Sandslott

Jag saknar vinsterna. De stora vinsterna. Får man erkänna det? Jag saknar mitt luftslott. Det var en sådan härlig känsla att spatsera runt där inne i de vackra salarna och inte ha några bekymmer i världen. Jag saknar att ha pengar på kontot. Mycket pengar. De gånger då jag förmådde mig själv att plocka ut en vinst. De gånger då jag hade ett ”lösningen på alla våra problem” saldo på bankkontot. Då var jag lätt som en fjäder. Klumpen i magen försvann. Trycket över pannan försvann. Ångesten rann av. Jag kände mig fri som en fågel. Jag svävade som en örn iväg till ICA Maxi för att handla mat. Haha. Ja, det var inte mer glamoröst än så, men det var ändå fantastiskt. Jag kunde ha sexsiffriga belopp på kontot, men kom aldrig på tanken att köpa en massa lyxprylar. Pengarna skulle ju gå till att lösa våra lån. Pengarna skulle befria oss. Istället åkte jag och handlade mat och annat som vi behövde till hemmet och vi behövde det mesta. Skåpen gapade oftast tomma. Lika tomma som nu. På vägen dit smet jag in på KappAhl och köpte på mig några NYA klädesplagg till min dotter, till skillnad från alla begagnade kläder som pryder hennes garderob i övrigt. Sedan gick jag runt med min kundvagn inne på stormarknaden och kände mig som en drottning. Jag lade ner varorna utan att räkna ihop priset. Jag visste att det skulle finnas tillräckligt med pengar på kontot när jag kom fram till kassan, om jag så skulle fylla flera vagnar till bredden. Jag brydde mig inte om ifall mjölken kostade en krona mer eller mindre. Jag hoppade inte över yoghurten för att den var för dyr till skillnad från den vanliga havregrynsgröten och jag köpte precis vilket smörgåspålägg jag ville, utan att tänka på priset. Jag svävade runt som på små moln bland hyllorna och frysdiskarna och köpte på mig mat för ett helt kompani, som den lyckligaste människan i världen.

Jag undrar om jag visste innerst inne att alla pengarna skulle vara slut bara någon dag senare. Jag undrar om jag köpte på mig allt det där som vi behövde, eftersom jag visste att lyckan inte skulle vara, att vi snart skulle vara urfattiga igen, att pengarna skulle spelas upp, att maten snart skulle vara uppäten och de tomma skåpen kännas ännu sorgligare än innan. Jag misstänkte det nog, men just då fanns det inte i mina tankar. Just då njöt jag av att vara fri och obekymrad. Vinsten hade räddat mig och nu skulle jag aldrig spela igen.

När kvällen kom lade vi oss mätta och belåtna, men det hindrade inte spelsuget… Beroendet var inte mättat. När familjen somnat smög jag upp och loggade in på nätcasinot. Satte in en mindre summa pengar att spela för och sedan lite till och lite till. Ju mer jag spelade bort, desto mer desperat blev jag. I takt med att saldot sjönk på bankkontot, insåg jag förtvivlat att jag inte alls var fri. Jag var inte ens i närheten. Lyckan hade varit högst tillfällig. Ett luftslott. Eller rättare sagt ett sandslott. Pengarna rann ur händerna på mig som ett smältande sandslott och när gryningsljuset trängde in genom persiennen nådde inte ljuset fram till mig där jag satt fast i leran, i ruinen av mitt raserade sandslott och inte kunde ta mig loss. Där kom magklumpen och spänningshuvudvärken tillbaka. Där sköljde ångesten över mig igen. Jag försökte trösta mig med att vi i alla fall hade kylen och frysen fyllda med mat. Men det var inte mycket till tröst…

carlos-fernando-bendfeldt-503267-unsplash (1).jpg

Jag saknar vinsterna och frihetskänslan av att ha så där mycket pengar på kontot, särskilt nu när vi sitter här med de tomma skåpen och räknar varenda krona i matbutiken. När dottern börjar i skolan och behöver en ny ryggsäck och har vuxit ur alla ytterkläder och skor, samtidigt som bankkontot i stort sett är tomt. Då saknar jag det där ”lösningen på alla våra problem” saldot på kontot. Men jag vill ändå inte tillbaka dit. Hur uppgiven och less jag än kan bli på vår nuvarande situation. Jag är hellre fattig och fri på riktigt, än jagar efter den där vinsten som jag trodde skulle göra mig fri men som istället höll mig bunden. Jag är spelberoende och kommer aldrig att kunna stoppa mitt spelande vid en vinst och leva lyckligt på de pengarna sedan. Jag har upplevt det tillräckligt många gånger för att veta att det är så. Jag har blivit besviken tillräckligt många gånger för att veta att jag skulle svika mig sjäv igen.

