ljuset av det som sker i Europa. Att kunna leva i fred och frihet, med tak över huvudet och mat på bordet. Över en natt kan allting förändras. För en månad sedan kunde en familj i Ukraina njuta av livet en ledig lördag precis som vi. Idag har kriget förändrat allt. Nu hoppas och tror jag att vi i Sverige fortsatt blir förskonade från krig, men när katastrofen kommer så nära blir man ju väldigt illa berörd. Krig som dödar så många, jämnar städer med marken och driver miljoner människor på flykt från sina hem. En av mina vänner har släktingar kvar i Ukraina. Jag känner många som har engagerat sig på olika sätt för att få fram hjälpsändningar till de drabbade. Vänner som tar emot flyktingar i sina hem. Själv önskar jag att vi kunde göra mer, vi har swishat vad vi kunnat men lever ju själva på existensminimum med skuldsanering, arbetslöshet osv, så pengarna räcker inte så långt. Men många bäckar små… Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Jag tänker också på hur våra perspektiv och associationer förändras av olika händelser. För en månad sedan hade de blågula färgerna troligtvis fört tankarna till Sveriges flagga eller kanske till havet eller till solsken och blå himmel över gula rapsfält. Idag associerar vi färgerna med Ukraina och kriget som pågår där. På samma sätt kan vårt mående, våra rädslor och olika kriser i livet påverka hur vi ser på saker. Mitt missbruk fick mig att göra en hel massa jobbiga associationer till allt möjligt. Om det ringde på dörren, så tänkte jag på Kronofogden. Jag var livrädd att de skulle dyka upp. Det var framför allt under veckorna efter att vi släppt alla skulder dit. Om telefonen ringde tänkte jag – inkassobolag. Brevbäraren var lika med panik över att gömma undan brev från lånebolag eller UC som jag inte ville att min man skulle se. Breven i sig var ångest över skuldberget och en ständig oro över hur ekonomin skulle gå ihop med alla räkningar som skulle betalas. Att se min man och dotter var lika med dåligt samvete över vad mitt missbruk gjorde mot familjen. En ständig påminnelse om hur värdelös jag kände mig. En titt på bankkontot gjorde mig illamående över alla speltransaktioner, bortspelade löner och lånade pengar. Varje gång jag gick förbi en viss blomsterhandel påmindes jag om min största spelvinst, då kasinot gratulerade mig med blommor och choklad, vinsten som kunde ha räddat mig och löst alla mina problem – om det inte hade varit mitt livs största lögn, jag spelade förstås tvångsmässigt upp vinsten igen så fort den kom in på kontot.

Det var hemskt att gå runt med så många negativa associationer till allt. Men det förändras som tur är med tiden. Jag hoppas innerligt att kriget i Ukraina snart är över och då kommer kanske det blåa föra tankarna till havet och det gula till solen igen. Jag hoppar inte längre till av rädsla när det ringer på dörren. Varken Kronofogden, posten eller brevbäraren ger mig några kalla kårar och blomsterhandeln associeras med vackra blommor, inte spelvinster. Och det bästa av allt, jag kan vara med min familj utan att känna skam och skuld.

Mer hann jag inte skriva innan vi skulle äta middag och nu har klockan blivit mycket. Dottern sover och jag tänkte försöka skriva färdigt det här inlägget. Alltför ofta händer det att inläggen inte blir klara. Jag börjar skriva, tar en paus, blir avbruten eller så kommer jag inte på något mer att skriva för stunden och sedan plockar jag inte upp tråden igen. Den här gången ska jag göra det. Var var jag någonstans…?

Jo, jag reflekterade lite över kriget i Ukraina. Det är så fruktansvärt det som händer där. Och visst är det lätt att känna sig liten och obetydlig. Särskilt när behoven är så enormt stora. Men bättre att ge eller göra det lilla man kan, än ingenting alls. Tillsammans gör det ändå stor skillnad.

