Tillbakablick

Idag har jag tänkt tillbaka.

Facebook påminde mig imorse om en bild jag lade upp där för 2 år sedan. En picknick i solen med familjen. Innan allting craschade. På bilden ser jag strålande glad ut i nyklippt frisyr med dottern i famnen. Men på insidan mådde jag sämre än någonsin. Minnet sköljde över mig som en flod. Blandade känslor. Jag kom plötsligt ihåg precis hur dåligt jag mådde bakom det där leendet. Hur desperat jag var. Vilken panik och ångest jag kände. Jag var just då i full färd med att spela bort precis allt, men jag ville inte inse det. Jag var nära nog, men jag hade inte nått botten ännu. Jag trodde fortfarande att det fanns hopp. Jag levde fortfarande i förnekelse och trodde på fullaste allvar att jag kunde lösa allt. Nästa vinst skulle jag inte spela bort. Nej, jag hade bestämt mig en gång för alla. Nästa vinst skulle jag plocka ut och använda till att lösa de mest akuta lånen. Att jag bestämt mig hundra gånger tidigare spelade ingen roll. Jag ville inte erkänna hur djupt jag sjunkit. Ingen annan visste. Jag ville inte heller veta. Jag flydde för mitt liv till det enda lilla hopp jag hade. Min spelberoende hjärna intalade mig att det förbannade nätcasinot som förstört mitt liv, på något sätt ändå skulle bli min räddning. Några dagar senare var allt hopp ute. Jag insåg att det inte gick ihop längre. Att vi skulle behöva sälja bostadsrätten och flytta till första bästa hyresrätt. Den sommaren spelade jag bort vårt hem.

Jag var förtvivlad. Min dotter förstod ingenting. Hon var 4,5 år och det kom som en chock för henne att vi plötsligt skulle flytta ifrån alla kompisar. Hon tog det bra ändå. Bättre än mig. Jag gick ju sönder inombords av skuldkänslor och skam. Jag försökte hålla mig samlad utåt, men så fort jag var ensam grät jag eller spelade för att döva känslorna. Sedan gömde jag mig på toaletten med min panikångest. Men jag hade ändå inte nått min botten. Det gick att sjunka djupare än så. Jag fortsatte spela tills pengarna tog slut. Mina pengar, min mans pengar. Lägenhetsvinsten som kunde ha räddat vår ekonomi. Jag spelade med stulna pengar, lånade pengar, med hela min familjs framtid, med mitt liv. Jag satte precis allt på spel. För vadå? Ingenting.

Jag riskerade allt jag värdesätter i livet, men lyckades få stopp på mitt spelande innan det var för sent. Om jag hade fortsatt på den vägen hade jag förlorat allt och suttit här ensam nu. Om jag ens hade varit vid liv. Tanken slog mig att alla skulle få det bättre utan mig. Så värdelös kände jag mig. Jag är tacksam att det inte gick så långt. Jag är tacksam för min familj. Jag är tacksam för vänner som stöttar. Jag är tacksam att jag har hittat tillbaka till mig själv och kan tänka klart. Att jag inte gav upp hoppet. Efter massor av misslyckade försök att sluta spela tvivlade jag på om jag någonsin skulle ta mig ur eländet jag spelat ner mig i. Men det gick! Och kan jag, så kan du! Det finns inga hopplösa fall. Det spelar ingen roll hur mycket man har spelat bort eller hur många gånger man har fallit på vägen. Jag bestämde mig för att resa mig igen och fortsätta kämpa. En dag i taget har nu blivit 421 spelfria dagar.

Jag tänker tillbaka ibland, men oftast försöker jag fokusera på nuet. Livet är inte perfekt. Det har inte alls blivit som jag tänkt mig och det finns mycket som jag önskar vore annorlunda. Men vi har det ganska bra ändå. Jag har lärt mig att det finns en poäng med att vara nöjd med livet där man är, medan man är på väg dit man ska. Ingen vore lyckligare än jag om vi blev skuldfria en vacker dag. Men jag vill inte vara så upptagen av den drömmen att jag glömmer att leva i nuet. Inte vara kvar i det förflutna heller. I början tittade jag i backspegeln hela tiden och då på nära håll såg allt så stort och hemskt ut. Det gav mig bara ångest. Men jag hade rätt när jag tänkte att hela den här erfarenheten nog skulle kännas mindre jobbig ju längre jag kommer i spelfriheten och ju mer distans jag får till alltihop.