Trasig present

Idag är jag ledsen. Igen.

Jag har inte vågat ringa till Kronofogden. Jag blir orolig bara jag tänker på det. Tänk om de inte har någon förståelse för vår situation. Jag förstår ju knappt själv hur det har kunnat gå så här illa. Suck… Fördömda spelmissbruk!

Jag var hos psykologen igen imorse. Jag är glad att jag får gå dit, men jag blir lika ledsen varje gång. Jag kan inte sätta ord på mina tankar utan att gråta. De är ju så sorgliga. Tankarna. Jag gråter ofta när jag skriver ner dem också. Tårarna rinner i takt med fingrarnas smatter på tangenterna, men när jag har skrivit färdigt så upphör de oftast. Då har jag skrivit av mig de ledsna tankarna för stunden och känner mig lite bättre.

Jag klarade inte av uppgiften den här veckan heller. Jag som trodde att den skulle vara enkel. Min man känner inte till uppgiften jag fick av psykologen förra fredagen, men om han visste att jag skulle sluta vara så negativ och bakåtvänd, utan istället fokusera på nuet och göra något positivt för min familj varje dag, så skulle han troligtvis inte ge mig godkänt. Åtminstone inte när det gäller honom. Jag har ägnat mycket av veckan åt min dotter, hon har fått all den positivitet jag har kunnat uppbringa och hon har varit glad och nöjd, men det har inte blivit så mycket kvar till min man. Tvärtom. Jag har varit irriterad på honom och retat mig på minsta lilla sak. Så typiskt. Vår relation är inte direkt den bästa just nu och det blir ju inte bättre av att jag går omkring som ett åskväder och blixtrar så fort vi ska försöka umgås.

Här om dagen undrade han vad det var med mig. Ja, det kan man undra… Jag klämde ur mig någonting om att jag har abstinens. Att det inte är så konstigt om jag verkar irriterad och otålig. Är det så? Har jag abstinens? Jag vet inte. Jag har ju precis tagit mig ur ett långt missbruk, men jag känner mig inte spelsugen just nu i alla fall. Å andra sidan har jag inga pengar på kontot. Vem vet om spelsuget hade dykt upp om jag hade det. Jag måste i alla fall skärpa mig. Han försöker faktiskt satsa på vår relation. Trots allt. Han vill att vi ska prata och umgås. Han vill ha mer närhet. Men jag drar mig undan som vanligt. Det är som att mina kärleksfulla känslor inte räcker till båda. Min man och min dotter. Han blir utan…

valerie-elash-623367-unsplash.jpg

Jag älskar honom verkligen och jag vill att det ska fungera mellan oss, men jag har märkt att det är svårt när man är så missnöjd med sig själv. Hur ska jag kunna ge av mig själv då? Det är ju som att ge bort en present som man inte är nöjd med. Man hade egentligen velat ge något annat. Man tycker att personen är värd bättre än just den här gåvan. Eller som att ge bort en present som gått sönder på vägen till kalaset. Det vill man ju inte ge bort. En trasig present. Jag minns en julafton för ganska många år sedan när jag var utklädd till tomte och delade ut julklapparna. Jag skulle bland annat dela ut en julklapp till min syster. ”God jul!”, sade jag och ställde ner den på bordet framför henne. ”Krasch!”, man hörde hur den lilla ljuslyktan gick sönder inuti paketet när jag ställde ner det lite för ivrigt och hårdhänt. Hon skrattade bara åt det dråpliga i situationen som tur var, men ljuslyktan var ju inte mycket att ha efter det.

Jag känner mig som en trasig present.

Varför skulle min man vilja ha det? Han är ju värd mycket bättre än så. Och så drar jag mig undan…

freestocks-org-487543-unsplash.jpg

Jag måste påminna mig om att han har valt att stanna kvar hos mig. Han har sett något i mig som gör att han fortfarande älskar mig trots allt som har hänt, trots alla gånger jag har svikit honom. Han ser fortfarande personen bakom missbruket och det är henne han vill leva med. Jag måste bara ta till mig det och inse att jag är värd hans kärlek, oavsett hur dålig och värdelös jag känner mig. Att han älskar mig för den jag är innerst inne och att han har förlåtit mig för alla dumheter jag har gjort. Men det är svårt. Jag har ju inte förlåtit mig själv än, hur ska jag då kunna ta emot hans? Jag har ju inte kärlek så det räcker till mig själv, hur ska det då räcka till honom?

Jag ska ändå ge honom den här trasiga presenten.

Han vill ju ha den trots allt, hur osannolikt det än låter. Han verkar se något i den som jag själv har svårt att se just nu. Han verkar tro att den går att laga. Och det tror jag också. Innerst inne. Jag har ju plockat upp spillrorna nu och börjat lappa ihop mig själv. Jag har ju rest mig upp nu och brutit mig loss från ett missbruk som har hållit ett fast grepp om mig i så många år. Om jag har hittat styrkan att göra det, så kommer jag att hitta styrkan att lappa ihop relationen också. Jag vill inte dra mig undan längre. Jag vill försöka möta honom halvvägs nu. Det är det minsta jag kan göra.

Annonser

En reaktion till “Trasig present

  1. Som sagt Parterapi kan jag varmt rekommendera! Vi har förstört saker som vi behöver hjälp med att reparera. Det är svårt för en person som inte själv varit besatt att förstå hur vi kunde göra som vi gjorde. Det är väl bara att sluta, men så enkelt är det ju inte. Han har säkert mycket funderingar och du har din ångest och sorg att ta hand om. Ta hjälp av kunniga personer! Det går att ta sig vidare tillsammans.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s