Det gäller på flera områden i livet tänker jag. Som mitt bloggande. Vad gör det för skillnad? Vad är det för mening att fortsätta skriva? Är det ens någon som läser inläggen? Jo, jag har så otroligt många läsare nuförtiden! Statistiken slår i taket och bloggen blomstrar som aldrig förr. Nej då, jag bara skojar! Det är knappt någon som hittar hit längre är jag rädd. Jag hittar ju knappt hit själv. Men ändå kan jag inte släppa den. Jag har lyckligtvis inte behövt fly från krig eller genomlevt något liknande. Men jag har flytt från mig själv. Jag har varit spelmissbrukare och det är ett helvete i sig, som alla missbruk. Och otroligt svårt att ta sig ur. Nu när jag mår bättre så är inte skrivandet lika livsavgörande för mig längre, men jag kan ändå inte sluta. Jag kan inte bara tacka Gud för att mitt liv har vänt, ge mig själv en klapp på axeln för att jag klarade det och sedan gå vidare i livet utan att se mig om. Inte när det finns så många som är kvar i eländet och kämpar för att ta sig ur det. Mitt engagemang i Spelberoendes Förening är ett sätt att hjälpa andra i samma situation. Den här bloggen är ett annat. Ett försök att sprida hopp i mörkret. Jag når förstås långt ifrån alla, precis som våra swishade kronor eller bortskänkta kläder mm inte kan hjälpa alla på flykt. Men kanske hjälper det någon. Det räcker. Om jag var rik och kunde skicka enorma summor, så hade jag självfallet kunnat hjälpa fler. Men det gör ju inte min lilla insats betydelselös. Jag tänker likadant med bloggen. Om jag haft tiotusentals läsare så hade jag förstås kunnat nå fler, men det gör ju inte mitt bloggande meningslöst.

Tack för att du tittade in här, gör det gärna snart igen så att du inte missar något. Man vet aldrig när ett inlägg dyker upp. Om du inte redan gör det, så prenumerera gärna på bloggen eller följ min sida på Facebook där jag uppdaterar när jag skrivit något nytt. Ta hand om dig! ❤️

Bättre så här

Våren är här! 😊🌷🌿 Igår var det vårdagjämning. Nu blir dagarna längre och ljusare. Underbart!

Vi gick en längre promenad i skogen på en stig längs sjön på eftermiddagen och njöt av det fina vädret. Efter en mysig picknick i vårsolen skulle vi vända hemåt igen. Då hoppade dottern ner från en sten och skrapade upp knäet. Sedan lyckades jag trampa snett och stukade foten. Så det blev en långsam, haltande promenad tillbaka. När vi hade gått superlångsamt en bit, skrattat åt eländet och pratat på om allt möjligt, när vi stannat till och fotograferat utsikten och satt oss på en bänk för att vila fot och knä, sa dottern plötsligt att det kanske var lika bra ändå att vi skadat oss för annars hade vi nog bara skyndat oss hem och inte haft lika trevligt på vägen. Ja, vad ska man säga. Ibland har hon en otrolig förmåga att se saker från den ljusa sidan. Jag tror att hon ville försöka muntra upp mig, eftersom hon såg att jag hade så ont. Min fotled hade nog protesterat om den kunde eftersom varje steg var en plåga, men visst låg det något i det. När solen försvunnit ner bakom de högsta trädtopparna hade det snabbt blivit kyligare ute, så när vi reste oss från picknickfilten var tanken att skynda oss hemåt. Nu blev promenaden hem plågsamt långsam, men det fanns inget annat sätt och vi gjorde verkligen det bästa av den. Ansträngde oss lite extra. Kanske blev den till och med bättre på något vis. 😊

Jag tänker att det nog är så med det mesta i livet. Jag föredrar förstås att inte promenera med stukad fot, men om det väl har hänt och jag inte har något annat val än att gå vidare med smärtan så är det lika bra att gilla läget. Samma sak med spelberoendet, skuldberget, osv. Jag hade förstås helst sluppit alltihop, men nu är det som det är och det har blivit riktigt bra trots allt. Om jag bortser från all sveda och värk mitt missbruk har orsakat mig och min familj, så inser jag att det finns många aspekter av livet som faktiskt blivit bättre på något vis. Vi har gjort det bästa av situationen, precis som dottern och jag på promenaden, och när vi skiftar fokus så har det onda en tendens att inte göra lika ont längre.

