Jag känner ett inre lugn just nu. Det känns skönt, men lite ovant. Var är känslostormarna? Ångestfloden? Var är rädslan och oron? Tårarna? Skammens fula ansikte? Var är katastroftankarna? (nåväl, de finns kvar i bakhuvudet, även skammen skymtar där lite svagt…) Men var är det totala kaoset? Mörkret? Hopplösheten?
Är det kanske lugnet före stormen? Jag tror inte det. Det stormar ju redan. Runt omkring mig i alla fall. Situationen ser ungefär likadan ut som för tio månader sedan. Värre till och med på vissa områden. Skuldberget växer hela tiden trots utmätning av båda våra inkomster, min man blir allt mer uppgiven för varje arbetslös dag, vi har inte orkat söka skuldsanering, vi jobbar vidare på att lappa ihop äktenskapet som spruckit i sömmarna. Vi har fortfarande en lång väg framför oss. Vinden blåser från flera håll. Stormar rent av. Men jag sitter lugn i båten. Konstigt nog.
Vi sitter ju fortfarande i samma miserabla livbåt som jag förbannat så många gånger. Som jag har slagit så hårt på mig själv för att vi hamnat i. Hur kunde jag göra så här mot oss? Mot min familj? Min man och dotter är värda så mycket bättre än det här. Jag såg vårt skepp sjunka och tänkte att våra liv var över. Alla våra drömmar försvann i vattenmassorna. Jag såg mig omkring och kunde inte se någon ljusning, inget slut på eländet. Skuldsatta för all framtid skulle vi kastas runt i vågorna tills den dag vi dör. Jag kunde inte tänka på vad jag ställt till med utan att bryta ihop.
Jag minns hur jag satt och skakade av gråt hela mötena på Spelberoendes förening de första månaderna. Med tårarna forsande utmed kinderna berättade jag hur lågt jag sjunkit och hur jag dragit med mig min familj ner i djupet. Hur jag spelat bort vår bostadsrätt och tvingat oss att flytta. Hur jag skuldsatt oss för livet och krossat precis alla drömmar vi någonsin drömt. Jag kunde inte förstå hur andra kunde sitta där så lugnt och berätta om sina erfarenheter. Hur de också spelat ner sig i fördärvet och kanske förlorat ännu mer än vad jag gjort. Förlorat jobb och familj och blivit ensamma kvar. Om de kunde hitta tillbaka till sig själva, hålla sig spelfria och känna glädje och hopp igen, så borde väl jag kunna det? Jag kunde inte ta till mig det då. Genom tårarna såg jag bara mitt eget elände. Men nu förstår jag.
Nu vet jag att det går att hitta tillbaka. Jag vet att det går att hålla sig spelfri. Jag vet att man kan bli sig själv igen, att man kan lägga ifrån sig lögnerna och det desperata jagandet efter att vinna tillbaka allt, att man kan sluta fly ifrån sina känslor och bli en bättre version av sig själv igen. En person man kan känna sig stolt över. Kanske inte varje dag. Jag har fortfarande dagar då jag känner mig misslyckad och ser ner på mig själv. Då jag ångrar allt jag gjort så att jag nästan går sönder inombords. Då jag nästan oroar ihjäl mig över hur det kommer att bli med allt, om vi någonsin kommer att kunna se toppen av skuldberget och bli fria på riktigt. Men de dagarna har blivit färre nu. Jag går inte längre runt med gråten i halsen och tycker synd om mig själv, som jag gjorde i början. Jag kan se mig själv i spegeln utan att känna mig som den sämsta människan i världen. Jag har en underbar familj som älskar mig och stöttar mig. Jag kan känna tacksamhet för det jag har och inte stirra mig blind på allt jag inte har. Jag har accepterat att det är som det är och kommit fram till att livet inte är så tokigt trots allt. Att oroa mig eller deppa ihop förändrar ingenting. Jag försöker se framåt och inte förvänta mig det värsta, utan faktiskt tro att allting ordnar sig på något sätt. Jag försöker att inte tänka så mycket på skulderna, eftersom det bara stressar upp mig. Jag kan ändå inte göra så mycket åt dem som det är nu. De har sitt eget liv. Snart kommer jag att sätta mig och gå igenom våra lånehandlingar, skriva ihop ett personligt brev och skicka iväg en ansökan om skuldsanering. Sedan tänker jag hoppas på det bästa.
Att återhämta sig efter ett spelmissbruk är en känslomässig berg- och dalbana. Livet har sina berg och dalar. Jag har mått oerhört dåligt och känt mycket ångest, men just nu mår jag bra. Bättre än på länge. Tusen gånger bättre än jag gjorde i april förra året. Jag går varje vecka till Spelberoendes förening och har blivit resursperson där. I veckan höll jag i mitt första självhjälpsmöte. Det kändes väldigt bra. Numera är jag en av dem som kan sitta och berätta att det går att hålla sig spelfri, hitta tillbaka till sig själv och känna hopp inför framtiden igen, även om man sjunkit riktigt djupt och inte ser någon ljusning i mörket. Jag vet inte vad jag hade gjort utan mötena och alla fina medmänniskor jag träffar på Spelberoendes förening. Det har varit min räddning.
Photo by Johannes Plenio from Pexels
EMOTIONAL ROLLER COASTER 