Vi är vana vid att aldrig ha några pengar, eftersom jag har spelat upp alla våra pengar hela tiden. Min dotter är van vid att sälja sina gamla kläder/leksaker för att kunna skaffa nya. Jag och min man är vana vid att aldrig köpa något åt oss själva. Skulderna har legat som ett ok över våra axlar i så många år och har det funnits några pengar, så har de gått till spel eller till att betala av på lånen och krediterna. Just nu känner jag mig lite deppig och behövde bara beklaga mig lite över att jag har satt oss i den här miserabla situationen. Det är ju min skrivterapi det här. Det brukar kännas bättre när jag har skrivit ner det. Då kan jag liksom gå vidare från den jobbiga känslan och inte fastna i den. Det hade nog känts lättare att acceptera nuläget om jag inte alls hade fått de där glimtarna av ett annat liv, ett mera bekymmerslöst liv. Om jag inte hade känt mig så där fjäderlätt emellanåt. Det är som att jag har burit på en tung sten, plötsligt blivit av med den och kunnat andas ut, för att sedan självmant plocka upp den igen och vandra vidare med samma tunga steg. Men lycka kan inte köpas för pengar. Den lyckan är kortvarig och ihålig. Jag har förlorat mycket och har fortfarande en tung skuldbörda att bära. Men min lycka är inte beroende av hur mycket pengar jag har på bankkontot. Jag har en underbar man som har stannat kvar hos mig mot alla odds. Vi har en fantastisk dotter. Vi är friska. Vi har mat för dagen och tak över huvudet. Det är inte alla som är så lyckligt lottade.

Annonser

3 reaktioner till “Sandslott

  1. Bra skrivet. Det finns alltid dem som har det värre. Vi kan leva och må bra trots våra beroenden. Vi har förstört mycket, men det går att bygga upp ett nytt liv. Vi har respektive och barn som älskar oss trots allt vi gjort. Vi vet att om vi skulle testa på spel igen så skulle vi fastna förr eller senare. Jag skulle säkert kunna ta ett glas några gånger, men successivt skulle mitt beroende ta över. Det är inte värt att försöka när jag innerst inne vet hur illa det kommer att gå. Att dela med sig gör att våra negativa tankar ofta släpper. Vi kan då gå vidare.

    Liked by 1 person

  2. Jag har kommit fram till att jag vill inte vinna, aldrig någonsin mer i mitt liv. Det finns dock något jag ska vinna över och det är mitt spelberoende. Jag är ingen dålig människa däremot har jag utfört dåliga handlingar när jag varit spelberoende. Det är en sjukdom och att vara sjuk ska man inte behöva be om ursäkt för eller skämmas för. Jag är ledsen för att mitt spelberoende gjort mina nära och kära så illa. Det jag har gjort kan jag inte göra ogjort. Jag får leva med mina skuldkänslor men jag måste också gå vidare. Tankarna på vad jag har gjort kommer att dyka upp med jämna mellanrum och då får jag bearbeta det för att sedan lägga dem åt sidan för jag kan inte göra något åt det. Min plan för att komma vidare är att aldrig mer spela på något spel oavsett om det är ett chokladhjul eller köpa en lott, för mig är det bara 0-tolerans som gäller resten av mitt liv. Aldrig logga in på en casino sida eftersom det har varit mitt fördärv. När jag tänker på spel så känner jag respekt för att det haft sådan makt över mig men också rädsla för jag vill verkligen aldrig mer spela. Där kommer föreningen för Spelberoende in, att gå dit varannan vecka är en fantastisk hjälp och jag påminns om vad spelberoende förstör för människor. Vet att tilliten till mig inte är stor dock måste jag själv tro på mig själv vilket jag också gör sedan får min omgivning med tiden också se att de kan lita på mig. Jag är ingen elak människa och har aldrig velat göra någon illa och därför jag själv så svårt att förstå att spelberoende tog över mitt liv. Att jag fattade så orealistiska beslut gång på gång. Spelade bort hela lönen, slutade betala räkningar i jakten på vinsten som skulle lösa mina ekonomiska problem. Kunde inte inse att jag bara drev mig närmare botten. Med facit i hand så har jag insett att jag måste driva mig själv så långt som till att begå självmord. Vilket inte lyckades men det fick mig att inse att jag är Spelberoende och att jag behöver hjälp. Ensam är inte alltid stark .

    Det är helt fantastiskt att läsa din blogg och du kan verkligen uttrycka det på ett jättebra sätt. Förstår att den här bloggen hjälper dig. Du är på god väg och kommer att få ett bra liv som spelfri. Var rädd om dig och din familj.

    Liked by 1 person

  3. Såå bra skrivet av dej 🙂 ja livet som spelfri, har ju så mycket tid över fast jag jobbar så gott som varje dag så finns det tid 🙂 känner ingen tomhet längre, hatar spelet om våra pengar ,de äckliga casinon på bl.a. Malta som bara håvar in miljoners miljoner kr på oss människor som fastnat i speldjävulens vassa klor….Jag såg och tänkte speciellt på en man som stod brunbränd och såg allmänt rik ut med sina märkeskläder , han stod bredvid en vacker kvinna och han är delägare i ett casino på Malta han uttryckte sig ” det går bra nu” Nu tror och hoppas jag att det kommer bli hårdare för utländska spelsajter att få etablera sig i Sverige…Vi som varit fast i klorna måste låta vår röst höras, om inte för vår skull utanför framtida spelberoende som idag är 18 år och som fascinerats av casinons lömska värld…Jag kommer aldrig ge upp kampen för oss människor 🙂 Ha en fin dag 🌸🌸

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s