Jag har skrivit en dikt som heter ”Bättre så här”. Ett missbruk kan vara oerhört förödande, men oavsett vilken vändning våra liv har tagit, så tror jag att det kan samverka till det bästa på något sätt om vi går vidare och inte ger upp. På andra sidan motgången finns kanske något bättre än vi vågar hoppas på när det ser som mörkast ut. Vi kan inte gå tillbaka och göra saker ogjorda eller förändra det som varit, men vi kan försöka göra något bättre av det som återstår av våra liv.

Bättre så här

Vad vore mitt liv om du inte stulit det?
Vem vore jag om du inte krossat mig?

Du lurade mig till ett liv jag inte valt.
Du smulade sönder min själ och fyllde mig med ångest och skam.
Du skapade en hemsk version av mig som jag desperat försökte fly ifrån.
Min spegelbild skrämde mig.
Dina ögon såg rakt igenom mig.
Dina dömande ord ekade inom mig.
Du ägde mig och jag följde dig blint mot min undergång.

Vad vore mitt liv om du inte stulit det?
Vem vore jag utan dig?
Kanske hade livet varit underbart
och härligt.
Kanske hade jag varit enastående och fantastisk.
Eller kanske är det bättre så här.
Bättre trots dig, på grund av dig.

Kanske gjorde du mig starkare än vad jag någonsin kunde bli utan dig.
Kanske är jag tryggare i mig själv för att jag levt så länge på flykt från den jag var.
Nu när jag är fri från dig.
Fri att tänka mina egna tankar och göra det jag själv vill.
Kanske håller jag hårdare i friheten, friden och sinnesron för att jag levt så länge i bundenhet, mörker och inre kaos.

Kanske värdesätter jag det jag har ännu mer, för att jag har förlorat så mycket.
Kanske har du gett mig en större förståelse och ett större hjärta för andra som kämpar samma hårda kamp mot dig.
Kanske har mitt liv fått en ny mening tack vare dig.
Nu när jag landat i konsekvenserna av det som var mitt liv då du styrde mina steg.
Kanske står jag fastare för att du fick mig att tappa fotfästet.
Kanske är jag stoltare över mig själv för att jag varit på botten, för att jag fallit och rest mig igen och igen.
Kanske klamrar jag mig fast vid hoppet nu för att jag varit så nära att ge upp.

Kanske kan jag känna mig värdefull för att jag inte längre speglar mig i dina ögon.
Kanske är jag en bättre mamma, fru och vän för att jag känt mig så usel och otillräcklig.
Kanske prioriterar jag det viktigaste i livet desto mer, för att jag motvilligt valde dig framför allt, riskerade allt.
Kanske är jag mer närvarande för att jag varit så frånvarande.
Mer förlåtande för att jag fått så mycket förlåtet.
Mer kärleksfull för att jag varit så uppfylld av självförakt och skam.

Vem vore jag utan dig?
Vad vore mitt liv utan dig?
Det spelar ingen roll.
Du är mitt förflutna.
Jag är den jag är trots dig, tack vare dig.
Jag överlevde dig och det gjorde mig stark.
Du är inte min nutid.
Du dikterar inte min framtid.
Du har förlorat din makt över mig.

©Rollercoaster, https://spelmissbruk.wordpress.com/2022/03/21/battre-sa-har/

Tuff början…

Hej alla fina läsare. ❤️

Någon mer än jag som haft en tuff början på året? I så fall hoppas jag att det vänder snart för dig, precis som det har gjort för mig den här veckan. Häromdagen fick vi ett beslut från Kronofogden som ger oss lite större marginaler i ekonomin de närmaste månaderna och idag kom jag ut på lunchpromenad igen! 😁 Den första för i år. Du anar inte hur mycket jag behövde det. Ljuset. Luften. Solskenet. Naturen. Har saknat alltihop, men varit så enormt trött… Har saknat att skriva också, men inte orkat. Nu ska jag försöka komma igång igen.

I november skrev jag ett inlägg om att jag, som vanligtvis brukar känna mig så lugn och harmonisk nu för tiden, blev påmind om vilken ”rollercoaster” jag är – för att jag bröt ihop och grät en hel söndag. EN dag. Sen mådde jag bra igen.

