”Titta mamma, jag målar världen i Ukrainas färger!” 🤗🇺🇦
Jag har precis satt mig i soffan för att skriva lite och dottern spelar ett tv-spel under tiden. De Blob heter det, där man åker runt med en liten figur och färglägger en från början helt grå värld. Idag blir den blågul, för att Ukrainas folk finns i hennes tankar precis som i mina och så många andras. ❤️🙏
För en stund sedan var vi ute i vårsolen, gick förbi marknaden på torget, de nyplanterade rabatterna och körsbärsträden vars knoppar snart kommer att blomma lika vackert som förra året, gick förbi godisaffären men utan att gå in eftersom vi kör godisfritt fram till påsk, gick förbi en liten affär med utförsäljning av fidget toys där dottern köpte en squishy/stressboll. Nu är vi hemma igen och ska snart äta middag. Vi funderade först på att ta med oss picknick eller grilla ute i det fina vädret, men vi är ganska trötta idag så det blir stekta hamburgare här hemma istället. En helt vanlig, lugn och fridfull lördag med familjen. Sånt vi tar för givet, men som inte är lika självklart längre i ljuset av det som sker i Europa. Att kunna leva i fred och frihet, med tak över huvudet och mat på bordet. Över en natt kan allting förändras. För en månad sedan kunde en familj i Ukraina njuta av livet en ledig lördag precis som vi. Idag har kriget förändrat allt. Nu hoppas och tror jag att vi i Sverige fortsatt blir förskonade från krig, men när katastrofen kommer så nära blir man ju väldigt illa berörd. Krig som dödar så många, jämnar städer med marken och driver miljoner människor på flykt från sina hem. En av mina vänner har släktingar kvar i Ukraina. Jag känner många som har engagerat sig på olika sätt för att få fram hjälpsändningar till de drabbade. Vänner som tar emot flyktingar i sina hem. Själv önskar jag att vi kunde göra mer, vi har swishat vad vi kunnat men lever ju själva på existensminimum med skuldsanering, arbetslöshet osv, så pengarna räcker inte så långt. Men många bäckar små… Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Jag tänker också på hur våra perspektiv och associationer förändras av olika händelser. För en månad sedan hade de blågula färgerna troligtvis fört tankarna till Sveriges flagga eller kanske till havet eller till solsken och blå himmel över gula rapsfält. Idag associerar vi färgerna med Ukraina och kriget som pågår där. På samma sätt kan vårt mående, våra rädslor och olika kriser i livet påverka hur vi ser på saker. Mitt missbruk fick mig att göra en hel massa jobbiga associationer till allt möjligt. Om det ringde på dörren, så tänkte jag på Kronofogden. Jag var livrädd att de skulle dyka upp. Det var framför allt under veckorna efter att vi släppt alla skulder dit. Om telefonen ringde tänkte jag – inkassobolag. Brevbäraren var lika med panik över att gömma undan brev från lånebolag eller UC som jag inte ville att min man skulle se. Breven i sig var ångest över skuldberget och en ständig oro över hur ekonomin skulle gå ihop med alla räkningar som skulle betalas. Att se min man och dotter var lika med dåligt samvete över vad mitt missbruk gjorde mot familjen. En ständig påminnelse om hur värdelös jag kände mig. En titt på bankkontot gjorde mig illamående över alla speltransaktioner, bortspelade löner och lånade pengar. Varje gång jag gick förbi en viss blomsterhandel påmindes jag om min största spelvinst, då kasinot gratulerade mig med blommor och choklad, vinsten som kunde ha räddat mig och löst alla mina problem – om det inte hade varit mitt livs största lögn, jag spelade förstås tvångsmässigt upp vinsten igen så fort den kom in på kontot.
Det var hemskt att gå runt med så många negativa associationer till allt. Men det förändras som tur är med tiden. Jag hoppas innerligt att kriget i Ukraina snart är över och då kommer kanske det blåa föra tankarna till havet och det gula till solen igen. Jag hoppar inte längre till av rädsla när det ringer på dörren. Varken Kronofogden, posten eller brevbäraren ger mig några kalla kårar och blomsterhandeln associeras med vackra blommor, inte spelvinster. Och det bästa av allt, jag kan vara med min familj utan att känna skam och skuld.
Mer hann jag inte skriva innan vi skulle äta middag och nu har klockan blivit mycket. Dottern sover och jag tänkte försöka skriva färdigt det här inlägget. Alltför ofta händer det att inläggen inte blir klara. Jag börjar skriva, tar en paus, blir avbruten eller så kommer jag inte på något mer att skriva för stunden och sedan plockar jag inte upp tråden igen. Den här gången ska jag göra det. Var var jag någonstans…?
Jo, jag reflekterade lite över kriget i Ukraina. Det är så fruktansvärt det som händer där. Och visst är det lätt att känna sig liten och obetydlig. Särskilt när behoven är så enormt stora. Men bättre att ge eller göra det lilla man kan, än ingenting alls. Tillsammans gör det ändå stor skillnad.
Det gäller på flera områden i livet tänker jag. Som mitt bloggande. Vad gör det för skillnad? Vad är det för mening att fortsätta skriva? Är det ens någon som läser inläggen? Jo, jag har så otroligt många läsare nuförtiden! Statistiken slår i taket och bloggen blomstrar som aldrig förr. Nej då, jag bara skojar! Det är knappt någon som hittar hit längre är jag rädd. Jag hittar ju knappt hit själv. Men ändå kan jag inte släppa den. Jag har lyckligtvis inte behövt fly från krig eller genomlevt något liknande. Men jag har flytt från mig själv. Jag har varit spelmissbrukare och det är ett helvete i sig, som alla missbruk. Och otroligt svårt att ta sig ur. Nu när jag mår bättre så är inte skrivandet lika livsavgörande för mig längre, men jag kan ändå inte sluta. Jag kan inte bara tacka Gud för att mitt liv har vänt, ge mig själv en klapp på axeln för att jag klarade det och sedan gå vidare i livet utan att se mig om. Inte när det finns så många som är kvar i eländet och kämpar för att ta sig ur det. Mitt engagemang i Spelberoendes Förening är ett sätt att hjälpa andra i samma situation. Den här bloggen är ett annat. Ett försök att sprida hopp i mörkret. Jag når förstås långt ifrån alla, precis som våra swishade kronor eller bortskänkta kläder mm inte kan hjälpa alla på flykt. Men kanske hjälper det någon. Det räcker. Om jag var rik och kunde skicka enorma summor, så hade jag självfallet kunnat hjälpa fler. Men det gör ju inte min lilla insats betydelselös. Jag tänker likadant med bloggen. Om jag haft tiotusentals läsare så hade jag förstås kunnat nå fler, men det gör ju inte mitt bloggande meningslöst.
Tack för att du tittade in här, gör det gärna snart igen så att du inte missar något. Man vet aldrig när ett inlägg dyker upp. Om du inte redan gör det, så prenumerera gärna på bloggen eller följ min sida på Facebook där jag uppdaterar när jag skrivit något nytt. Ta hand om dig! ❤️
EMOTIONAL ROLLER COASTER 