Och visst är det så, att jag har blivit ganska bra på att ta mig upp ur de känslomässiga dalarna och inte låta de jobbiga tankarna ta över. Men om jag var en rollercoaster i november med tanke på det där enda lilla sammanbrottet så har jag inlett det här året som en känslomässig tornado! 😳 Inte har jag varit själva tornadon heller, utan något stackars litet orkeslöst bråte som bara följer med i virvelvindarna. Inte så att jag har deppat ihop egentligen. Jag har mest bara varit så enormt trött. Och kanske just därför också varit känsligare än vanligt. Gråtit mer. Oroat mig mer. Inte haft en tanke på spel som väl är, men oroat mig över ekonomin. Den har fått sina slag den senaste tiden pga Arbetsförmedlingens/Försäkringskassans dumma och onödiga avdrag på min makes ersättning.

Vissa dagar har varit bättre än andra. Då har jag pysslat med dottern, målat med akrylfärger (min nyaste hobby), spelat piano och bakat bröd. Men de där stunderna har varit väldigt kortvariga och sedan har tröttheten slagit ner som en blixt igen och jag har slängt mig i soffan. Totalt utmattad. Jag som älskar att skriva har knappt skrivit ett ord. Till någon. Och inte har jag promenerat heller. Eller fotograferat. Jag har knappt synts till alls på sociala medier, hört av mig till vänner eller ens varit utanför dörren. Kan faktiskt räkna på en hand hur många gånger jag har varit ute hittills i år – 5 gånger. Plus dagens lunchpromenad förstås! Nu beror det delvis på att hela familjen har haft Covid-19 och varit i karantän. Men det var ju bara en vecka. Den övriga tiden har jag ingen ursäkt för, förutom att jag känt mig krasslig ända sedan nyår samtidigt som jag varit tröttare än någonsin, sovit dåligt eftersom jag hostat på nätterna och känt mig allmänt uppgiven och ledsen. Jag har varit sjukskriven en vecka, men annars har jag jobbat hemifrån på dagarna och det har gått bra som tur är. Min man är deprimerad och verkar aldrig ta sig upp. När ska han få ett jobb där han kan trivas och börja bygga upp självkänslan igen? När ska vi få andas ut och inte behöva oroa oss för så mycket? Ja, det här är vad jag har gått runt och tänkt på än så länge det här året. Inomhus. 😳

Förutom en kväll i januari då vi gick en kort ”ficklampspromenad” med dottern. Och den där kvällen efter jobbet då jag spelade Padel med några vänner, vilket nästan höll på att ta död på mig otränad som jag är just nu. Eller den där dagen då jag tog mig ner på stan för att köpa en födelsedagspresent till mamma. Och norrskensjakten två sena kvällar nu i februari. Är fortfarande lite besviken över att jag missade ett tillfälle i mitten av januari då det magiskt dansande skenet på himlen tydligen hade varit alldeles särskilt fantastiskt och synligt just den kvällen. Häromkvällen fick jag en skymt av det i alla fall. Så fascinerande! 😊

Inser nu att jag bara varit ute i dagsljus en enda gång sedan nyår. Förutom idag då. Det är ju hemskt. Vart tog all min energi vägen? Jag måste försöka hitta den igen. Här hemma är den inte i alla fall. Tog några djupa andetag ute vid klipporna längs sjön idag. Så härligt! Tror att jag har betydligt större chans att hitta energin där, så nu får jag se till att komma ut på en promenad igen imorgon, även om jag kanske inte känner för det. För att jag vet att jag mår bra av det. 😊

Det kanske blev ett deprimerande inlägg det här. Men det har ju börjat vända åt rätt håll igen nu och jag mår redan lite bättre. En stor del av min oro och uppgivenhet den senaste tiden har berott på ekonomin som varit väldigt pressad. Det positiva beslutet från Kronofogden kunde inte ha kommit vid en bättre tidpunkt efter alla avdrag och sjukskrivningar på sistone. En sak mindre att oroa sig för. Man får vara glad för de små ljusglimtarna i livet. Det här året har varit tufft till en början, men jag känner mig hoppfull nu att resten av året kommer att bli mycket bättre! Och jag har ju min 4-års dag att se fram emot i april. 😁💪🙏

https://unsplash.com/@liamrichardsphotography97

God fortsättning! 😀🎹🌟

Idag är det annandag jul. Det blev inga fler inlägg i min julkalender. Tiden räckte inte till helt enkelt. Men vi har haft en fin julhelg så här långt. 🥰🌟

Nu har alla precis åkt hemåt, men vi haft fullt upp med både svärföräldrar och svåger på besök hos oss över julen. Och min mamma bor alldeles i närheten så hon har också varit här. Vi har hjälpts åt med det mesta. Ätit god mat, julgodis, tittat på Kalle Ankas jul, promenerat i snön som kom tillbaka igen lagom till jul, delat ut julklappar, lyssnat på julsånger, läst julevangeliet och spelat piano! Både min och dotterns nya favoritsysselsättning. 😁😍👍 Jag fick en bok i julklapp där jag kan lära mig att spela efter noter. Har tyvärr glömt så mycket av det. Var ju över 30 år sen jag spelade sist. Men sedan jag skaffade pianot i mellandagarna förra året har jag lärt mig en hel del, mest via YouTube tutorials. 😁 Delar början på ”Mary did you know”, en fin julsång som jag gillar. Man spelar först det här lugna partiet och sen tar låten fart med en massa oktaver i den här versionen och då blir det betydligt svårare… Men nästa år kanske jag kan sätta hela låten. Vi får se.

Försökte lägga in en videolänk, men det krånglade lite. Så ni får kolla in videoklippet på min Facebooksida om ni vill lyssna. 😊https://fb.watch/a8fWNRgCg4/

Jag önskar dig som läser det här en god fortsättning! Hur din jul än har varit så här långt. Hur ditt liv än har sett ut hittills, så önskar jag att fortsättningen ska vara bättre. ❤️

Julen är en hoppets och glädjens högtid. Men jag vet att många känner allt annat än hopp och glädje. Jag firade många eländiga jular då allt jag kunde tänka på var vilken katastrof jag spelat in oss i. Då jag kände mig ensam och värdelös, även fast jag hade min familj omkring mig. Allt jag kände var skuldkänslor och skam. Oroade mig över skulderna och kände mig så otillräcklig. Om du känner så just nu, så vill jag att du ska stanna upp lite och tänka att det inte varar för evigt, det här är inte hur ditt liv slutar. Det kommer en fortsättning. Det finns hopp för dig! Ditt liv kan vända! 🤗

Det har mitt gjort. Från att ha en kidnappad hjärna som var totalt fixerad vid spel. Jag spelade fast jag inte ville. Ville spela fast jag hatade mig själv för vad det gjorde med mig och min familj. Kunde inte sluta. Alla lån som jag jagade. Alla förluster jag inte kunde täcka. Förlorade pengar. Förlorad självkänsla. Förlorad tillit. Förlorad framtid… Trodde jag!

Idag sitter jag fridfullt och spelar julsånger på piano och känner mig så tacksam över att livet har vänt, firar min fjärde spelfria jul tillsammans med familjen som jag höll på att spela bort, människor jag svikit, manipulerat och ljugit för då jag var fast i spelbubblan. Mitt liv hade tagit en hemsk vändning som kunde ha tagit livet av mig, jag tänkte flera gånger att alla skulle få det bättre utan mig, jag kände mig så värdelös och misslyckad. Men idag ser jag både på mig själv och livet med nya ögon. Min inre domare håller tyst (för det mesta) och jag kan glädjas över mitt liv. Även om det inte blivit som jag tänkt mig. Vi försöker göra det bästa av det. Precis som med årets pepparkakshus. 😁 Jag och dottern gjorde ett försök till, men lyckades inte få ihop det andra gången heller. Vi satte ihop sidorna, men sedan gick taket sönder när vi satte dit det och då rasade sidorna ihop också och gick sönder de med. Vi är inga pepparkakshusexperter direkt, men vi gjorde det bästa av det. En pepparkakshusbåt fick det bli istället! Tycker den blev riktigt fin och dottern var glad och nöjd. 🤩